Det finns en skönhet i förgängelsen, i själva medvetenheten om att ting är tillfälliga och övergående, finns för ett litet tag och sedan omvandlas till något annat. Detta är något jag tänker på när jag läser My Lindelöfs nya diktbok Färdas (in och ut ur bilden).
Det är en tunn liten bok, nästan kvadratisk till formen, och omslaget pryds av ett skogsklätt berg i dimma. Kanske är fotot taget i Kaukasien, i det konfliktfyllda gränsområde mellan Georgien och Ryssland som dikten genom ett ”du”:s minnen återkommer till. För den rörelse som titeln anger sker bland annat med tåg och båt genom Östeuropa. Men det är inte främst resan i det fysiska rummet som det handlar om, utan mer om den inre resan, den som sker efteråt eller hela tiden. Vi rör oss genom minnesbilder; dikten flackar omkring i minnen av ”uppbrottets tid” och en resa som leder ”allt längre in/ i det som nu nästan saknar innebörd.”
Att befinna sig på nya platser tenderar att skärpa sinnena, göra en öppen och mer närvarande. Detta är något som resande har gemensamt med riktigt bra poesi: den får en att verkligen se och känna ting och stämningar som annars drar sig undan i en vardagens avtrubbande lunk. Och Lindelöf besitter verkligen förmågan att skapa bilder som stannar i läsaren. Du-formen, som ibland kan vara störig, fungerar här som en mjuk hand som drar mig in i diktens stämning:
Det bländar som sol, men det är inte sol
stigarna på din karta är dolda
Det här är dikter som frammanar en känsla av rymd. Varje rörelse in i en bild öppnar ett rum som stannar kvar en stund innan det löses upp. ”På bottnen under isen/ fiskars stim” – Dessa rader betyder inget särskilt i sammanhanget, de är en bild bara, av ett rum i världen som vi inte har tillgång till, men ändå kan vi tänka på det, kanske leka med bilden som en metafor för medvetandet eller något annat.
Om man ska koka ned vad dikten handlar om, vilket man kanske inte borde göra, så skulle jag säga att den på ett lågmält sätt gestaltar alltings förgänglighet. Men inte som i ”kom ihåg att du ska dö”, utan mer som i ”allt är i rörelse.” Dikten nämner Charles Darwins sista år, då han under sjukdom skrev en sista bok, om daggmaskar och deras förbisedda men livsviktiga arbete med att plöja jorden. Denna bok, skriver Lindelöf, har haft stor betydelse för förståelsen av mullbildningen i lövskogar – varpå dikten associativt rör sig vidare till du:ets minne av Tollundmannen, ett mosslik som finns att beskåda på ett museum på Jylland. Alltså: nedbrytning, och icke-nedbrytning. Det föränderliga och det någorlunda beständiga. Men inte det beständiga som en tröst, utan som en sorglig, osmält kvarvara. Det föränderliga, eller förgängliga, som en naturens grundförutsättning.
Färdas är på så vis ett stycke subtil ekopoesi, och Lindelöfs sätt att skriva ihop språk och biologi (”slätter av meningar på obegripliga språk, svärmar av tecken mot den vitaktiga himlen”) och förskjuta perspektivet från mikro till makro får mig att tänka på den danska poeten Inger Christensen. Men det handlar här om medvetandets ekologi minst lika mycket som det materiellas (om dessa nu verkligen är två särskilda sfärer, kanske är poängen att de inte är det) och om diktens förmåga att förmedla det subjektiva. En prosadikt beskriver hur en bild som du:et först tror är ett fotografi av en stad visar sig vara en målning, och fascinationen inför vad det innebär: att någon betraktat staden under lång tid, verkligen gett den sin fulla uppmärksamhet, och avbildat den. Och därmed blir målningen något annat än en mekanisk representation; målandets process för med sig en bit av konstnärens uppmärksamhet, liksom Lindelöfs dikt förmedlar hennes skarpa uppmärksamhet inför det till synes obetydliga eller osynliga.
Och då är vi tillbaka till detta med uppmärksamhet, ett tema som är sammanlänkat med förgängligheten. För om allting vore fast och beständigt fanns kanske ingen brännande anledning att ägna världen sin uppmärksamhet. Men nu är det inte så, och jag uppfattar det som ett imperativ när dikten säger att ”du skall framför allt fästa dig vid detaljer.” Men det är inte ett tomt imperativ, utan ett som understöds av diktens rymliga, detaljrika universum.
Bergen på bokens framsida för tankarna till ett annat imperativ, nämligen den amerikanska miljöfilosofen Aldo Leopolds uppmaning att ”tänka som ett berg”, det vill säga att utöva ett holistiskt tänkande som utgår ifrån hela ekosystemet snarare än det individuella perspektivet. I dessa tider när man talar om antropocen och ”djuptid” (det vill säga geologisk tid) pekar berget även mot en tidsrymd som går långt bortom mänsklighetens existens och fattningsförmåga. Hos Lindelöf fungerar dock det individuella medvetandet som en prisma i vilken världens ljus bryts. Människan står mellan berg och daggmask, mellan helheten och sönderdelningen. En liten stund till står hon där.
Sofia Roberg
My Lindelöf: Färdas (in och ut ur bilden).
Ellips förlag, 2017.
