Spanska sjukan

Det var många som gnuggade sig i ögonen av misstro lördagen den 30 oktober då flera hundra – enligt vissa uppgifter så många som 500 – nynazister marscherade under Nordiska motståndsrörelsens baner i Göteborg. Polisen höll ändå huvudet kallt då nassarna försökte provocera genom att slå in på den marschrutt som den tidigare förbjudits att ta. Ett massivt pådrag stoppade NMR:s marsch redan innan den börjat, och den blev, som författaren och journalisten Niklas Orrenius skrev på Twitter ”en lätt förnedrande promenad mellan två Icabutiker”.

Kontrasten kunde inte vara större till händelserna i Katalonien dagen därpå. Hundratals skadades då den spanska regeringen satte in sina insatsstyrkor mot katalanska vallokaler. Poliser i kravallmundering slog fredliga medborgare med batonger, släpade ut dem ur vallokaler och knuffade dem nedför trappor. Allt detta för att stoppa en folkomröstning. Om polisen i Sverige agerade konstruktivt för att mota fascismen i grind, var det i stället ordningsmakten som bar fascismens ansikte i Spanien. General Franco hade varit stolt.

Reaktionen från Kataloniens ledning är sedan måhända ett bevis på att regionen med sex miljoner invånare kanske ändå inte är redo för självständighet. När polisen beslagtog röstsedlar och stängde vallokaler, svarade katalanska myndighetspersoner med att uppmana väljarna att printa ut egna röstsedlar och rösta i vilken vallokal de ville. Det säger sig självt att ett sådant förfarande varken är demokratiskt eller juridiskt bindande.

Trixandet med lagligheten började ändå redan tidigare. De separatistiska partierna har en knapp majoritet i Kataloniens regionalparlament. En lag om en folkomröstning hade krävt en kvalificerad majoritet, men eftersom separatisterna inte hade en chans vinna en dylik omröstning, klubbades lagen igenom med enkel majoritet, som brådskande.

Separatisterna vill gärna få det att framstå som om folkopinionen om självständighet är enig – i själva verket är katalanerna djupt delade i frågan. Men den spanska regeringen, med premiärminister Mariano Rajoys högerkonservativa Partido Popular i spetsen, har inte heller gjort mycket för att lugna ner stämningen. Nyligen stympades på ett avgörande sätt ett redan framförhandlat lagpaket som skulle ha gett Katalonien utökad autonomi. Från Partido Populars håll har man systematiskt motarbetat Kataloniens arbete för en större möjlighet att basa över regionens resurser.

För det är i slutändan pengar det handlar om. Katalonien är den ekonomiska dynamon i Spanien. Under den ekonomiska krisen har många i regionen upplevt att Spanien snyltat på deras pengar och välstånd.

Den spanska regeringens agerande kommer utan tvekan att spela separatisterna i händerna – vem vill styras av en stat som sätter in paramilitära trupper mot invånare som försöker rösta om sin framtid? Vad som har hänt mellan denna tidnings inlämning till tryck och utgivning är svårt att sia om, men förhoppningsvis har EU redan fattat ett beslut om medling i konflikten, samt gått ut med ett tydligt fördömande av den spanska regeringens agerande.

Den katalanska självständighetskampen må stå på både juridiskt och demokratiskt vingliga ben, men det finns få regler som är så grundläggande i en demokrati som denna: en stat lägger aldrig in trupper mot ett folk som fredligt försöker utöva sin demokrati. En folkomröstnings laglighet kan diskuteras, och Spanien kunde naturligtvis inte godkänna resultatet som bindande, vad än det skulle ha blivit. Men genom att hindra sina medborgare att rösta, tog Rajoy ett steg skrämmande mot fascismen.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *