I år firar filmfestivalen Kärlek & Anarki 30 år, med över 500 visningar och 60 000 besökare. Ny Tids recensent väljer att se filmer enligt principen ”ju konstigare desto bättre” – vilket leder till en intensiv vecka med kannibalism, perversa sexmöten, deformerade kroppar och djuriska amazonmän. Det som förenar filmerna är tematiken kroppslighet, instinkter, äckel och erotik.
You have this feeling when you bite some-one’s arm for fun, that you want to go a bit further, but you don’t because you have a moral canvas. This thing is in us, we just don’t want to see it, säger regissören Julia Ducournaus i en intervju för The Guardian och associerar till sin film Raw (2017). I filmen får karaktärerna möjligheten av att löpa linan ut och utforska känslan av att borra tänderna djupt in i människoköttet.
Raw är en punkig och blodig (två lär ha svimmat i publiken på Torontos filmfestival), men samtidigt humoristisk och feministisk utforskning av kroppslighet och djuriskhet. Vegetarianen Justine (Garance Marillier) börjar sitt första år som veterinärstuderande på ett grått och småsjaskigt campusområde och får genast ta del av en närmast fanatisk gulisintagning. Under intagningsveckan tvingas Justine att för första gången äta kött. Dagarna efter att ha ätit den gråa kaninlevern börjar det hända konstiga saker med henne: hon får utslag över hela kroppen, börjar tugga på sitt eget hår och får ett okontrollerbart sug efter rått kött. Det hela eskalerar allt mer och då den äldre systern av misstag klipper av sig fingret i en intim scen mellan de båda syskonen är det oundvikliga framme – Justine kan inte motstå frestelsen utan äter upp fingertoppen som ligger blodig på golvet. Och har man en gång smakat människokött är det svårt att vara utan.
Kroppslighet och kroppens gränser är ett stort tema i Raw. Kroppar av många typer, smaker och storlekar syns och beskrivs i filmen och referenser till olika ätstörningar skymtar också förbi. Den kvinnliga kroppen får (äntligen) synas och höras just sådan som den är: Julia Ducournaus kamera väjer varken för piss, spyor, våldsamt sex eller blod, utan filmar uppriktigt och ibland mycket intimt kroppens alla sidor.
Det gör att Raw också leker med kroppens gränser via de olika kroppsvätskorna och det omättliga suget efter andra kroppar. Tematiken kunde tolkas genom den feministiska forskaren Julia Kristevas term ”abjektion” som hon redogör för i verket Powers of Horror (1980). Abjektion beskrivs som en slags känsla av äckel och fascination i samband med en oklar skiljelinje mellan ”jaget” och ”den andra”. I Raw är gränserna mellan det yttre och inre, jaget och den andra, definitivt suddiga. Speciellt intressant blir relationen mellan den duktiga Justine och den rebelliska systern Alexia (Ella Rumpf) – relationen mellan systrarna är ambivalent, men där finns också ett djup och en gemenskap som skådespelarna gestaltar berömvärt. Då Justine äter Alexias finger blir relationen ännu mer laddad. Gränserna är inte oklara längre utan de försvinner helt och hållet – en mer fysisk utforskning av den egna kroppens gränser och utveckling är svår att tänka sig.
Filmen kunde också tolkas som en kommentar till diskussionen kring köttkonsumtion: kan det inte vara okej att äta människokött om det en gång är okej att äta djur?
Deformerade kroppar
Ifall utforskningen av kroppen är blodig och rå i Raw, så är den någonting helt annat i spanska Eduardo Casanovas Skins (2017). Här möts tittaren av en värld helt i babyrosa och -lila: kläder, möbler, tapeter, detaljer, allt går i en söt-ful My Little Pony-färgskala. Den marshmallow-aktiga scenografin lindar in de minst sagt speciella karaktärerna. Samantha har istället för en mun ett anus (medan munnen finns där bak), där ögonen borde sitta har Laura bara skinn, Anas halva ansikte är helt deformerat och hänger som en livlös köttklimp och Christian vill desperat bli av med sina friska ben för att kunna bli en sjöjungfru. Men Skins är inte bara en absurd komedi, utan filmen flirtar också med en allvarligare sida. Hur är det att vara fångad i sin kropp (eller sitt psyke) och vad händer med människorelationerna om du befinner dig i en kropp som ingen annan förstår?
Ur Skins.
Skins har starka drag av telenovela, men för också tankarna till Pedro Almodóvar (speciellt titelfränden The Skin I Live In, från 2011) och till exempel kultfilmregissören John Waters, med sina starka freak-karaktärer. Freaksen i Skins är ändå ljummare, här gestaltas en längtan att bli förstådd delvis med telenovelans klichéaktighet, men också med en rejäl dos ironi. Filmen börjar med en stark scen där pedofilen Simon kommit till en bordell för att få sina behov tillfredsställda. I det ljusröda väntrummet visar en fettvalkig bordellmamma bilder av de olika alternativen i en ljusröd katalog. Simon kämpar med sitt samvete och vill flera gånger lämna hela stället för att inte göra någon illa, men bordellmamman insisterar vänligt: ”Vissa av oss är dömda att vara slavar”. Till slut faller valet på Laura, flickan utan ögon, som Simon gråtande går in i ett mörkt rum med.
Lika lite som de andra karaktärerna klarar Simon av att kämpa emot den han är – det är bara att acceptera att han blivit född så här. Många av karaktärerna har problem med omvärlden och blir också utnyttjade (liksom Laura) på grund av sina handikapp. Eduardo Casanovas distans till sina tillspetsade karaktärer gör att en känsla av djup ibland saknas. Filmen kommer så att säga inte riktigt in under skinnet … Enbart för scenografins och karaktärernas skull är Skins ändå en upplevelse som varje freak-fantast borde uppleva.
Perversa performanser
I finländska Samira Elagoz dokumentär Craigslist allstars (2016), får tittaren emellertid träffa verklighetens freaks. Elagoz besöker Amsterdam, Berlin, New York och Tokyo och träffar olika män i deras hem, genom kontaktannonser på den ökända nätsidan Craigslist. Hon är alltid ensam och sköter filmandet själv. Bland männen hon träffar finns bland annat en sadistisk pianist, en blottare, en engelsk rörmokare och en magiker. Männen får själva bestämma vad de vill visa, berätta eller göra med henne, och den unga Elagoz möter dem utan fördomar, vilket leder till intima och ofta erotiska första träffar. Sexscensfrekvensen är hög, så det rekommenderas inte att man ser dokumentären med sina föräldrar.
Ur Craigslist Allstars
Tittaren dras mellan fascination och äckel inför de ocensurerade situationer Elagoz försätter sig i. Det känns ibland som perverst smygtittande då kameran hänger med i precis alla situationer. Just den känslan lyfter också fram problematiken kring dokumentärformen cinema verité som Elogaz använder sig av, det vill säga en direkt form av dokumentärfilm som försöker fånga verkligheten och sanningen som den är. Men i Craigslist allstars är det svårt att veta när intervjuobjekten verkligen är sina egna och sanningsenliga jag och när de triggas av kameran. Det mest okonstlade mötet är antagligen då Elogaz sitter i ett annat rum och följer med hur ett av hennes intervjuobjekt runkar framför sin datorskärm inför följare på internet. Här finns varken konversation eller beröring, ingen känsla av att intervjuobjektet vill imponera på Elogaz (som sitter och gäspar i rummet bredvid), förföra henne eller få till en show inför kameran. Det är rå och skär runkning inför den riktiga publiken.
Regissören bryter definitivt tabun genom att träffa männen precis som de är och inleda unika relationer med dem också om en del av mötena mest känns sensationssökande. Det är en vacker tanke att låta männen visa sig som de är men samtidigt inger många av mötena bara en obehaglig känsla. När en av männen efter att ha haft sex med Elogaz, tittar rakt in i kameran och säger ”next time I’ll kill you” utan att röra en min, är det svårt att förhålla sig till situationen. Hur stor kontroll har hon egentligen – blir hon i själva verket bara ett offer för sin önskan att göra sensationsfilm?
När fasaden rämnar
”The Square är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi alla samma rättigheter och skyldigheter, utan åtskillnad”, lyder beskrivningen på installationen The Square. The Square är en ruta på marken som filmen med samma namn, av svenska Ruben Östlund, kretsar kring – bokstavligen.
The Square (2017) visades som Kärlek & Anarkis avslutningsfilm för en slutsåld festivalpublik. Förväntningarna var höga, delvis eftersom Östlund gjort sig känd som en kritikerdelare med filmer som Turist (2014) och Play (2011), vilka gjort att samhällsdebatterna svallat höga i Sverige. I The Square blir det svenska samhället återigen utsatt för vass satir och speciellt konstvärlden och den intellektuella eliten hamnar under lupp. I den ambitiösa produktionen har Östlund bland annat fått med Elisabeth Moss (Mad Men och The Handmaid’s Tale) som jobbig och naiv, men samtidigt kritiskt ifrågasättande, journalist och Dominic West (The Wire) som framgångsrik konstnär. I centrum av The Square står ändå Christian (Claes Bang), den konstnärliga chefen för det moderna konstmuseet X-Royal i Stockholm (finurligt nog placerat i det kungliga slottet), som fungerar som sinnebilden för den kritiserade eliten. Christian är en slipad, snygg man i yngre medelåldern, han är välutbildad, välklädd, smart och självironisk, men också extremt självmedveten.
Ur The Square
Genom hela filmens gång hörs med jämna mellanrum olika människors rop på hjälp och barnskrik i bakgrunden. Det är som en konstant påminnelse om den intellektuella elitens hjälplöshet och oförmåga att förhålla sig till de utsatta i samhället. Man måste vara medveten, men ändå distanserad, hjälpa men behålla sin integritet. Christian måste verkligen anstränga sig i balansgången och får i efterhand sopa upp efter sina spontana reaktioner med pinsamma men välformulerade ursäkter. Kulturmannens sits är inte lätt.
Liksom i Östlunds Turist är också basinstinkterna och den djuriska sidan av människan starkt framme i The Square. Vilka är våra omedelbara och naturliga reaktioner och hur bestämmer den sociala kontexten vårt beteende? Den starkaste och också vackraste scenen i filmen är då amazonmannen Oleg (Terry Notary) kommer in i en guldigt dekorerad festsal för en performans på konstelitens uppstyltade festmiddag. Det hela går ändå överstyr. Oleg går omkring och brummar och skriker som en testosteronstinn gorilla, vilket de galaklädda festdeltagarna först förhåller sig småskrattande till. Snart blir stämningen ändå obehaglig och ansträngd och ingen är längre riktigt säker på hur de ska förhålla sig till Olegs djuriska framfart – är det fortfarande bara en show eller är det allvar? Vågar någon ingripa med risken att framstå som obildad tönt? Ruben Östlund skildrar allt med en självsäker skärpa men lämnar också mycket utrymme för tittarens egna slutsatser. Det leder till en av Kärlek & Anarkis bästa filmupplevelser och en värdig avslutning på festivalen. N
Mathilda Larsson
