Nabokovs skoningslösa gåtfullhet

För några veckor sedan skrev Håkan Lindgren en intressant text i Svenska Dagbladet där han lade fram tanken att tvärsäkra påståenden i skönlitterära texter automatiskt får undertexten att tala mer nyanserat: ”I romanen Frihet introducerar Hilary Mantel två av sina personer så här: ”Herr och fru Robert var nygifta, fånigt förälskade och gruvligt fattiga.” Just för att hon beskriver dem så lakoniskt och dömande känner jag, när jag läser det, att de är så mycket mer än fånigt förälskade. Det är, om man så vill, en rejält orättvis beskrivning, men det orättvisa porträttet får underligt nog en helgjuten klang, det darrar av outtalade egenskaper som gör paret Robert så närvarande att de nästan börjar röra på sig, av egen vilja.” För att paret ska börja röra på sig krävs en lyhörd och reflekterande läsare, skulle jag vilja tillägga, men det hela är tänkvärt och påminner om att skönlitterära texter är – och ska vara – något fundamentalt annat än till exempel debattinlägg; som läsare av skönlitteratur övas man i avlyssnandets konst, fantasi, inlevelse.

Jag kommer att tänka på det här efter att ha ägnat mig åt två böcker av Vladimir Nabokov (1899–1977). Det rör sig om Förtvivlan (Despair), som nu utkommer första gången på svenska, och som sin förlaga har Nabokovs reviderade version från 1965, med ett efterord av författaren själv. Genomskinliga ting (Transparent Things, 1972) utkommer också på svenska för första gången. Aris Fioretos står för den självklara översättningen

Vladimir Nabokov föddes in i en aristokratisk familj i St:Petersburg. 1919 flydde han undan den ryska revolutionen till England och levde sedan i livslång exil i Tyskland, Frankrike, USA och Schweiz. På 1940-talet, efter att ha flyttat till USA, började han skriva på engelska, och fick sitt stora genombrott med romanen Lolita (1955).

Förtvivlan utgår från en klassisk dubbelgångartematik. Hermann är en misslyckad affärsman som drömmer om att bli författare, och berättelsen, som är mycket intrikat uppbyggd och myllrar av metalitterära finter och blinkningar mot andra kända böcker och filmer, utmynnar i ett misslyckat mord – men ett lyckat konstverk? I Genomskinliga ting återvänder huvudpersonen efter många år till den schweiziska alpby i vilken han träffade den kvinna som skulle komma att bli hans hustru. Efter att ha mördat henne, suttit i fängelse, och varit galen, försöker han rekapitulera skeendet och frammana sin älskade/sitt offer. Någon förklaring till varför han mördade henne får man/han aldrig – och var det ens ett mord, vad har egentligen hänt?

Tiden har delvis sprungit ifrån de här böckerna, även om man inser att de någon gång varit nyskapande. Det intressanta är protagonisterna och stilen, sättet att berätta.

Nabokovs huvudpersoner är nämligen just sådana där tvärsäkra typer, som fäller skoningslösa påståenden om snart sagt alla i sin omgivning, medan de i mycket låg grad ägnar sig åt självrannsakan annat än i något slags avledande eller förljugen form. De framstår egentligen som djupt obehagliga, närmast amoraliska, och samtidigt fascinerande genom sin gåtfullhet; de har något förborgat över sig.

Till exempel kan berättaren säga att hans fru är slafsig, och att denna slafsighet tar sig uttryck i att hon nöter ner vänsterklack på skon, medan läsaren frågar sig vilken människa som inte nöter ner sina klackar ojämt, och på det hela taget blir nyfiken på kvinnan som med sina brister och fel framstår som i första hand levande. Vidare kan han beskriva någons beteende, och säga att det är typiskt för obildade människor, medan läsaren inte lägger märke till något särskilt. Så berättaren föraktar allt och alla, även läsaren underkänns, tillhör så att säga samma pack!

Handlingen är inte sällan absurd, för att inte säga bisarr. Det frossas i till synes meningslösa detaljer. Man märker att Nabokov haft hejdlöst roligt när han skrivit, att han har skeendets huvudfåra klar för sig från början men låter sig ryckas med, ägnar sig åt hämningslösa utflykter i detaljer och förnuftsvidriga filosofiska resonemang och så vidare när möjlighet ges.

Det goda humöret genomstrålar texten, och i det påminner han om Michel Houellebecq, vars munterhet känns hela vägen genom åtminstone den enda bok jag läst av honom; Underkastelse. Nabokov och Houellebecq har också den skoningslösa, amoraliska protagonisten gemensamt. Det som skiljer dem åt är att Houellebecq ägnar sig åt seriöst syftande idéromaner, medan man i Nabokovs berättelser förtvivlat söker en ”orsak”. Som Nabokov själv skriver i efterordet  – vars tonfall intressant nog påminner om hans huvudpersoners: ”I likhet med mina övriga böcker tillhandahåller Förtvivlan ingen social kommentar och har inget budskap att överbringa mellan tänderna. Boken upplyfter inte människans spirituella organ, inte heller visar den mänskligheten rätt väg till utgången”.

Böckerna kan läsas som parodier, ett slags långt utdragna skämt – men då riskerar ju också lyssnandet till undertexterna att förefalla meningslöst? Just däri ligger också en gåta. Är dessa böcker skrivna bara för att roa författaren och (o)roa läsaren? Och när Nabokov själv kommer dragande med läsanvisningar så undrar man ju, för hur mycket betyder författarens intentioner och varför insistera? Är läsanvisningen rentav – något slags skämt? Eller säger han ungefär det jag säger i början: skönlitteratur är något annat än ställningstaganden, pekpinnar och åsikter. Enkelt är det hur som helst inte. Böckerna kan läsas som ett slags allegorier, som på sina högst intrikata vis ställer frågor om konsten(s) själ(v).

Ulrika Nielsen

Vladimir Nabokov: Förtvivlan och Genomskinliga ting. Modernista, 2017. Översättning: Aris Fioretos.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *