De svenskspråkiga regionerna har i tre år fått en vitamininjektion i form av läspropaganda och tips för att öka barns läslust och nyfikenhet för böcker. Sedan 2014 har en läsambassadör turnerat runt på föräldramöten, i bibliotek och skolor.
Många goda initiativ har sett dagens ljus, men tillsvidare är det oklart om någon tar över läsambassadörsuppdraget nu när författaren och modersmålsläraren Katarina von Numers-Ekman återgått till sitt jobb i Mattlidens gymnasium.
Formellt var det resultaten i PISA-undersökningen bland finlandssvenska skolbarn som var väckarklockan till läsambassadörsprojektet. Särskilt de finlandssvenska pojkarna ligger illa till i PISA-mätningarna; nivån är under OECD:s medelvärde. Redan 2009 stod det klart att de finlandssvenska eleverna halkat efter i läsförmåga jämfört med de finskspråkiga. Enligt en forskningsrapport från Svenska Kulturfonden och Jyväskylä universitet som analyserat just PISA-resultaten år 2009, motsvarar skillnaden mellan språkgrupperna nästan ett års skolgång, något rapportförfattarna utryckte oro över.
Två aktörer som inte lät det hela stanna vid en upprörd medial debatt i höjt tonläge var Svenska modersmålsföreningen i Finland och Tidningen i skolan. De vände sig till Kulturfonden och lyckades i samarbete med Sydkustens landskapsförbund sy ihop ett treårigt projekt för att öka läskunnigheten bland finlandssvenska barn och unga. Den tillfälliga läsambassadörens arbete drevs under tre år med hjälp av 310 000 euro.
Efter tre år: dags för resumé
Nu när den finlandssvenska läsambassadören lämnat sitt uppdrag är det dags att knyta ihop säcken – vad har uppnåtts?
Ny Tid träffar den tidigare finlandssvenska läsambassadören Katarina von Numers-Ekman i hennes nuvarande jobblandskap: lärarrummet i Mattlidens gymnasium i Esbo.
Det framgår tydligt under intervjun att det inte finns en början eller ett slut i jobbet för ökad läsförståelse. Att främja läsande bland barn och unga är en fortlöpande rörelse – nu gäller det för många små aktörer att ständigt hålla bollen i rullning.
– Medvetenheten kring hur viktigt läsande är har ökat och den här frågan har under de gångna åren fått större synlighet.
Skolorna är självfallet en av de viktigaste aktörerna i sammanhanget och von Numers-Ekman har sett att skolor runtom i Svenskfinland har tagit sitt uppdrag på stort allvar.
– Under de här tre åren har många olika aktörer startat läsfrämjande projekt som riktar sig till barn och unga.
Den eventuellt mest lovande rörelsen som hon fick bevittna var den folkvandring av föräldrar som strömmade till hundratalet föräldraträffar som arrangerades i de svenskspråkiga skolorna i landet.
– Det handlar om flera tusen föräldrar som har hört mig prata om hur man som förälder kan stöda barnens läslust. Det har funnits ett stort intresse och jag har fått svara på väldigt många och väl formulerade frågor, berättar von Numers-Ekman.
Högläsning är nyckeln
Frågan om att bjuda in barn till läsandets värld är inte ny, och varje tid har sina utmaningar och favoritskurkar i dramat: serietidningar, filmer, videospel och nu skärmar i största allmänhet. Så, hur ska en medmänniska – förälder, mor/farförälder, lärare – kunna hävda att det här med att läsa en bok vore värt försöket?
– Ja, det finns ju redan i 9-10 års åldern grovt sett två grupper av barn, bokslukarna och de som inte är så intresserade. Att fortsätta läsa högt för barnen – även efter att de lärt sig läsa – är den främsta nyckeln till att öka läslusten, säger von Numers-Ekman.
För en del barn fungerar ljudböcker som ett komplement till det egna läsandet. Ett annat tips är att prata högt om läsupplevelser både i hemmen och i skolan.
– Ibland är det förstås bra att eleverna själva får välja vilken bok var och en vill läsa, men ibland är det bra att alla i klassen läser samma bok eller samma text. I sådana situationer kan man fundera högt och utbyta tankar – det utvecklar läsförståelsen när man hör vad någon annan har för tankar om en text och själv tvingas sätta ord på sin läsupplevelse.
Engagemang från föräldrar, lärare och bibliotekarier är i väldigt många fall mer eller mindre ett måste för att en del barn ska få chansen att bekanta sig med böcker och läsning. Och här är det klart att alla inte är lika lyckligt lottade; alla har inte läsande förebilder i sin omgivning och alla skolor har inte en vana att regelbundet besöka ett bibliotek med eleverna. Det är inte så lätt för barn att hitta de rätta böckerna och i en klass är det inte heller lätt för läraren att hitta böcker för, säg 25 barn, med olika intressen.
– För att locka särskilt de lite svagare läsarna krävs det ofta både uppfinningsrikedom och engagemang innan man hittar böckerna som handlar om något verkligt intressant. Ibland kan en enda läsupplevelse bli en inkörsport till mera läsning – något som framöver kan leda till ett större intresse för litteratur.
Det lilla extra
Under de år von Numers-Ekman reste runt noterade hon att många kommuner redan gör många saker rätt. Det finns flera initiativ som på ett bra sätt ökar läsförståelsen.
– Till exempel Borgå, Lovisa, Nykarleby, Sibbo och Vanda – där har de väldigt tydligt identifierat ett problem som de vill åtgärda med hjälp av en strategi. I Borgåskolorna har pedagogerna arbetat målmedvetet med läsandet. De får läsa kvantitativt långa perioder på lektionerna och så arbetar de gemensamt med texterna.
Ett annat exempel är Vanda, där lärarna länge noterat att den svenska som används i skolorna varit svag till stor del för att finskan är så dominerande i vardagen. von Numers-Ekman berättar att engaerade pedagoger från alla stadier, från daghem till gymnasium, samarbetade för att stärka svenskan via en lässtrategi.
– Lärarna har fått både resurser och ett starkt stöd från sina överordnade. De har fått stor frihet: cheferna har litat på att pedagogerna vet vad som bör göras.
Gruppen av pedagoger har träffats regelbundet för att planera hur läsförståelsen ska förbättras.
– Jag tror att det varit viktigt att lärarna varit skickliga på att involvera eleverna. I någon av Vanda-skolorna har de ett bokråd där eleverna från skolans alla klasser är med och väljer de böcker som ska läsas.
Barnets läsbagage
Von Numers-Ekman tror att kontinuitet är viktigt i sammanhanget.
– Jag har nu själv insett att jag som gymnasielärare haft alldells för lite information om vilket ”läsbagage” mina elever haft med sig från klass 7-9, när de kommer till Mattliden från olika skolor.
I ett sådant läge kunde en läsdagbok eller -portfölj, som tagits i bruk i exempelvis Pargas och Nykarleby, fungera som stöd för skolorna.
– Lärarna för bok över alla de böcker och boksidor som eleverna läst mellan klass 1 och 9. På en del håll är det ett digitalt verktyg och på andra håll en fysisk dagbok. Och det är ju alldeles fantastiskt att tänka sig att du som gymnasiemodersmålslärare skulle få möjligheten att se vad eleven läst under sin skoltid.
För att det här ska bli verklighet krävs en kommunal strategi som slår fast att alla skolor ska följa planen.
Det finns också en stor ojämlikhet mellan kommunerna vad gäller en annan nyckelaktör: biblioteken. Endel skolor har lyxen att ha ett eget skolbibliotek med egen bibliotekarie eller ett bibliotek nära intill skolan medan andra har längre väg till kunskapens källa.
– Den nya bibliotekslagen kräver inte, bara rekommenderar, att det ska finnas skolbibliotek. I Sverige kräver lagen att alla elever har tillgång till ett bemannat skolbibliotek. Det fungerar ju inte på alla håll, men i de skolor där det gör det, är skolbibliotekarierna en fantastisk resurs. De undervisar i informationssökning och källkritik, båda viktiga färdigheter i dagens samhälle, konstaterar von Numers-Ekman.
– Barn och unga är ju väldigt duktiga på att hoppa i texter och ta sig till olika plattformer. Så oron handlar främst om läsningen och förståelsen av långa och svårare texter. Både läsningen av faktaböcker, dagstidningar och skönlitteratur minskar hela tiden. Det är oroväckande eftersom det i grunden är en väldigt stor demokratifråga.
Von Numers-Ekman påminner om att elever som inte är vana att läsa behöver hjälp med studieteknik.
– Är du en svag läsare så behöver du hjälp med att plocka fram det viktiga i en text, med hur man benar ut resonemangen. Om eleverna inte får hjälp med det, så skapar de egna sätt att läsa, som eventuellt inte är så effektiva.
Vem tar över uppdraget?
Nu har Katarina von Numers-Ekman återgått till sitt jobb som lärare, läsambassadöruppdraget är avslutat och det finns ingen som ska ta över. I motsats till länder som Sverige, England och USA har Finland ingen permanent post med en nationell läsambassadör. Före det finlandssvenska projektet fanns Lukuinto-Läslust, ett samarbete mellan skolor och bibliotek som också inbegrep läsambassadörer, men också det projektet var tidsbundet.
Nu är det upp till andra aktörer, statliga och privata, att föra vidare budskapet om styrkan i att kunna läsa.
– Jag tror att det är så pass många som insett föredelarna med läsambassadörsprojekten att jag litar på att någon sätter igång något motsvarande, säger von Numers-Ekman.
Vissa lovande frön har redan såtts. Ett initiativ som föddes vid sidan av läsambassadörsprojektet är Estrids bokklubb. Många lågstadieklasser tittar regelbundet på programmet som prisats för att det på ett lättfattligt sätt presenterar böcker, läsande och författare för barn.
– Jo! Estrid Airas och det nätbaserade bokprogrammet Estrids bokklubb har blivit en verklig succé. Till och med Expressen har lyft fram det fina med Estrids boklubb, att det är barnen som är i fokus. Nu under hösten fortsätter bokklubben med Estrid och hennes kollega Milo – det är fint att programmet ser på böcker och läsande ur barnets eget perspektiv. N
Text & foto Marcus Floman
