Ornament och brott

5,5K

Trots att jag brukar föredra dikter (som ändå blott spelar piano på mina nerver) som strandläsning, gjorde jag i somras det udda valet att läsa Adolf Loos Ornament and Crime. Selected Essays. Jag förväntade mig en seg tortyr bestående av knastertorr prosa med oändliga meningar som insisterar på fortsatt liv över flera sidor. Därför blev jag uppspelt som en stinn undulat när jag fann att Herr Loos tvärtom är en oförfalskad humorist. Jag skrattade högt när jag följde Loos bisarra penna som plötsligt riktar sig mot mig, när han gör narr av överflödig dekoration: ”Du vill ha en spegel? Här är den. Uppburen av en naken kvinna. Du vill ha ett bläckhorn? Här är det. Najader ligger intill två skålar av sten, av vilka den ena innehåller bläck, den andra sand. Du vill ha en askkopp? Här är den. En ormdansös breder ut sig framför dig, du kan knacka askan från din cigarr på hennes näsa.”

Adolf Loos (1870-1933), den store österrikiske arkitekten, skribenten, modernismens förste överstepräst – som förhöll sig skeptisk till jugendstilen, specifikt Wiensecessionen, så tidigt som 1898 då denna internationella ”nya stil”, art nouveau, stod i sin fulla blomstring. Som arkitekt, trots att han aldrig utexaminerades som sådan, känd för sitt Looshaus (1911) i Wien, en byggnad som väckte lika mycket indignation som hans fasad och inredning av Café Museum hade väckt 1899. Intressantare för ett öga som redan sett modernismen är Loos Maison Tristan Tzara (1926) i Montmartre, Paris. Jag blir lika tokig som en dadaist när jag super in bilder av husets anatomi.

Som skribent, känd för slagkraftiga formuleringar som: ”Ju mindre avancerad en nation är, desto mer extravaganta dess ornament, dess dekorationer. Indianen förser varenda objekt, varenda båt, varenda paddel, varenda pil om och om igen med dekorationer … Målet mot vilket hela mänskligheten strävar är att se skönhet i formen allena, och inte göra den beroende av ornament och dekoration” (ur essän Luxury Carriages,1898).

Loos ställer den tillspetsade frågan varför man i Wien anser det viktigt att vara införstådd i de grekiska kolonnernas fem ordningar för att designa en stol, då det enda formgivaren borde ha kunskap om är att sitta! Och ifråga om andra vardagliga bestyr skriver han att ett dricksglas vill han använda för att dricka ur. Det är den enda poängen, och därför ser han rokokoimitationer och art nouveau-dekorationer på dricksglas som omotiverade. Han applåderar att imiterandet av aristokratin sakta håller på att gå ur modet, och konstaterar att avsaknaden av diamanter inte är vulgärt, men att fake diamanter, fuskpälskragar och konstläder är vulgärt! Och på tal om aristokratin inflikar Loos att adeln under Ludvid den XIV:s tid såg till att hålla sig borta från smuts, emedan de inte heller tvättade sig, det var bara något för folket. Aristokratin var emaljerad. ”En människa som tvättar sig själv varje dag måste vara ett snuskigt svin”, brukade man säga.

”För moderna människor är konsten en underbar gudinna och att begagna sig av den på praktiska bruksföremål är att prostituera henne”, skriver Loos i Surplus to Requirements. Och fortsätter med stora, djärva penseldrag: ”Utsmyckandet av ett köksredskap innebar konstens begynnelse /…/ Mänsklighetens historia visar hur konsten försökte befria sig från profanerandet av detta missbruk, hur den emanciperade sig från hantverkarens praktiska bruksföremål. [Under 1600-talet] hade man nerver nog för att skära upp sitt kött på en tallrik dekorerad med Berninis Våldtäkten av Proserpina. Vi kan inte göra det. Vi kan inte. Vi moderna.”

I Ornament and Crime, som skrevs 1908, men inte publicerades på tyska förrän 1929, i Frankfurter Zeitung, upprepar Loos oförtröttligt sin tes om att ornament och dekoration inte hör det propra moderna livet till. Lite dubiöst diktar Loos att ”Papuanen täcker sin hud med tatueringar, [och dekorerar] sin båt, sina åror, i all korthet allt han kan lägga händerna på. Han är inte kriminell. Den moderna människan som tatuerar sig är antingen kriminell eller degenererad. Det finns fängelser där åttio procent av internerna har tatueringar. Folk med tatueringar som inte sitter i fängelse är antingen latent kriminella eller degenererade aristokrater”!

Givet Loos aversion mot ornament i kombination med hans hyperbola stil, inbjuder den första tolkningen av essäns titel en till att konkludera att brottet i fråga är av estetisk natur. Detta är retorik. För det egentliga brottet i utsmyckandet handlar om pengar och tid – vad annat i dessa moderna tider? Jämför två hantverkare. Den ena smider ett avskalat paraplyställ på fyra timmar, som på grund av sin minimalism får en aura av tidlöshet och därför nyttjas i decennier, priset därefter. Den andra hantverkaren smider ett paraplyställ utsmyckat med lejontassar, rosenblad och sjöjungfrur på tjugofyra timmar, men tack vare dess dekorationsdensitet blir paraplystället omodernt efter några futtiga år, priset därefter. I processen har vår ornamentala hantverkare förlorat tid, pengar, material, och i värsta fall sitt anseende.

En viss socialliberal underström genomsyrar Loos texter, vilket synliggörs av följande maxim: ”Arkitekter finns där för att greppa livet på djupet, att tänka igenom behov till deras logiska slutsats, att hjälpa de underprivilegierade i vårt samhälle.” Funktionalismen skall inte bara vara yta, utan det funktionella hemmet skall göra livet lättare för kvinnor, arbetare och individer med nedsatt funktion.

Dessutom – trogen den modernistiska flocklusten att chockera borgerskapet – är han också en pappersfeminist. Han ger kvinnor carte blanche för att klippa sitt långa hår, bära byxor och uppmanar dem att nå ekonomiskt och intellektuellt oberoende genom arbete, hellre än att söka status med silke, satin och rosetter.

Fast vem vet. Gift och skild tre gånger, med åtal för pedofili på åttaåringar som saknar ornament. Kanske Herr Loos bara försökte intellektualisera sin patologiska girighet, sin strid för renhet. Skulle inte förvåna mig. Det moderna livet har producerat en massa underliga klubbar av manliga, opportunistiska fake feminister.

Julia Knežević
är latent kriminell, degenererad och tatuerad, med en förkärlek för fake diamanter.
Översättningarna från engelska är skribentens.