En nyttig påminnelse

En sen höstkväll under fortsättningskriget knackar de på dörren hos jordbrukaren Johannes Lehikoinens (Mikael Andersson), och de österrikiska judarna Hermann Fischer (Kristofer Möller) och hans mor Edith (Janina Berman) stiger på. De kommer från Helsingfors, där de bott som flyktingar från Tredje riket, men nu när tyska styrkor finns i staden har alla flyktingar beordrats att hitta inkvartering på landsorten för att undvika sammanstötningar med tyskarna. Kan inte herr Lehikoinen tänka sig att hyra ett rum i stugan åt dem…? Den reserverade Lehikoinen är inledningsvis avvisande. Men eftersom han är i akut behov av hjälp – skörden håller på att gå förlorad i höststormarna och han har en skottskada från vinterkriget – lyckas de till slut nå en överenskommelse.

Handlingen i teaterpjäsen Tro på Svenska Teatern utspelar sig under loppet av vintern. Lehikoinen och Hermann finner en gemenskap i de gemensamma sysslorna, fisket och skidandet. Flyktingarnas välgörare ”farbror” Stiller (spelad av Riku Eklundh) kommer till deras hjälp med smått och behövligt, mediciner och matvaror, men även duk och ljus för att fira sabbaten – vilket starkt bjuder den ateistiska Edith emot. Men även där lyckas vänskapen värma upp henne så hon går med på att fira de judiska högtiderna.

Trots höstmyset i stugan är de judiska flyktingarnas situation konstant oviss, och på grund av Finlands samröre med Nazityskland hänger hotet över dem som ett damoklessvärd, när som helst kan de bli utvisade till Tyskland, där de utan tvekan skulle skickas rakt till förintelselägren. Lagarna är godtyckliga och orättvisa, och minsta överträdelse kan få de gruvligaste följder.

Det blir en hel del förklarande. Pjäsen har för många trådar för sitt eget bästa och vissa konflikter känns svårmotiverade, och verkar främst ha funktionen av dramaturgiska redskap.

Däremot har iscensättningen ett fint sinne för detaljer. De judiska förrättningarna, fiskandet, pianolektionen, funkar fint i de scener då karaktärerna utan brådska låter sig gå upp i det de har för händer. Då handlingen är så rik på extrema yttre omständigheter (världskrig, flyktingskap och förintelser) känns det i sig betydelsebärande att se karaktärerna framträda som människor och individer i sina sysslor. Hanne Hortes scenografi är kraftfull, väggarna täckta av kläder för tankarna till koncentrationslägrens enorma och gastkramande upplag av kläder och kappsäckar. Men också signalerar den en instängdhet och stagnation som känns mer förenlig med den finländska minneskulturen kring kriget, än med Julian Garners pjäs som faktiskt är en fräsch uppgörelse med all denna bittra vördnad.

Pjäsen, skriven och regisserad av Julian Garner, utspelar sig under under ett smärtsamt skede av Finlands historia. Tidpunkten är väl vald på grund av den nationella skam som associationen med Nazityskland av begripliga skäl för med sig. Rastänkandet var starkt förankrat även i Finland och Norden, och behandlingen av judiska flyktingar och de judiska krigsfångar som de finländska styrkorna tog, var hårresande. Finlands delaktighet inte bara i förintelsen, men i hela den nazistiska terrorn och rasismen har aldrig direkt medgetts i en officiell historieskrivning. Historikern Oula Silvennoinen, som intervjuas i produktionens programblad, konstaterar att Finlands attityd till flyktingar idag är besynnerligt lika som på 1930- och 1940-talen, de ses som en ekonomisk belastning och en säkerhetsrisk.

Den här skulden har aldrig riktigt behandlats i Finland, av skäl som står att finna i närhistorians rättsvidriga krigsansvarighetsprocess, kalla krig och tigande Kekkonen-era. Men likt andra länder i Europas östra delar har Finland aldrig rannsakat sig själv, utan har istället hållit fast vid en fosterländsk krigskult, totala oskuld, och en myt om ett oundvikligt ”separatkrig” mot Sovjet, för att i efterhand skyla över vilken total moralisk kollaps det andra världskriget innebar. Det var hemskt för alla, och alla gjorde vidriga saker. Och se det som ett uttryck för vad vi fått i modersmjölken, att vi än idag har så svårt att acceptera att det inte finns någonting i allt det här för oss att vara stolta över, oberoende vem som vann, eller hur det slutade – och må den som vill tacka försynen för att den höll en skyddande hand över oss. Den enda lärdomen som finns att hämta här är ”aldrig mer”. Det är åtminstone vad jag tycker om allt det här. Pjäsen träffar rätt.

Text: Lasse Garoff
Foto: Cata Portin

Svenska Teatern: Tro.
Text och regi: Julian Garner. Översättning Marianne Möller. Scenografi och kostymdesign: Hanne Horte. I rollerna: Mikael Andersson, Kristofer Möller, Janina Berman, Riku Eklundh. Ljus: Tom Laurmaa. Ljud: Andreas Lönnquist. Hår och mask: Pirjo Ristola.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *