Konkursfestivalen levererade

Då jag anländer till festivalområdet i Södervik är det svårt att veta vad jag ska tro. Festivalen jag är på väg till har nämligen gått i konkurs för en vecka sen.

Närmare bestämt är det inte själva festivalen, Visio Festival 2017, som gått i konkurs utan dess produktionsbolag Visio Productions Ab. Och i en intervju för Helsingin Sanomat för en vecka sen hävdar huvudarrangör Shpat Qerimi optimistiskt att allting ännu kommer att gå av stapeln, med endast ett minimum av praktiska ändringar i arrangemangen. Detta trots rykten om att hela festivalen kommer att ställas in.

Jag anländer lite innan festivalens egentliga början för att hinna bekanta mig lite med de speciella omständigheterna. Festivalen Visio ordnades för första gången förra året, och fick goda betyg både av Ny Tids reporter Elis Karell  och av den inflytelserika musik- och evenemangssajten Resident Advisor. Båda reportagen satte dock också fingret på samma problem: antalet besökare var särskilt under dygnets ljusa timmar relativt glest. Även om detta skapar en intim känsla som rentav kan vara trivsammare än ett kvävande, kaotiskt folkhav är det svårare för evenemanget att gå runt på god stämning än på rena försäljningssiffror.

Motsägelsefull kultur

Rave- och undergroundkulturen, vars rötter fortfarande när den moderna teknoscenen, fungerar på andra villkor än mainstreamsamhället både dygnsmässigt och ekonomiskt. Försöken att utvinna kommersiella vinster ur en festkultur som uppkommit som en egalitär revolution mot en elitstisk nattklubbsvärld riskerar att snubbla på sin egen motsägelsefullhet. I artikeln ”Letter of recommendation: Detroit Techno” publicerad den 13 juli i The New York Times beskriver musikern och journalisten Shuja Haider hur hela technogenren uppstod som ”ett totalt misstag” då alienerade själar i USA:s långsamt döende rostbälte använde föråldrade syntetisatorer på sätt som tillverkarna aldrig tänkt sig för att skapa ett revolutionerande sound som aldrig riktigt slog igenom i deras hemland.

I Europa slog technon däremot igenom med besked, och under senare år har den blivit ett slags flaggskeppsgenre för Helsingfors uppvaknande och försök att profilera sig som kulturellt resemål. Genrens trendighet har lockat till sig så väl idealistiska som vinstsugna nya aktörer. I den ena ändan av spektret kan en klarögd sovrums-DJ fortfarande låta basen dunka i en fuktskadad källare utan mer belöning än kärlek och kamratskap från dem som delar hens passion. I den andra finns multinationella fastighetsbolag som bokar internationella namn och investerar i överdådig dekoration för att sätta sprätt på oanvända lokaler som väntar på att omvandlas till lyxfastigheter, som marknadsförs till samma konsumtionsgrupp som har råd med biljetter till deras lyxrejv.

Speciell blandning

Visio festival innehåller element av båda ytterligheterna: artistlistan är en blandning av utländska namn som Berlinbaserade Answer Code Request eller Detroitproducenten Patrice Scott, samt en uppsättning inhemska skivsnurrare från Helsingfors ”teknomaffia”. Kollektivet som tills nyligen drev festlokalen MK54 på Backasgatan är med på ett hörn, likaså namn som ekar bekant från nattklubben Kaikus affischer som tapetserar delar av innerstan.

Priset på runt 60 euro för två dagar känns förmånligt om man beaktar en speciell detalj i serveringsarrangemangen: evenemanget saknar en serveringspartner och låter deltagarna ta med sig egna förfriskningar. Qerimi berättar att idén funnits länge.

– Med tanke på målgruppen kändes det logiskt, säger han.

Elektroniska musikfans är jämfört med andra målgrupper inga storkonsumenter av alkohol, och många arrangörer av mindre fester väljer att undvika den byråkrati och inskränkning av öppethållningstider som en alkohollicens skulle innebära, och täcker istället förlusterna med inträdet.

Publikvänlig ekonomisk risk

Att ordna en flera dagars festival utan egen alkoholservering är ett riskabelt projekt, eftersom den brukar dra in merparten av intäkterna. I fjol tog arrangörerna det säkra före det osäkra och sålde egen alkohol, men i år fick Qerimi möjlighet att testa sin originalidé då festivalens serveringspartner i samband med konkursen drog sig ur hela projektet.

– Vi gör knappast några större vinster så här men huvudsaken är att det blir en bra fest, säger Qerimi.

Ett av mina egna helhetsintryck från festivalen är verkligen att alkoholarrangemangen bidrar till en bättre fest. ”Obegränsad alkohol” för en finländsk festivalpublik låter som en destruktiv kombination, men de unga helsingforsare och européer som frekventerar Visio tycks sakna intresse av att råsupa. Festivalen har ett helvegetariskt matutbud, och de flesta sköljer ner sina falafelbullar från matbilen The Alexanders med småbryggeriöl eller lådvin ur diskret trendmedvetna tygkassar.

Onödigt att moralisera

Mot natten tätnar stämningen och en observant moralist kanske rynkar på näsan då den märker att en och annan fesivalbesökare kanske piggat upp sig inför dansgolvet med nånting lite mer exotiskt än koffeinläsken Club Maté. Personligen tycker jag att det krävs rätt märkliga moraliska prioriteringar för att denna detalj ska förstöra intrycket av en festival som är uppfriskande befriad från snedfyllans råa nihilism. Efter nästan ett dygn på festivalområdet (och en betydande stund i snägärekön, denna demilitariserade zon av lågt blodsocker och macho-laddade köaggressioner) har jag inte sett en droppe av vare sig spyor eller blod, eller upplevt att jag eller någon i min närhet blivit hotfullt eller respektlöst behandlad en endaste gång. Jag ser inte heller polisen stanna sina bilar utanför festivalområdet en endaste gång, trots att den vanligtvis upprätthåller en synlig närvaro för att göra intryck på söderviksområdets skejtarungdomar. Mina egna intryck bekräftas efter festivalens slut av arrangörerna som säger att samarbetet med så väl polis som publik förlöpt ytterst smärtfritt.

Annat är det i Sverige, där en bekant samma veckoslut besöker Cult Cosmic, en småskalig elektronisk musikfestival. I ett meddelande på facebook beskriver han hur ett tiotal uniformerade och civilklädda poliser varje eftermiddag patrullerar festivalområdet, slumpmässigt söker igenom folks kläder och underkläder på jakt efter narkotika, och i allmänhet beter sig hotfullt mot besökare och arrangörer. Den svenska polisens unikt aggressiva attityd mot alla former av marginell ungdomskultur, med en unikt restriktiv narkotikapolitik som svepskäl, är bekant för mig från tidigare men att upplevd så här känns kontrasten direkt hisnande. En liten del av mig, präglad av ett finlandssvenskt lillebrorskomplex, kan inte låta bli att känna sig uppfriskad av att en liten aspekt av vårt samhälle känns mer modernt och upplyst än grannen i väst.

Bastufördelar

Festivalen har också i år svårt att locka besökare tidigare under dagen.  Den trivsamt inredda innegården (som dock placerar och skyltar om askkoppar och burksinsamling förvånande ojämnt) har lyckats locka några dussin kvällspigga sol- och IPA-lapare då jag anländer åttatiden på lördag  kväll. De verkar trivas, och det känns onödigt att klaga då kvällssolen värmer och man kan se fram emot ett urval lika välfyllda dansgolv inatt som igår. Men efter en stund börjar den tidiga kvällens ljudmattor kännas lite för enformiga för att återge dansfötterna deras spänst riktigt ännu. Jag besluter mig för att ge mig på en utflykt medan festen kommer igång.

De halvfärdiga byggnadsområdena kring Fiskehamnen och det gamla gasverket i Södervik har länge fungerat som kulturell knutpunkt, inte bara för festfolk och skejtare. Längst ut på udden Sumparn, tio minuters promenad från festivalområdet, ligger Helsingofrs allmänaste bastu, Sompasauna. Bastun förtjänar en alldeles egen historik, men just nu räcker det att nämna att den är byggd med frivilligkrafter, brinner så gott som dygnet runt under sommarmånaderna, och välkomnar när som helst alla som uppför sig vänligt och hänsynsfullt. Stärkt av ett ordentligt vedbastubad och ett isande dopp slår jag mig ner vid stranden och upptäcker att jag inte är den enda som hittat hit från festivalen: två schweiziska technoturister som jag under gårdagen intervjuade om deras upplevelser hälsar glatt på mig, och tillsammans beger vi oss tillbaka mot det rytmiska dunkandet, som vid det här laget vuxit i styrka och intensitet under en mörknande himmel.

Text Otto Ekman
Foto Frej Vuori

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *