Klockriketeaterns nyskrivna produktion De langerhanska öarna är klassiskt intim, välspelad och stundvis rörande. För undertecknad blir det ändå oklart ifall pjäsen är en repetition av något som redan gjorts för hundra år sedan, eller om den konservativa formen i sig är en kommentar till föreställningens tematik.
Det hela börjar med två systrar i var sin gunga, ackompanjerade av lätt, glädjefylld musik. De två kvinnorna är samtidigt barn och åldringar, kusligt lika varandra med sina vitsminkade ansikten, vita klänningar och peruker i rokokostil. Plötsligt blir musiken ångestfylld; kvinnorna slutar gunga och omfamnar varandra.
På sätt och vis är detta hela intrigen i pjäsen med Ylva och Stina Ekblad i huvudrollerna. Författaren Susanne Ringells och regissören Ulrika Bengts föreställning utgör ett nätverk av halvfärdiga meningar, decennier långa tankesprång och en sammansmältning av nostalgi och fantasi.
Två systrar har bunkrat upp sig i ett hotellrum i en värld där allting nu är stad och maten inte längre smakar något. Någonstans i barndomen fanns en (reell eller metaforisk) sommarö, någonstans i livet kanske en äkta man eller åtminstone någon att tillbringa kvällen med. Det fanns vilda djur och gröna löv. Nu finns bara ett kroppsligt sönderfall och social isolering. I uttalat tjechovsk anda väntar man på någon, eller så dagdrömmer man om fester eller om att ens ha ett arbete. Att lyssna till systrarna känns trots den allegoriska dekoren förvånansvärt realistiskt, som ett besök hos två halvdementa åldringar. Detta betyder en hel del livsvisdom, en hel del tragedi och stunder av karnevalistisk (lite bitsk) glädje.
En intressant, ibland förvirrande, tredubbel nostalgi löper genom hela föreställningen, som tycks placera sig någonstans i en nära framtid. Ön är den primära metaforen – en representation av barndomens upptäckarglädje. I systrarnas beskrivning blir barndomen lik ön i Tove Janssons Sommarboken, fast utan farmodern. På ön finns solsken, systerligt gnabb och kroppar som leker (och läker). Syskondramatiken fungerar självklart bra, eftersom skådespelarna är systrar på riktigt.
Den andra nostalgin gäller världen före antropocen, tiden då det ännu fanns fiskar i haven. Även detta fungerar bättre än vad det kunde ha gjort – ett så extremt tungt tema som ekologisk osäkerhet kan lätt bli platt eller pretantiöst om texten är fel. Emellertid blandas den tematiken med trams om hur fint det var då våra händer luktade mylla. (Vems händer? Är det en ironisk kommentar till hur adeln i ryska klassiker drömmer om att nån gång få ”jobba på riktigt”?).
Den här konservativa undertonen fortsätter i pjäsens tredje nostalgiska tema, längtan till en förlorad värld à la europeisk förkrigstida elit: kurorter, lyxhotell och champagne. De två systrarna kan själva aldrig ha upplevt den världen i verkligheten. I min tolkning framstår den som en fantasi inom en fantasi – två flickor som vuxit upp bland gamla böcker och välbärgat sommarmys, och som redan som barn lärt sig längta efter en svunnen värld (en värld som överhuvudtaget kanske aldrig existerat annat än som en eurocentrisk fantasi).
I pjäsen antyds nog också att det förflutna inte alltid var så underbart. En diskussion om Tjechovs Tre systrar får den yngre systern att fråga om det inte fanns en tredje av dem också? Den äldre svarar att hon kanske ätit upp henne. Längre fram återkommer frågan med en antydan om att det kanske var havet som tog den tredje. Metafor eller inte, så finns någonstans i det förflutna en förlust som vi endast får höra en viskning av här.
I marknadsföringen av De langerhanska öarna har man betonat styckets status som nyskriven, rentav specialskriven, finlandssvensk dramatik. Pjäsen skall vara dagsaktuell, något som den milt postapokalyptiska stämningen understryker. Med tanke på detta är det förvånande hur traditionell teater det hela är. De langerhanska öarna är gediget arbete av det slag som etablerade scener med stolthet sätter upp. Det är möjligt att pjäsens konservativa inramning skall ses som en del av systrarnas projektion, en kommentar till hur teatern såg ut i den försvunna värld som de åldrade hjältinnorna längtar tillbaka till.
I föreställningens sista scen tar systrarna till slut av sig de enorma perukerna i något som kunde tolkas som ett vemodigt katharsis; världen, på gott och ont, har gått vidare och man kommer inte att följa med. ”Är vi lyckliga nu?”, frågar den ena systern, ”ja, nu är vi plockade, fjäderfria”, svarar den andra. Det är en dialog om irrelevans, om att ha gett allt man har. Kanske även en kommentar till klassisk teater?
Text Otso Harju
Foto Frida Lönroos
De langerhanska öarna av Susanne Ringell. Översättning: Laura Ruohonen (textning). Regi: Ulrika Bengts. Scenografi: Katrin Brännström. Kostym: Linn Wara. Musik: Peter Hägerstrand. Ljus: Mari Agge. På scenen: Stina Ekblad och Ylva Ekblad. Klockriketeatern.
