Brexodus: återtåget

av Emelie Hill Dittmer

Jag färdas återigen i ett landskap som liknar mitt eget, ett land som jag trodde jag lämnat för gott. Allt är som det ska fast ändå inte. Jag är hemma igen, i Sverige; jag är i brexil.

Den 24 juni 2016: En ny dag gryr över ett självständigt Storbritannien, proklamerade Ukips partiledare Nigel Farage i ett segertal.

”Låt oss göra oss av med flaggan, nationalsången, Bryssel och allt annat som gått snett”, sa Farage till en jublande folkmassa.

”Våga tro på att dagen gryr för ett självständigt Storbritannien. I dag tror jag att ärlighet, anständighet och en tro på att nationen kommer att vinna.”

Denna ovanligt heta sommarnatt gick jag till sängs med en gnagande oro i sinnet, och på morgonen hade mina farhågor besannats: 52 procent av de brittiska väljarna hade röstat för ett utträde ur Europeiska unionen.

Enda svensken i byn

Jag befann mig då i den lilla kuststaden Deal i grevskapet Kent på Englands sydöstra kust, därifrån jag kunde se Dovers vita klippor. På andra sidan vattnet skymtade kontinenten och på klara dagar syntes konturerna av Calais.

Staden hade varit mitt hem de senaste tre åren; jag hade bytt London mot ett småstadsliv där jag bokstavligen var The only Swede in the village. De senaste månaderna hade jag noterat hur den engelska flaggan med det röda Sankt Georgskorset på vit bakgrund hade halats allt flitigare. Grannarnas fönsterrutor hade mer eller mindre tapetseras med Vote Leave-affischer. Stämningen inför folkomröstningen hade gradvis piskats upp. Leave, Leave, Vote Leave. Den andra sidan, Remain, hade färre representanter.  En underlig känsla grep tag i mig – något som gränsade till paranoia. Det kändes som om EU-immigrant stod stämplat i min panna. Vilka av mina vänner hade röstat leave? Ämnet hade blivit
tabubelagt. Nevermind, let’s just get on with it, sade min engelska väninna då ämnet kom på tal. Jag möttes av engelsmännens sedvanliga Keep calm and carry on-attityd, fast dennu kändes det mest olustigt, på gränsen till absurt.

Det England som jag förälskade mig i våren 2003 då jag anlänt till Devon som språkstudent bytte sakta skepnad inför mina ögon.

Den nya post-brexit rasismen

Senare, denna ödesdigra dag, gick jag märkligt nog på fest. Många var upprörda. Framförallt min polska väninna som berättade om hur några av hennes vänner som bor i närheten av ett polskt centrum i London fått otrevliga laminerade vykort i postlådan med hälsningenNo more polish vermin” och Go home-klotter. Själv hade hon den eftermiddagen på skolgården blivit antastad av en mamma som hade frågat henne om hon inte var glad nu, att hon nu kunde få åka hem och frågat; när går färjan?

Några dagar senare läser jag om hur en svensk mamma i Fulford i  York i norra England uppmanats att ”åka hem” när hon talade med sina barn på sitt eget modersmål några meter från det egna hemmet.

En flodvåg av rasistiska attacker och hatbrott har svept över Storbritannien efter omröstningen. Polisen mottog över nätet 57 procent fler anmälningar om hatbrott än normalt under dagarna efter omröstningen. Antimuslimska och antipolska hatbrott dominerar.

Tiden som följer är underlig. Jag lämnar mina söner i skolan och min sexårige son gråter. Han vill inte släppa taget vid skolgrinden, inte gå över skolgården till sitt klassrum på egen hand. Jag ber lärarinnan som står vakt vid skolgrinden om lov att följa honom till klassrummet. Hon svarar snabbt: ”You are in England now, Mrs Hill-Dittmer and this is our country and our rules”. Naturligtvis undrar jag om jag hörde fel. Jag svarar på det enda rätta sättet: jag vet mycket väl var i världen jag befinner mig, men vad har det med saken att göra? Jag tar upp incidenten med rektorn men det leder ingenvart. Jag vänder mig till skolstyrelsen, men de tystar ner händelsen.

Obehaget för att lämna och hämta mina barn i skolan växer.

Skribenten med sina söner. Foto: privat.

En del överväger att stanna…

Jag följer mina svenska medsystrars ansökningsprocesser om PR (Permanent Residency), en 85 sidor lång ansökningshandling. De har alla bott lika länge som jag i Storbritannien, det vill säga tio år eller längre. De allra flesta får avslag. De har inte tillräckliga meriter eller inte förtjänat tillräckligt eller krediterats med tillräckliga nationella försäkringsbidrag (NIC) för en grundläggande statspension. Där och då bestämmer jag mig för att på allvar vända blicken mot mitt hemland igen, att inte påbörja en egen ansökningsprocess. Beslutet drivs på både av starka känslor – frustration, sorg, ilska – och en pragmatisk övertygelse om att mina barns framtid är bättre och säkrare på kontinenten än i Storbritannien.

Det är med en känsla av besvikelse och förvirring som jag befinner mig i detta händelseförlopp. Men mina vänskapsrelationer och familjeband är inte längre vad de varit. Det var ett liv före och ett annat efter.

Svärfar som länge provocerat fram debatter då han ventilerat sin EU-fientlighet kring middagsbordet har fått vatten på sin kvarn.  Vår redan ansträngda relation går i bitar. Svärfars gode vän stöder däremot anti-Brexit rörelsen Best for Britain, som kämpar för att hålla dörren öppen till ett EU-medlemskap. Jag ser en livslång vänskap som får fläckar, sedan brännmärken och slutligen helt trasas sönder.

…medan många lämnar landet

Det är inte endast de europeiska medborgarna som flyr Storbritannien i vad som kallas brexodus. Även Remain-britter gör detsamma, och går i brexil. Många väljer Indien, Nepal, Australien, Frankrike, Israel och Sydamerika framom Storbritannien. Och med samma känsla som EU-medborgare förklarar de varför de lämnar landet;

– Resultatet av EU-folkomröstningen var en stor chock, som en förlust.

– Under natten kändes det som om landet hade återvänt till den mörka tiden av okunskap och hat … Jag övervägde att stanna och försökte slåss mot detta tidvatten, men till sist kändes det överväldigande.

Enligt Office for National Statistics lämnade 117 000 EU-medborgare Storbritannien under fjolåret. Det här en ökning på 36 procent jämfört med 2015. En nyligen genomförd Deloitte-rapport visar också att 47 procent av de högutbildade EU-medborgarna med arbetsplats i Storbritannien övervägde att lämna landet under de kommande fem åren på grund av osäkerheten kring att Storbritannien officiellt lämnar unionen.

Jag är en av dem som packade min väska och reste hem – efter en drygt fjorton år lång förälskelse med Storbritannien. Jag gör det tillsammans med mina barn födda i Storbritannien, nio respektive sex år gamla.

Samtidigt pågår Remain-kampanjer där man menar att det trots allt finns en chans att stoppa Brexit – om vi arbetar tillsammans.

Jag följer brittiska nyheter, läser om investmentbankiren och filantropen Gina Miller, som leder den rättsliga kampen i Best for Britain. Nu har Storbritanniens högsta domstol inlett förhandlingarna för att reda ut om regeringen på egen hand kan inleda processen om ett utträde.

I The Guardian berättar även Miller att rättsprocessen har förändrat också hennes liv till det sämre. Hon drar sig för att lämna hemmet och törs inte längre åka kollektivt. Miller säger att brittiska medier har uppviglat till våld mot henne. Hon uppger också att domarna i högsta domstolen har baktalats av medierna.

Foto: privat.

Fortfararande vet ingen exakt vad som kommer hända eller hur det kommer att bli.  Allt jag vet är att Brexitbollen rullar i full fart och att jag är i brexil, jag packar upp mina resväskor och finner ett fotoalbum från 2003, däribland en bild på mig som jag länge sökt efter; där sitter jag, i ett klassrum i Devon. En 23-årig språkstudent förevigad och nyförälskad i det tillåtande, öppna och internationella Storbritannien. N

Text: Emelie Hill Dittmer
Foto: Rikard Österlund

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.