På en soldränkt strand inväntar 400 000 man sitt öde. Omringade av fienden hoppas de på undsättning. De hoppas på ett mirakel.
Det är maj år 1940. Efter ”låtsaskriget” invaderade tyskarna Frankrike. Det så kallade ”Slaget vid Dunkerque” var en panikartad evakuering och en förlust, men i slutändan säkrade det den brittisk-franska stridskapaciteten.
Christopher Nolan (Memento, The Prestige, Inception, Interstellar) är känd för att skickligt leka med tiden och rummet, men det är första gången han ger sig i kast med historiskt stoff. I Dunkirk passar hans fragmentariska stil utmärkt: den visar hur människans tidsuppfattning ändras i krig. Olika episoder överlappar varandra och bildar en överväldigande symfoni. Hoyte van Hoytema (Låt den rätte komma in, Interstellar) gör underverk med sin 70 millimeters IMAX-kamera: närvaroeffekten är fullständig såväl till havs som i luften.
Dunkirk är som en tsunami som sveper med sig allt i sin väg. Förvänta er inga diskussioner i högkvarteret. Bakgrundshistoriken får man kolla hemma. Vem är huvudpersonen? Den unge, oerfarne soldaten (Fionn Whitehead) som försöker ta sig från kusten tillsammans med tusentals andra? Piloten (Tom Hardy) som försöker skjuta ner så många tyska stridsplan som möjligt samtidigt som hans bensintank är nästan tom? Den faderlige mr Dawson (Mark Rylance) som tillsammans med två tonårspojkar korsat Engelska kanalen i sin fritidsbåt för att rädda strandade soldater? Frågan är irrelevant. Krigets gigantiska maskineri är det femte elementet i dramat. Här gäller det att överleva – och i mån av möjlighet förbli människa.
Inga tyskar syns annat än en masse. Ordet ”tysk” används aldrig. I stället säger man ”fienden”. De brittiska piloterna kallar tyska flygplan för banditer. Nästan inga krigsfilmsklichéer förekommer, bortsett från lite väl många sista sekunden-räddningar. Vi bjuds på Churchills tal vars självsäkra tonfall kontrasterar mot filmens tragiska essens, men den klipske Nolan låter en soldat läsa det högt från en tidning.
Nolans gamle vän Michael Caine gör en cameoroll i början av Dunkirk. Lyssna noga: Caine syns inte, men hans oefterhärmliga röst klingar i piloternas radio.
Osökt tänker jag på att sovjetisk och rysk krigsfilm knappt fokuserade på några evakueringar och reträtter. Att skona manskapet hörde inte till mitt hemlands prioriteringar under kriget.
Det som berör mig starkast är de allra sista minuterna i Dunkirk. En trött, men fri man som utfört sitt jobb. Och så havet som glittrar. Skapelsens skönhet. Finalen är en gåva till tittaren. En nåd.
Zinaida Lindén
Dunkirk. Manus och regi: Christopher Nolan. Foto: Hoyte van Hoytema. Musik: Hans Zimmer. I rollerna: Fionn Whitehead, Cillian Murphy, Kenneth Branagh, Jack Lowden, Mark Rylance, Tom Hardy, James Bloor, Harry Styles med flera. Storbritannien, 2017.
