Våld och maskulinitet

Det finns en faktor som är gemensam för knivdådet i Åbo, terrorattacken i Barcelona, tidigare terrordåd i London, Madrid och New York, men också med de tragiska våldsdåden i Myrbacka, Kauhajoki, Columbine och Virginia. Alla förövare i dessa våldsdåd var män.

Vi ska inte påstå att våld enbart är männens last – visst har historien också gett oss prov på kvinnliga våldsverkare. Men utanför krigszoner är de kvinnliga massmördarna och terroristerna så få att vi tenderar att bli överraskade varje gång en dylik uppdagas. Enligt en undersökning har 98 procent av alla masskjutningar i USA utförts av män, och alla uppmärksammade skott-, bomb-, bil- och knivdåd som utförts i Norden under det gångna decenniet har utförts av män.

Att lyfta fram detta betyder inte att vi ska förringa övriga faktorer som leder till att en person väljer att utföra ett våldsdåd. Det är lika reduktionistiskt att säga att någon blir våldsverkare för att han är man som att säga att någon blir terrorist för att hen är muslim. När vi till exempel talar om terrorism är det viktigt att vi tar hotet från organiserad jihadism och islamistisk radikalisering på allvar, vilket jag skrivit i en tidigare webbledare. Inte heller ska vi glömma att socioekonomiska faktorer och allmänna samhällsströmningar i hög grad bidrar till en persons våldsbenägenhet.

Men vi behöver en bredare debatt om varför män utför våldsdåd. Något entydigt svar på frågan ska man förstås inte vänta sig. Dels handlar det om rent biologiska faktorer: testosteronproduktionen i den manliga kroppen ökar de aggressiva tendenserna. Detta i kombination med en neurologisk utveckling som gör att människans tendens att ta risker och bete sig äventyrligt och upproriskt når sin kulmen mellan 18 och 26 leder till att terrorister och våldsverkare ofta är unga män.

Men biologi och neurologi är bara en del av svaret. Enligt sociologen Abigail A. Baird syns samma tendens till antisocialt beteende och risktagning hos unga kvinnor, men de tenderar enligt henne att i högre grad avskräckas av sociala normer – kvinnor belönas inte socialt och kulturellt för aggressivt och våldsamt beteende på samma sätt som män.

Inom feminismen talar man om det som på engelska kallas toxic masculinity – eller destruktiv maskulinitet. Termen används för att beskriva att den mansnorm som i dag dominerar i så gott som alla kulturer inte bara är skadlig för kvinnor och genusminoriteter, utan också för cis-män. Så kallade mansrättsaktivister vill gärna påstå att feminismen skapar orealistiska förväntningar på män, men snarare är det så att feminismen lyfter upp ett problem som män alldeles för sällan diskuterar själva, det vill säga den djupt skeva och ohälsosamma syn på maskulinitet som har skapats i århundraden.

Studier har visat att den typiska massmördaren har ett förflutet som kvinnomisshandlare – det är ingen överraskning av knivmannen i Åbo valde kvinnor som sina offer. Dådet blev således en offentlig uppvisning i en katastrofal mansnorm – en norm som manifesterats i så gott som alla våldsamma ideologier och grupper. Tyvärr är det en norm som inte bara potentiella våldsverkare påverkas av, utan som berör alla män på ett sätt eller annat i vardagen. Och det räcker inte att kvinnliga feminister lyfter upp frågan – det är männen själva som måste ta tag i problemet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *