Poesi-pingpong över en gräns

av Carita Nyström

När jag läser Medan våren vaknar tänker jag: varför gör inte flere författare detta? I denhär boken företar sig två skandinaviska diktare något speciellt; de översätter varandras dikter till sina respektive språk och ger ut dessa i en gemensam bok, som ett möte mellan två poeter, två landskap och två språk. Deras respektive länder gränsar till varandra och poeterna är svenske Bengt Berg och norske Helge Torvund. Berg är värmlänning och driver förlaget Heidruns i Torsby, medan Torvund från Jaeren diktar på nynorsk och ger ut på ett förlag som heter Bokbyen. Det sistnämnda visar sig vara vad namnet anger – en bokstad med mångsidig verksamhet, inte bara bokutgivning.

Värmland är ett landskap med skogar och sjöar, men utan havskust. Jaeren däremot ligger på Norges sydvästkust och är känt för sina kilometerlånga sandstränder. Men ett landskap har de gemensamt: poesins, och det står klart att de är besläktade själar. Författarna är nästan jämnåriga och har efter studier flyttat tillbaka till de platser bortom storstadsbruset där de vuxit upp. Båda har en omfattande produktion bakom sig och i sitt diktande har de ofta samarbetat med företrädare för andra konstformer. Vittberesta som de är, har de också mottagit impulser från andra länders kultur och litteratur. Både Berg och Torvund har länge intresserat sig för finländsk litteratur. Torvund har till och med en tid bott i Kajana.

Själv är jag från tidigare bekant med både Bengt Bergs dikter och hans utgivarverksamhet, medan Helge Torvund för mig är en ny bekantskap. Generellt känner vi här i Finland föga till den nynorska poesin och nynorska författare. Tidigare har jag endast läst Olav H. Hauge och Paal-Helge Haugen, trots att jag studerade nynorska inom ämnet nordisk filologi. Nynorskan ligger ju närmare de norska dialekterna än bokmålet, som vi vanligtvis känner som ”norska”. Dessa översättningar ger alltså tillfälle till reflektion över dessa språks olikheter, men också djupa släktskap.

Medan våren vaknar inleds av en gemensam diktprolog samt ett samtal, där de båda poeterna lodar varandras väg till poesin, diskuterar dess väsen och framför allt upplevelsen att översätta poesi. Båda har erfarenhet av diktöversättning i andra sammanhang.

Berg har alltid varit starkt samhällstillvänd i sin poesi och det är han som i detta samtal påtalar poesins marginaliserade ställning i dagens värld. Han liknar den vid en fridlyst växt utanför marknadens tumult. Kanske just den omständigheten ger dikten dess autonoma värde, funderar han vidare.

Torvund å sin sida lyfter fram både antologier och översättningar som närmast idealistiska projekt, som stärker gemenskapen man kan känna inom poesins värld. Han menar att då man översätter en annan författare går man in i dennes universum och han liknar poeterna vid en stor familj i vilken man önskar lyfta fram sina närmaste, det vill säga andra poeter. En vacker tanke bortom tävling och konkurrens.

Det som förenar dessa två poeter är deras starka känsla för naturen i alla dess uppenbarelseformer, liksom också detaljuppmärksamheten inför vardagliga skeenden. På något märkligt sätt känns i dessa översättningar Berg mera nynorsk, och det är en spännande upplevelse att läsa hans dikter på det språk som är så nära svenskan och ändå så annorlunda; kärvare tycker jag. Torvunds dikter, som ofta är tvåradingar, känns böljande i svenskans mjukare form.

Som helhet verkar det som om de två diktarna i översättningarna kommer ännu närmare varandras ton och väsen. En reflektion jag gör är att det hade varit intressant att se dikterna på sina respektive originalspråk, sidoställda med översättningarna. Förhoppningsvis kan boken också bidra till ett närmande mellan två nordiska språk och stimulera nyfikenheten inför de språkliga grannarnas litteratur.

Carita Nyström

Bengt Berg och Helge Torvund: Medan våren vaknar. Heidruns & Bokbyen, 2017.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.