100 år – Tillsammans

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Åtminstone Schweiz, icke-Nato-landet, utmärker sig genom ett antal stora evenemang till ryska revolutionens 100-årsjubileum. I Bern har man haft hela två konstutställningar, den större under rubriken ”Revolutionen är död, länge leve revolutionen”. Det ryska avantgardet före och efter 1917 förändrade den europeiska konsthistorien. Världen efter Kasimir Malevitjs svarta kvadrat på vit botten var inte längre densamma. Frågan måste ställas, om konsten alls har avancerat under 100 år. Ja, förstås, mera sladdar och flimrande elektronik har släpats in i museerna.

En utställning i Zürich om Ryssland och Schweiz kring 1917 flyttar i oktober till det stora Historiska museet i Berlin, med rubriken ”Russland und Europa”. Tjocka kataloger och essäsamlingar ingår. Hm, men vad sker hos oss? Ryssland var ju ändå vårt större fädernesland, som man sade. När det mindre firar sina 100 år av självständighet under parollen ”Tillsammans”, så gäller detta tillsammans åtminstone inte historien kring 1917, ser det helt tydligt ut som.

Nationalmuseet i Helsingfors visar 100 fotografier; en pop up-utställning kring Kalevala koru-smyckena; anordnar ett stickkafé; en föreläsning om arkeologiska textilier och en stor insamling av hemlagade bastuskopor (!!). En annan pop up-utställning heter Arktiska andan. Redan för något år sedan togs ett initiativ av samhälls- och historiebevarande medborgare för att åstadkomma ett nytt historiskt museum i Finland till detta år, 2017. Därav blev intet, men inte ens 100 bastuskopor i det gamla museet kan skapa en historisk helhetsbild.

Det finns många stora frågor, som duger i Bern, Zürich och Berlin, men uppenbarligen inte här. Man rentav saknar en aktuell uppgörelse med det gamla klassikertemat: ”Lenin och Finland”. I Estland har man sitt nya nationalmuseum och till landets 100-årsjubileum i februari 2018 öppnas ett nytt historiskt museicentrum vid Maarjamäe utanför Tallinn. Ett urval gamla statyer av Lenin med flera presenteras här inom en särskild inhägnad.

De stora konstmuseerna då – konstens revolutionärer var ju våra landsmän som kejserliga undersåtar? Ateneum firar senhösten med en storutställning kring bröderna von Wright. Fågelmåleri och biedermeier-idyller, nationsbyggande i sig. Och nutidskonstens Kiasma presenterar under året  Ars 17 med rubriken ”Hello World!” digital konst, även upplevelser via nätet, så att man slipper besöka hela stället.

Men hello, alla museimänniskor! En tröst finns på Helsingfors stadsmuseum. Huvudnumret bland utställningarna är ”Helsexinki”, om ”stadsbornas egna erfarenheter av sexualitet, kön och sex”.

Den enda institution som har reagerat med allvar på Finlands självständighet verkar vara Riksarkivet, som i en serie expositioner redan i ett par års tid i sina källarvalv har lagt fram dokument och reliker från tiden kring 1917, Finland och olika europeiska makter, åtföljda av bastanta bokvolymer. Allt detta har dessvärre gått media spårlöst förbi, men det bästa kommer till sist: inför självständighetsdagen öppnas en utställning om Finland, Ryssland och 1917.

Det sägs att engelsmännens historieuppfattning är enkel: historia = Hitler. I Finland håller den på att bli historia = Mannerheim, eller historia = krig, helst fortsättningskriget och avvärjningssegern, men även inbördeskriget 1918 slår alltid an. Årets Mannerheimböcker är snart ett tiotal. Den ännu osedda nya filmatiseringen av Okänd soldat framstår som något slags huvudnummer i det självständiga Finlands historia. Ett förslag: historia = krig och fred.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *