Nedslag i en författares vardag

1,4K För trettio år sen utbildade jag mig till skådespelare. För dryga tio år sedan började rollerna sina, vilket gäller för de flesta kvinnor som närmar sig fyrtiostrecket. Jag tänkte aldrig bli författare men skrivandet hade jag alltid burit med mig. Ett andrum och sätt att förstå världen. För att inte bli arg och sysslolös gick jag en tremånaders skrivarkurs på heltid. Jag fick verktyg och nya möjligheter (med tack till Åsa Stenvall-Albjerg) att skapa världar med ord, bemästra språket och uppfinna något nytt. Det är en lycka att skriva och att aldrig bli fullärd.

Nu skriver jag om teatervärlden, läser på nytt pjäser jag en gång spelade med i och skapar föreställningar i mitt inre. Skådespelarens längtan är både smärtsam och nostalgisk men jag har accepterat faktum: för den som byter bransch finns sällan efterfrågan. Efter att jag övergick till att skriva var det som om tjugo år av skådespelande raderades ut.

Det är ett privilegium att få betalt för det man älskar att göra. En annan del av mig anser det vara självklart att man skall få lön för skapande arbete liksom för alla andra jobb. Även om ett konstnärligt yrke ofta är ett kall, ett måste, är det något du utbildar dig till och blir bättre på med åren. Men som författare kan man de facto sällan ens överleva. En författare i Finland förtjänar för sitt skönlitterära arbete i genomsnitt 2000 euro i året. Att inneha arbetsstipendium är för de flesta ett måste för att kunna skriva.

Trots att jag vid sidan om författandet jobbar som läsambassadör, skrivarkursledare, gör författarbesök, skriver dramatik, barn- och ungdomsböcker och vid sidan om min tidigare högskoleexamen också utbildat mig till pedagog, så lyckas jag sällan få ihop ens den genomsnittliga månadslönen i vårt land. I fjol tog mitt representationsjobb på Sveriges Kulturråd slut (ett arbete som skänkte både kunskap, mening och rimlig ersättning för de dryga 300 böcker jag årligen läste och gav utlåtande om).

I april fick jag nej på min ansökan om arbetsstipendium från Svenska Kulturfonden. Samtidigt ströp Undervisningsministeriet fortsatt finansiering för fortsatta projekt som läsambassadör och jag blev åter medveten om osäkerheten i att leva ur hand i mun. Jag får inte bli sjuk och varje jobb skall levereras på utsatt tid. Ändå finns sällan garantier för att överenskommelser håller streck. För en månad sedan annullerades två skrivarkurser som bokades in tidigt på våren. Ingen ersättning för planering eller förberedelser utbetalades. Från och med oktober är jag de facto arbetslös.

I maj fyllde jag redan i en ansökan om att bli flygvärdinna för Finnair (fick tipset av en författarkollega som också var rätt desperat). Jag har aldrig varit rädd för nya utmaningar och var innerligt trött på att många instanser, särskilt i Svenskfinland, verkar förutsätta att kulturarbetare gärna jobbar mer eller mindre gratis. Så visst var det en lättnad då beskedet från Centralen för konstfrämjande kom.

Med en tyst bön av tacksamhet över möjligheten att få leva skrivande ännu ett år.

Eller för att avsluta med ett citat av Brecht (ur Bengt Ahlfors översättning av Tolvskillingsoperan):

”Ni herrar som är kloka nog att veta/ och lära oss att dygdens vägar gå. /Först får ni ge oss någonting att äta, /sen kan ni prata – inte förrän då.”

Henrika Andersson
är författare