Sentient är Johannes Heldéns fjortonde bok, och ges ut på förlaget CHATEAUX, ett litet kvalitetsförlag inriktat på poesiutgivning som drivs av Martin Högström, Beata Berggren och Peter Thörneby. Sentient märks med nr 11 i den Turkosa serien, och publiceras bredvid nr 12, Iman Mohammeds debutbok Fermata. Den Turkosa serien utgör, enligt förlaget, ”ett antal strikta materiella och reproduktionstekniska ramar inom vilka vad som helst kan sägas”.
Mer precist trycks dikterna på ett pappersark som vikts två gånger, vilket sammantaget ger fyra sidor på var sida om arket. Arket ligger sedan löst i en pärm av fin grå kartong där författare, titel och förlagsnamn präglas i turkost. Till detta hör att dikterna saknar sidnummer, vilket gör att narrativet lämnas åt läsarens handrörelser – åt hens uppmärksamhet.
Hur en väljer att vrida och vända arket, var blicken faller och fäster, har en direkt inverkan på läsningens ordning, riktning och hastighet. Jag är sympatiskt inställd till formatet, framför allt eftersom det är så pass konstnärligt motiverat. Serien formar en poetisk undersökning där varje poet får arbeta med åtta avgränsade utrymmen, där hens poesi får göra sina specifika avtryck.
I tidigare läsningar av den Turkosa seriens böcker har jag liknat det lösa arket vid en karta, då de båda föremålen äger åtskilliga in- och utgångar. I förhållande till Sentient blir liknelsen ömsom produktiv, ömsom vilseledande. Produktiv med tanke på öppenheten. Vilseledande eftersom inga specifika platser, avstånd eller riktningar skrivs ut: ”molntäckt trädgård”, ”nedlagda järnvägar utmed kustlinjer”.
Öppenheten skiljer sig delvis från Heldéns tidigare diktverk – särskilt de som utges vara skrivna ifrån en fiktiv framtid. Ett färskt exempel är Takträdgårdar (2017), som precis publicerats på OEI editör. Takträdgårdar är ett diktverk som presenteras som en ljudartefakt från 2037, ”inspelad, dechiffrerat och nedtecknat av J.H”. I Sentient verkar dikterna snarare invänta en kommande tid: ”the future (of space travel)”, ”framtida titlar”. Men är det en väntan på sammanhang, struktur, paginering – eller ett trotsande av detsamma? Kanske gestaltar dikterna en förhandling mellan världar? Jag vet inte.
Jag tänker mig dock att delar av Heldéns tidigare författarskap – till exempel Astroekologi (2016), Evolution (2014) och Terraforming (2013) – kan läsas som försök att söka konstnärliga former med potential att skriva fram ekologiska omdaningar – lokalt, globalt som planetärt. Frågan jag omsider ställer mig är därmed hur den Turkosa seriens format fungerar i relation till Heldéns poetik. Tvingar begränsningarna fram någonting intressant?
Det öppna bokformatet understödjer dikternas disparata karaktär, vilket gör att det är svårt att veta om de är fragmentariska (självständiga delar) eller fragmenterade (delar av en helhet).
Jag saknar likaså ett förnimmande diktjag. Det är inte en helt oproblematisk önskan, men i Heldéns poesi skänker jagen (människa/maskin/djur) ofta styckena en säregen sårbarhet. Sentient är i behov att förankras eller samlas i någonting, i alla fall temporärt. Det sker nästan:
petrichor inskription havrefält, mosstäckt
Ordet ”petrichor” – en doft som ledsagar regn efter en långvarig period av torka – levandegör titeln Sentient, som betecknar förmågan att förnimma och erfara. Begreppens sammankoppling skapar en bakgrund åt dikternas perceptivt prövande karaktär, och en genomgripande doft (av regn) tillåts ta plats i dikterna. Det är vagt, men vackert.
Filip Lindberg
Johannes
Heldén:
Sentient.
CHATEAUX, 2017.
