Identitet

Jag har på ledarplats ibland kritiserat vad jag kallar för ”identitetspolitik”, som jag använt som en motpol till partipolitik, i första hand då partipolitik som ordnar in sig bekvämt och lättfattligt på höger-vänsterskalan. Jag måste erkänna att det antagligen till viss del legat slentrian i dessa utgjutanden.

Min uppfattning har varit att allt fler, ofta unga, väljer att driva en politisk aktivism utgående från den egna identiteten, snarare än från allmänna principer och en bred solidaritetstanke. Denna övergripande kritik, i den mån den träffar rätt, står jag fast vid. Ensaksrörelser har sin plats i samhällsdebatten, men då en ensaksrörelse evolverar till politisk rörelse som gör anspråk på allmängiltighet, uppstår problem.

Men jag har samtidigt förhållit mig skeptiskt till vad jag kallat identitetspolitik i bemärkelsen av rörelser som driver vissa gruppers rättigheter – inte som rörelser i sig, jag har högsta uppskattning för feminismen, hbtiq-rörelsen, antirasismen, etc – men som övergripande politiska idéer.

Här måste jag erkänna att jag under den senaste tiden långsamt börjat ändra uppfattning.

För vad var arbetarrörelsen, annat än en identitetsrörelse? Ny Tid från 1950-talet är full av debatter om vem som kan kalla sig ”arbetare”, vem som får skriva ”arbetarlitteratur” och det är sannerligen ingen solidaritet som kommer på fråga då borgare och kapitalister behandlas. Även om vänsterpressen gärna så framhöll, var det knappast ändå så att majoriteten av arbetarrörelsens fotsoldater hade anslutit sig efter noggranna studier av Marx och Lenin, utan för att de var arbetare. Arbetaridentiteten fick dem att ansluta sig till en rörelse som drev på förbättringar av arbetarnas förhållanden, och att stoltheten över arbetaridentiteten var något som rörelsen gärna framhöll.

En annan sak var sedan att det i bakgrunden för rörelsen fanns en genomgripande och bred teori för hur ett hållbart och rättvist samhälle skulle se ut.

Kanske är det en av vänsterns stötestenar i dag – att den har så svårt att hitta de personer som verkligen skulle identifiera sig med rörelsen. Här vill jag igen lyfta fram Otso Harjus utmärkta text i det förra numret av Ny Tid: om vänstern vill vara relevant för den breda skara av unga aktivister som i dag de facto arbetar för en bättre värld, bör den i stället för att motverka den så kallade ”identitetspolitiken” se vad den kan lära sig av de olika emancipatoriska rörelserna. Feminismen, hbtiq-rörelsen och den antirastiska rörelsen arbetar i grund och botten för samma mål som vänstern – solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Vi har småningom sett ordet ”frihet” krypa tillbaka in i vänsterretoriken. Kanske det igen är dags att damma av också ordet ”identitet”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *