Medan blomsterhavet växer, växer oron

Pontus Kyander
Pontus Kyander.
Blomsterhavet på Salutorget i Åbo växer. Många är drabbade, och många sörjer. Det handlar inte bara om nära och familj. De som regelbundet rör sig i centrala Åbo är drabbade av det slumpartade och godtyckliga våldet. Deras fruktan, sorg och ibland ilska är motiverad av våldets konkreta följder. Främlingsfientligheten får näring – om det är en form av sorg eller opportunism är svårare att säga. Det finns en typ av ”vad var det jag sa” som är olustig i sammanhanget. De som hävdar att detta förr eller senare måste hända har på sitt sätt rätt – beroende på vad man menar med förr eller senare. Men de har också förfärligt fel. Vi glömmer att vansinnesdåd sker hela tiden, och detta utlopp av mer eller mindre överlagt mordiskt våld i vissa avseenden liknar gamla tragiska händelser, där utagerande unga män dödat och skadat utan urskillning.

Skillnaden stavas etnicitet. Det är en samtidigt viktig och helt ovidkommande skillnad. Viktig därför att det ger en möjlighet att ringa in och tala om just detta uttryck för våldsbenägenhet, oviktig därför om vi bara för ett ögonblick bortser från etniciteten kan se parallellerna mellan Finlands grasserande skolskjutningar för en del år sedan, vi kan se parallellen till den tragiska händelsen i Sverige där en högerradikal ung man i systematiskt mejade ner invandrarelever och lärare på en skola i Trollhättan, inte långt från Göteborg. Vad som sker i huvudet på unga män som dödar (och ofta låter sig dödas) är en process som griper långt utanför just jihadismen.

Men naturligtvis kan vi inte bortse från etniciteten särskilt länge. Att det var en 18-årig marockansk pojke som ligger bakom dådet, möjligen i maskopi med jämnåriga landsmän, hamnar snabbt i samtalets centrum. Religiösa och politiska extremismer som tar sig politiska uttryck är generellt ett betydande samhällsproblem, och över tid har de en oroväckande förmåga att rycka med sig anhängare. Vänsterextremismen hade sin tid på 1970-talet, högerextremismen och jihadismen har sin tid nu.

Solidaritet är ett centralt ord i sammanhanget. Det är många vi måste stå solidariska med, och många svåra balansakter att göra – också vi som på inget sätt är direkt drabbade. Det krävs solidaritet med de sörjande, de direkt berörda. Vi måste vara solidariska med dem som upplever en känsla av hot och fara, därför att också rädslor är realiteter. Vi måste vara solidariska med dem som nu utsätts för rasism. Vi måste även på sikt vara solidariska med dem som har i uppdrag att möta våldet, hantera dess konsekvenser, alla de som när katastrofer och olyckor sker ska hantera deras konsekvenser.

Vår största solidaritet handlar om att upprätthålla ett nyanserat samtal, och att arbeta för lösningar där svåra dilemman kan lösas utan att vi automatiskt polariserar ställningstaganden. Vi som tror på ett öppet samhälle baserat på humana värderingar, där mänskliga rättigheter, bland dem asylrätten, är centrala åtaganden nationellt och internationellt, vi har ett ansvar för att detta samtal förs, tydligt och klart, också med öra för dem som talar av rädsla och ur djupet av en i Finland inrotad främlingsfientlighet. Det som är fördomar och felaktigheter måste bemötas med argument. Om argumenten inte håller, måste vi ompröva dem. Realism och förmågan att lyssna är central för integreringen – ömsesidigt – av invandrare i Finland.

Asylpolitiken är en stor, övergripande europeisk fråga. Här krävs stöd och solidaritet nationellt från Finlands sida för att verkligen lösa EU:s flyktingdilemma. Här har Finland hukat under en föga solidarisk nationell, för att inte säga nationalistisk, hållning. Vi till vänster måste därmed också bli tydliga i hur vi förhåller oss till EU:s gemensamma flyktingpolitik, och driva på den finska regeringen att vara progressiv, inte regressiv i flyktingfrågor.

Pontus Kyander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *