Lars Sund.
Det hör till mönstret vid utredningar av misstänkta terrordåd. Polisen måste naturligtvis följa upp alla spår och säkerställa att samtliga inblandade ställs till svars för sina dåd.
I nuläget förefaller det alltså som att Bouanane är ensam gärningsman. Han är ensam också i ett vidare avseende: varken Islamiska Staten eller någon annan jihadistisk terrororganisation har velat ta på sig ansvaret för attackerna i Åbo. Vad IS anbelangar är Bouanane inte en av dem. Skälet ska vara att han överlevde attacken.
I flera avseenden är han typisk för nutida ”jihadistiska” terrorister: förutom att de i allmänhet agerar ensamma eller i en liten krets – ofta tillsammans med bröder eller andra nära anförvanter – har de gjort sig skyldiga till allehanda brott och ”radikaliseras” mycket snabbt. I Bouananes fall ska radikaliseringen ha skett på bara en månad; under så kort tid blir nog omvändelsen till radikal salafi-jihadism högst ytlig, och Bouanane kan knappast ha skaffat sig några mer omfattande kunskaper om Koranen eller haditherna, berättelserna om profeten Muhammeds liv.
Enligt Centralkriminalpolisen hade Bouanane räknat med att dödas i samband med attacken, han hade med andra ord hoppats bli martyr för IS. I det hänseendet är han urtypen för de senaste 20 årens jihadistiska terrorister.
”Det som är nytt [för de här terroristerna] är sambandet mellan terrorism och jihadism å ena sidan och det avsiktliga sökandet efter döden å den andra. Från Khaled Kelkal 1995 till massakern på Bataclan i Paris 2015, har nästan alla terrorister sprängt sig till döds eller sett till att bli skjutna av polisen, utan att göra några allvarliga försök att fly och utan att deras död skulle vara absolut nödvändig för att fullfölja deras mission … Terroristens egen död är inte ett alternativ eller en olycklig konsekvens av hans handling; den är en central del av hans plan.”
Så skriver Olivier Roy, professor vid EU-universitet i Florens och en av världens allra främsta terroristexperter, i boken Le djihad et le mort (Jihad och döden) som kom ut i Frankrike i fjol. Boken finns på engelska men tyvärr inte på finska eller svenska. Den borde snabbt översättas och läsas av alla som vill försöka förstå vad som driver dagens jihadistiska terroister.
I korthet säger Roy att vi börjar i fel ände när vi söker orsaken till terrorn i en radikalisering av islam. Det handlar istället om en islamisering av radikalismen. Enligt honom kommer radikalismen först och därefter söker radikalen en sak att dö för. Unga män med rötter i Mellanöstern hittar denna sak i salafi-jihadismen.
Den gängse bilden av jihadistisk terror som ett medvetet använt vapen för radikala islamister i ett pågående ”kulturernas krig” mot Väst går knappast ihop med det här synsättet. Tvärtom, menar Roy, har den ”nya” jihadistiska terrorns självdestruktivitet ingenting att göra med geostrategin i Mellanöstern. ”Den är rent av kontraproduktiv i ett politiskt och strategiskt perspektiv”, skriver han och fortsätter:
”När det gäller Islamiska Statens plan att återupprätta kalifatet blir det omöjligt att nå en politisk lösning, driva någon form av förhandlingar och skapa social stabilitet bakom erkända gränser. Den som har beslutat sig för att dö har ingenting att förhandla om.”
Jihadismen, som den kommer till uttryck i Väst, är enligt Roy ”en ungdomsrörelse, som utvecklats självständigt vid sidan om föräldragenerationens religiösa och kulturella referenser samtidigt som den är omöjlig att separera från ’ungdomskulturen’ i våra västliga samhällen”. Generationsaspekten är fundamental, påpekar Roy. Till det vill jag själv lägga också genusaspekten: självmordsterroristerna i väst har hittills så gott som uteslutande varit unga män. Det är viktigt att komma ihåg.
Strax efter knivdådet i Åbo tycktes det som om hela Finland sattes i mentalt belägringstillstånd: en formlig våg av islamofobi svepte genom sociala medier samtidigt som regeringen och företrädare för myndigheter gick ut med förslag som inte alltid var så genomtänkta. Det är självklart att polisen och andra myndigheter måste få redskap för att skydda samhället och avstyra terrorhandlingar – men frågan är hur långt man ska inskränka medborgarnas frihet för att öka säkerheten. Att i snabb ordning ändra grundlagen för att bland annat möjliggöra massövervakning av finländarnas data- och teletrafik är, som professor Martin Scheinin påpekat, en farlig väg att gå, risken är att man snart kommer att kräva ytterligare försvagningar av medborgarnas rättsskydd för att möjliggöra ännu mer övervakning.
Abderrahman Bouanane hade sökt asyl i Finland och fått nej; men att tro att man kan skydda Finland från nya terrordåd genom att låsa in alla som nekas uppehållstillstånd i särskilda ”avvisningscentra” är nog att lura sig själv: förutom att en stor grupp människor utsätts för kollektiv bestraffning är risken stor att traumatiserade, rädda och besvikna unga män snabbt radikaliseras på sådana anstalter. För att inte tala om alla dem som kommer att försöka ta sitt liv bakom taggtråden. Rätt snart efter knivdåden i Åbo framgick att Bouananes beteende uppmärksammats på hans flyktingboende och att man gjort en anmälan till polisen, som vidarebefordrade den till kollegerna på Skypo. De reagerade inte på tipset, eftersom det inte var förbundet med något konkret hot om en attack. Terrorprevention på individnivå har inte diskuterats särskilt mycket, men jag tror att vi måste börja fundera också på sådant, vid sidan av det polis- och underrättelsearbete som redan bedrivs, om vi vill stoppa nya attacker.
Och något förlag kan gärna ge ut Olivier Roys bok i Finland med det snaraste.
Lars Sund
är författare
Översättningarna av Olivier Roys texter är skribentens egna och hämtade från den engelska utgåvan av Roys bok Jihadism and Death: The Global Appeal of Islamic State.
