#Metoo en ögonöppnare för män

av Janne Wass

Vi var många män som överrumplades av #metoo-kampanjen på sociala medier – mest av allt av att synbarligen alla kvinnor i vår bekantskapskrets berättade att de blivit utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier, fysiska eller verbala. Under några dagar fylldes åtminstone mitt Facebookflöde av uppdateringar där kvinnor berättade om sina upplevelser av trakasserier – i lokaltrafiken, på barer och nattklubbar, på arbetet, i skolan, på gatan. Antagligen var det också många som höll inne med sina allra mest traumatiska upplevelser, av skam eller av sociala orsaker.

För många män kom vidden av trakasserierna som en överraskning, vilket tydligt accentuerades i Radio Vega Huvudstadsregionens morgonsändning på tisdagen, där Mia Haglund, generalsekreterare vid Nordisk grön vänster, samtalade med bankdirektören Oscar Taimitarha om ämnet. Taimitarha konstaterade i sändningen att det helt hade gått honom förbi att tafsande på lokaltrafiken är ett vanligt fenomen: ”Jag har säkert levt i nån mystisk bubbla eller nånting, det där har jag inte föreställt mig heller, jag har tänkt att det där är sådant som händer på diffusa krogar.”

#Metoo-kampanjen exploderade över internet under veckoslutet, som en reaktion på anklagelserna mot Hollywoodproducenten Harvey Weinstein om att han i årtionden trakasserat en uppsjö kvinnor i filmbranschen. Det var skådespelaren Alyssa Milano som först uppmanade kvinnor på Twitter att tagga sina inlägg med #metoo om de utsatts för trakasserier eller övergrepp, för att belysa vidden av problemet. Exakt varifrån Milano fick idén är oklart, men antagligen var hon åtminstone undermedvetet bekant med den ursprungliga Metoo-kampanj som startades 2004 av aktivisten Tarana Burke, i första hand riktad till svarta flickor och kvinnor i USA som upplevt övergrepp. Från början var det fråga om en uttrycklig solidaritetskampanj – genom att vuxna kvinnor berättade om övergrepp som begåtts mot dem, skulle flickor som blivit antastade och utnyttjade inte behöva känna sig ensamma och stigmatiserade, och våga berätta om sina egna upplevelser.

Det finns de som kritiserat Milano för att hon ”stulit” kampanjen från Burke och den ursprungliga målgruppen, men allt tyder på att hon helt enkelt inte var medveten om dess ursprung, och har sedermera lyft fram Burke som ursprungskvinnan. Burke har också i intervjuer uttryckt glädje över att #metoo blivit ett så viralt fenomen.

Kampanjen har ändå inte gått förbi utan kritik. Naturligtvis har det förekommit den del slentrianmässigt mummel om hur klicktivism inte är ”riktig” aktivism, och andra har ifrågasatt om sexuella trakasserier verkligen är ett så stort problem som det framställs som. På ett mer teoretiskt plan har det framförts tankar om att denna kampanj än en gång är en där kvinnor talar ur en passiv offerposition, i stället för att fokuset skulle flyttas till de män som trakasserar, förgriper sig och våldtar. Att man i stället för att tala om ”övergrepp mot kvinnor” borde tala om ”män som utför övergrepp”. Andra har menat att kampanjen blir upplevelsefokuserad, i stället för att angripa de patriarkala strukturer som tillåter övergreppen.

Ännu grumligare blev soppan då männen blandade in sina slevar. Allt fler män började berätta om sina egna upplevelser av trakasserier, om trakasserier de bevittnat, eller om gånger de gått emellan och hindrat trakasserier. Ytterligare en vändning tog kampanjen då män började berätta om de gånger som de själva betett sig svinigt mot kvinnor, bad om ursäkt och noterade att de själva var en del av problemet.

Det var många som gick i taket och beskyllde männen för att ”stjäla” kampanjen av kvinnorna, och än en gång hindra kvinnor från att ta plats i den offentliga debatten. För den svenska feministen Lady Dahmer (Natashja Blomberg) rann bägaren över då män som berättade om hur de våldtagit eller förgripit sig på kvinnor fick uppmuntrande kommentarer och tackades för att de delat med sig. ”Bara i ett partiarkat kan män hyllas för sina övergrepp”, skriver Blomberg.

Männens deltagande i #metoo-kampanjen kan diskuteras. Övertramp skedde, men min uppfattning utgående från posterna i mitt eget flöde är att de flesta män som deltog i taggandet i första hand ville visa kvinnor sitt stöd, och många av dem lyfte fram det faktum att de själva var en del av problemet. Många sporrades säkert också av alla de uppmaningar som getts män att diskutera sexuella övergrepp och toxisk maskulinitet. Sedan är det alldeles klart att det är bakvänt att berömma män som berättar om att de trakasserat kvinnor.

Och så måste man minnas att det rör sig om en hashtaggkampanj. Sådana är sällan fruktbara utgångspunkter för djupa diskussioner om strukturella problem. Ju större spridning de får, desto längre bort från sina ursprungliga motiv tenderar de att rinna. Alla som deltar vet inte nödvändigtvis vad ursprunget har varit, och deltar på det sätt som de tror att det är tänkt att man ska delta – i högsta godtro. Och naturligtvis finns också de som är ute efter att sabotera och förvränga.

Det är inte heller första gången som en kampanj på sociala medier lyfter fram sexuella övergrepp mot kvinnor. För ett par år sedan hade vi taggen #prataomdet, och det var mycket debatt efter Donald Trumps uttalande om hur han grabbar tag i kvinnors underliv. Man kan fråga sig hur mycket dessa diskussioner egentligen förändrade, och om #metoo-kampanjen kommer att ha någon praktisk betydelse då den bedarrat.

Nu kan jag bara skriva ur en rent personlig upplevelse, men min uppfattning är att #metoo-kampanjen har varit upprivande och en ögonöppnare också för män på ett sätt som tidigare kampanjer inte varit. Den har kommit nära inpå, och på ett enkelt men effektivt sätt illustrerat vidden av problemet med sexuella trakasserier mot kvinnor. Det genomslag den fått har också fått många män att kringgå den reflexmässiga reaktionen att slå ifrån sig och tänka att ”det här berör inte mig, jag har ju aldrig trakasserat någon”. Och jag tror att det är här som vi hittar orsaken till att män plötsligt känt ett behov av att ”bikta sig” offentligt.

Åtminstone jag själv fick mig en allvarlig tankeställare. Jag har alltid tänkt att jag aldrig trakasserat eller utnyttjat någon sexuellt. Jag har inte heller föreställt mig att någon av mina nära vänner skulle ha gjort det. Men den massiva vägg av #metoo som mötte mig, fick mig att haja till. Om så många av mina kvinnliga vänner, som rör sig i helt samma kretsar som jag, blivit trakasserade, så måste de betyda att ganska många män i min omgivning har trakasserat – utan att de ens skulle medge det för sig själva. Kanske också jag själv? Och det är då tanken börjar röra på sig: hur är det egentligen med alla de små förseelser som jag inte har klassat som trakasserier? Nej, jag har aldrig tafsat på någons bröst på dansgolvet utan tydligt samtycke, men hur är det med de där ”harmlösa” förseelserna som så många av oss män gjort oss skyldiga till som unga? Partyhånglet, ”poängsättandet” av studiekompisars kroppar grabbarna emellan, de där gångerna man försökte lirka till sig lite sex av en partner som tydligt sade ”inte nu”? Jo, visst kan man klassa dem som trakasserier. Det var en obehaglig insikt. Även om jag på ett teoretiskt plan insett mig vara en del av det strukturella problemet, har jag inte tidigare insett att jag faktiskt är det på ett rent konkret och personligt dito.

Jag skrev ingen #metoo-uppdatering, men jag förstår mycket väl de män som just på grund av den här kampanjen kom till liknande insikter som jag, och ville dela med sig i solidaritet, kanske i något slags mindre chocktillstånd över sin egen insikt. Sedan är det antagligen så att dessa uppdateringar nog försköt fokusen på ett icke-önskvärt sätt.

På grund av sitt enorma virala genomslag vågar jag påstå att #metoo-kampanjen verkligen har öppnat mångas ögon för de strukturella problem som föreligger inom patriarkatet, bättre än all statistik eller feministisk teori i världen, därför att den också fått en nästan chockartad emotionell genklang hos många män. Låt vara att den teoretiska diskussionen om strukturerna ganska långt lyst med sin frånvaro, men #metoo var måhända den öppning som många behövde för att i framtiden intressera sig också för de genomgripande analyserna om strukturer.

Nu måste vi män ta vårt ansvar och diskutera vidare, också efter att kampanjen på sociala medier tystnat. Vi måste diskutera vilka strukturer det är som behöver förändras, varför de existerar och hur vi kan förändra dem. Vi måste tala om kvinnors rätt till sin egen kropp och sin sexualitet också då det inte är på tapeten, starta våra egna kampanjer för att motarbeta att män utför övergrepp, motarbeta den vardagliga sexismen och alla de trakasserier och överträdelser som vi så ofta viftar bort som ”skämt”. Framför allt måste vi dagligen påminna oss själva om våra egna privilegier, att det vi ser från vår position bara är toppen av ett isberg. Då vi blir chockade av historier om tafsande på spårvagnar bör vi minnas att det är en vardag som många kvinnor lever med, till den grad att den nästan blivit normaliserad. Det är en vidrig insikt, och om #metoo gjort något, är det kanske att vi kan hålla i minnet den känsla av ilska och obehag som många av oss har drabbats av i samband med kampanjen.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.