– eller det finländska konstlivets uppgång och fall
Hur går det till när ett konstliv blomstrar? Finns det några särskilda omständigheter som får en konstscen att vitaliseras och gör konsten synlig, också utanför ett lands gränser?
Finland borde veta. Finländskt konstliv blomstrade från 1990-talets början och framåt – kanske fram till 00-talets mitt. Jag verkade som konstkritiker och frilansande utställningskurator utanför Finland och mötte finländska konstnärer och finsk konst överallt i världen. Jag hade tagit som min specialitet att åka till så många stora ”konsthändelser” som möjligt – det var biennalerna från São Paulo till Johannesburg, från Istanbul till Kwangju i Sydkorea, återkommande evenemang som documenta i Kassel, Skulpturprojekte i Münster, den ambulerande biennalen Manifesta, och naturligtvis utställningarnas drottning, Venedigbiennalen. Jag var då ganska ensam om att göra dessa omfattande resor utanför de mest omedelbara destinationerna i Europa.
Men jag behövde som finländare i förskingringen sällan vara ensam. På udda orter kunde jag vara ganska säker på att möta landsmän. Lite tidigare hade en hel klase stora utställningar i USA och Europa fokuserat på det ”nordiska miraklet” – och Finland och Danmark var de starkaste korten i den nordiska leken. Eija-Liisa Ahtila var det största namnet inom mediakonsten, men hon följdes av andra. Finländskt fotografi var utsatt för ett medvetet varumärkesbyggande i form av ”Helsinki School”, ett samlingsnamn för fotografer som utexaminerats från Aaltouniversitetet. Men finska konstnärer syntes också utanför fotografi och rörlig bild. Min karriär som konstkritiker, kurator, dokumentärfilmare och museichef inriktad på nutidskonst, har kantats av bokstavligen hundratals finska konstnärer. Jag mötte, eller såg verk av, konstnärer som Elina Brotherus, Eija-Liisa Ahtila, Marko Vuokola, Maaria Wirkkala, Nina Roos, Salla Tykkä och Mika Taanila på utställningar utanför Finland – inte i Finland.
Hur var detta möjligt? När man idag ser ut över konstfältet internationellt, är det sparsamt med synligheten för konstnärer från Finland. Är den enkla förklaringen att konsten i Finland på ett eller annat sätt har blivit ”sämre”? Är felet helt enkelt konstnärernas brist på talang, eller har svårgripbara omständigheter som ledde till blomstringen också lett till avtynandet? Är det tidsandan?
Konst kan ibland lyftas brett och högt av historiska skeden – som nationalromantiken kring sekelskiftet 1900. Men jag törs påstå att Finland hade turen att ha en stark generation konstnärer som kom ut från konstutbildningarna OCH som dessutom hade en infrastruktur som kunde bana väg för dem. Hungriga och pigga museer är en sak, men en viktigare omständighet stavas FRAME. Denna verksamhet må vara okänd för de flesta finländare, men är en stiftelse, vars styrelse utnämns av undervisnings-och kulturministeriet, och som haft som främsta uppgift att stötta och lansera konst från Finland i utlandet. På 1990-talet leddes det av en dynamisk chef som hette Marketta Seppälä. Eftersom jag envisades med att bjuda konstnärer från bland annat Finland till mina utställningar hade jag mycket med Frame att göra – liksom med motsvarande organisationer i de andra nordiska länderna som Iaspis (Sverige), Statens Kunstfond (Danmark), OCA (Norge) samt utanför Norden med British Council, Mondriaan Stichting (Nederländerna) med flera. Av dem var Frame utan tvekan bäst, tillsammans med British Council och danska Statens Kunstfond (då under annat namn).
Frame stöttade effektivt, var själva mycket synliga och gav genomgående ett ytterst professionellt intryck och bemötande. De hade dessutom ett mycket omfattande referensarkiv av konstnärsportföljer (idag skrotat). Min känsla var alltid att om jag hade ett bra projekt, så skulle det bedömas sakligt och sannolikheten för någon grad av stöd var stor. Om avslag förekom så var det inget problem – det var lätt att förstå att andra viktigare projekt fått stöd. Jag vet att Frame under dessa år åtnjöt en enorm respekt bland andra som arbetat med dem. En seriös konsttidskrift som Frame gav ut hjälpte till att skapa ett ytterst solitt intryck.
Vad jag då möjligen kunde kritisera Frame för var att de i allt högre grad ägnade sig åt egna projekt. Jag var en tid indragen i en svensk diskussion om Iaspis dubbla agendor, så frågan var bekant: å ena sidan skulle man opartiskt stötta konstnärer och utställningsarrangörer finansiellt, bekosta trycksaker, konsttransporter med mera, ordna besök och utbyten för utländska museichefer och frilansande kuratorer som jag själv, å den andra sidan drev man egna projekt där man valde och lanserade egenproducerade utställningar, konstnärer och publikationer. Där fanns och finns en konfliktzon som föga överraskande skapar dubbla roller och motstridiga intressen. Man kan frestas skapa ett A-lag av ”egna” konstnärer som hårdlanseras och ett B-lag som inte kommit med i det snävare urvalet, och när man själv gör utställningar uppstår lätt situationer där dessa tävlar med utomståendes utställningsförslag. Det uppstår strategier som fördunklar blicken och ibland också de finansiella möjligheterna att ge opartiskt stöd åt konstnärer och andra verksamma.
I samband med en organisatorisk kris 2010-11, föll Frame samman av orsaker som utgick från motsättningar mellan personal och ledning men snart blev skäl för en total omvandling av verksamheten. Marketta Seppälä fick silkessnöret. Utifrån sett hämtade sig Frame inte, varken finansiellt eller i fråga om renommé. Det var långt ifrån samma dynamiska verksamhet, kvaliteten på publikationerna blev skäligen tvivelaktig, och för en utomstående ter det sig som om de inbyggda motsättningarna mellan att vara en opartisk stödorganisation och en åtminstone i egna ögon ”spjutspetsorganisation” med många egna utställningar och andra projekt förvärrades. Spjutspets var det knappast längre fråga om, snarare en organisation som lite vilset siktade, missade målen, försökte igen och mest verkar ha varit intresserad av politisk och annan bekräftelse i Finland, snarare än att som tidigare uppnå verkliga mål utanför landet.
De ”sexigare” uppgifterna att göra utställningar, ge ut böcker, vara en ”spjutspets” – det borde en separat organisation inom eller utom Frame göra, med vattentäta skott emellan. Det behöver inte vara Frame som gör exempelvis de stora återkommande utställningarna som Venedigbiennalen. Det vore klokare att låta ett helt separat organ arbeta med dessa ting – eller dela upp uppgifterna på flera olika organisationer eller muséer. Genomgående måste transparensen höjas, såväl när det handlar om till vem stöd ges och varför. Ingen, inte ens Frame, ska behöva hamna i den tvivelaktiga situationen att prioritera mellan egna projekt och andras. Det är lätt att förutse var pengarna och engagemanget då hamnar.
Det är inte min sak att utvärdera Frame. Det är något som måste göras med större omsorg och akribi såväl i ren revisorskompetens som i konstnärlig utvärdering år för år och projekt för projekt. Men ett par punkter skulle utan tvekan förstärka organisationen:
- Transparens a) tydliga motiveringar när stöd eller avslag ges;
- Transparens b) möjlighet att framföra klagomål direkt till en revisionsmyndighet, som åtminstone kan efterhandspröva sakbehandlingen, då jävsituationer inte bara är möjliga, utan sannolika i konstvärlden;
- Kvalitetskontroll a): förstärkning av sakkunniga i nämnder, och då företrädesvis från andra länder än Finland. Dessa skulle sitta på tidsbegränsade mandat, gärna längre än övriga ledamöter, och ha rollen som ”controlers” i processerna;
- Kvalitetskontroll b) Kvantifierbara parametrar måste införas för utvärdering över tid. Det ska bli fler konstnärer som ställer ut, på fler institutioner, i fler länder, och fler samarbeten. Kvaliteten ska kunna utvärderas också på sakliga grunder – på samma sätt som vetenskapliga projekt och institutioner kan utvärderas.
- Resursförstärkning (men först när ovanstående eller motsvarande åtgärder är på plats) så att organisationen ska fungera effektivt och starkt.
Finsk konst har inte ett gott genomslag längre. Det måste vi göra något åt. Ett enkelt första steg är att dela på Frames uppgifter och samtidigt höja kvalitet och transparens på det som bör vara dess främsta uppgift: fördela stöd, stipendier och utbyten med utlandet. Här skulle en finansiell förstärkning vara på sin plats – men att öka finanserna utan att ändra i organisationens motsägelsefulla uppgifter är att kasta pengarna i sjön. Konst är ett bra sätt att göra Finland synligt, det är inte nyliberalt att säga så, det är bra för konstnärerna och en nyckel till större utbyte internationellt även för finländska konstinstitutioner. Motsatsen, att vara ineffektiv, gagna sig själv, inte vara transparent, att ha dubbla roller – det gagnar ingen. N
Pontus Kyander
Rättelse, 3.11.2017: texten har korrigerats på följande punkter:
– Frame är inte en myndighet (så som tidigare angavs i texten) utan en stiftelse vars styrelse utnämns av undervisnings- och kulturministeriet
– i en tidigare version av texten angavs som ett förbättringsförslag av Frame att anställda inom Frame inte ska ge ut egna publikationer i organisationens namn och på dess bekostnad. Eftersom detta veterligen inte skett är detta ett överflödigt förbättringsförslag.
