Teater Viirus inleder sitt 30:e spelår med buller och bång. Teatern har flyttat till nya, flotta utrymmen i det nybyggda finlandssvenska gettot Victoriakvarteret på Busholmen, och invigde i sluter av september sitt nya hem med en uppsättning av klassikern Mästaren och Margarita. Och vilken invigning det var! Föreställningen, i regi av islänningen Egill Pálsson, tar sig lekande lätt in bland de tio bästa pjäser jag sett på Viirus, möjligen till och med på min topp 5-lista (om man nu på ett så förenklat sätt vill rangordna, men vi gillar ju listor).
I kulisserna har det stormat kring Viirus flytt till Busholmen. En av de anställda skådespelarna hoppade av på grund av flytten, och vissa tidigare skådespelare och styrelsemedlemmar har protesterat mot vad de upplevt som en utförsäljning av den konstnärliga integriteten till ”kapitalismen”, eller Victoriastiftelsen. Om och på vilket sätt stiftelsen i framtiden kan komma att påverka teaterns konstnärliga val är naturligtvis svårt för en utomstående att sia om, men om Mästaren och Margarita är något att gå efter, torde Viirus åtminstone ur teaterbesökarnas synvinkel vara i goda händer.
Mästaren och Margarita är i Viirus tappning ett immersivt och burleskt, samtidigt avskalat och överväldigande skådespel. Visuellt är det avskalat så det förslår. Milja Salovaara har på den nya, stora scenen byggt upp en scenografi som är renons på kulisser, sånär som på två grävskopearmar som utnyttjas kreativt av Pálsson för att skapa avskärmningar, gömställen, Jesuskors och piedestaler. När skådespelarna inte själva har repliker att uttala fungerar de som ljud- och ljustekniker, och bär omkring mikrofoner och strålkastare, vilket stärker föreställningens intima karaktär och ger möjlighet till effekter som skulle vara svåra att uppnå med konventionella metoder.
Pálssons dramatisering av Michail Bulgakovs satiriska roman följer relativt troget förlagan, men knyter ännu kraftigare samman de tre historierna och tidsplanen, på samma gång som den kondenserar och förenklar berättelsen. Pontius Pilatus ångerfyllda klagan över dödsdomen han fällt över Jesus rinner över i mellankrigstidens Moskva, där djävulen i form av professorn Woland i ett Faust-aktigt erbjudande lockar Margarita att bli värdinna på hans djävulska långfredagsbal. Margarita accepterar i hopp om att kunna frälsa sin älskare, Mästaren, som skrivit en roman om Jesus och Pontius Pilatus, och förlorat sitt förstånd efter att verket blivit nedsablat av Moskvas litterära värld.
Dramatiseringen är inte utan brister – den fokuserar framför allt på laissez faire-attityden gentemot världens orättvisor, och förhållandet mellan feghet och mod, och tappar något av Bulgakovs dräpande satir, som Pálsson inte riktigt förmår att uppdatera till vår tid. Den som alltså framför allt uppskattar romanen för dess samtidskritik (som Helsingin Sanomats recensent Lauri Meri), kan måhända gå lite besviken från föreställningen. Tyvärr lyckas inte heller kärleksdramat mellan Mästaren och Margarita engagera – de är båda mer intressanta figurer på varsitt håll – något som inte skådespelarna Tobias Zilliacus och Minna Haapkylä ska belastas för. Zilliacus, som vi sett alldeles för sällan på de finlandssvenska teaterscenerna under de senaste åren, har med tiden utvecklats till en av vårt lands allra förnämsta skådespelare, vilket han ger prov på i den här uppsättningen.
Lite överraskande är det Pontius Pilatus i Iida Kuningas superba porträtt och Oskar Pöystis dubbelroll som de sammanflätade figurerna poeten Ivan och Levi Matteus som stiger fram som de mest engagerande karaktärerna. Kanske beror det på att det är de som mer än andra kämpar med dubbelheten mellan det goda och det onda, fegheten och modet, som varandras spegelbilder.
Maria Ahlroth besitter en naturlig karisma som suger in åskådaren, och hennes porträtt av Woland är oemotståndligt. Viirusgrundaren Robert Enckell, som är en annan av de gamla trotjänarna som plockats in i jubileumspjäsen, lyser framför allt i de partier där han får ge uttryck för sin komiska ådra. Pöystis medvetna överagerande skorrar lite falskt i början av pjäsen, men då Ivan försjunker allt djupare i sin ”galenskap”, hinner också pjäsen ifatt skådespelaren. Ensemblen avrundas av Martin Bahne, som här blir lite i skymundan på grund av sina roller.
Den suggestiva post-punkiga ljudvärlden är skapad av Ville Kabrell, som vandrar omkring på scenen med en drönande elgitarr i den ordlösa rollen som den svarta katten Behemot. Woland själv bänkar sig med jämna mellanrum bakom trumsetet, och i väl valda stunder utnyttjas också Pöystis trumpetisttalanger. Ibland övergår pjäsen till rena new wave-konserten, och stämningen som byggs upp under dessa partier är minst lika viktig som själva handlingen och dialogen för helhetsupplevelsen.
Har man starka känslor för ursprungsverket, finns risken att man blir besviken på Viirus uppsättning av Mästaren och Margarita. Som teaterupplevelse är det ändå en spännande och framför allt helgjuten föreställning, som för tankarna till klassiska Viirus-uppsättningar som Där vi en gång flått eller Caligula – pjäser där teaterns fördomsfria experimentlust kombineras med ett starkt manus och en säker regissörshand, och där avantgardismen och burlesken används för att stöda en berättelse, snarare än som ett ändamål i sig.
Text Janne Wass
Foto Jonatan Sundström
Teater Viirus: Mästaren och Margarita. Baserad på Michal Bulgakovs roman. Regi & dramatisering: Egill Pálsson. Skådespelare: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Robert Enckell, Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Tobias Zilliacus. Översättning: Lars Erik Blomqvist. Scenografi & kostymer: Milja Salovaara. Kompositör & musiker: Ville Kabrell. Ljusdesign Lauri Lundahl. Premiär: 29.9 på Teater Viirus.
