Efter snart 50 år som socialdemokrat på vänsterkanten konstaterar Folke Sundman att kopplingen mellan en objektiv klasstillhörighet och subjektivt klassmedvetande sedan länge har försvunnit. För Sundman, med rötter i den finlandssvenska arbetarrörelsen via farfar och morfar som överlevde inbördeskrigets fångläger, var det till en början inte självklart om han skulle bli folkdemokrat eller socialdemokrat.
Som avslutning på min intervju med Folke Sundman frågar jag om han ännu vill dela med sig av någon anekdot från sin nästan 50-åriga tid som vänsteraktivist. Vi har redan talat i en dryg timme och Sundman har inte sparat på detaljer, men han har ännu en historia att berätta.
Enligt Sundman var det tre händelser som präglade vänsteraktivismen i Helsingfors vid 1960–70-talsskiftet, tre ”krav” som skulle uppfyllas för att man kunde kalla sig en riktig vänsteraktivist.
Ett, ockupationen av Gamla studenthuset november 1968. Inspirerade av studentupproren i Paris samma år, ockuperade en grupp radikaliserade studenter lokalen för studentkårens 100-årsfest, i protest mot borgerliga tendenser på universitetet.
Två, Schüllerlistan och rättegångarna som följde, 1969. Trots avslag på sin anmälan om vapenvägran från prövningsnämnden (som på den tiden beslöt om lämplighet till civiltjänstgöring) fortsatte studenten Erik Schüller vägra vapen, och uppmanade andra att göra samma sak. Över 2 000 personer angav sig själva för samma brott som Schüller genom att skriva på den så kallade Schüllerlistan.
Tre, demonstrationerna mot den iranska shahens statsbesök i Finland, veckan efter midsommaren 1970. Polisen arresterade allt som allt kring 40 personer i samband med demonstrationerna mot shah Mohammad Reza Pahlavis hårdhänta styre.
Folke Sundman, 67, uppfyller alla tre krav.
Rötter i bruksorter
I Gamla studenthusets ockupation deltog Sundman på slutrakan som abiturient i Norsen, Schüllerlistan skrev han på som förstaårets student vid Helsingfors universitet.
Från demonstrationen mot shahens besök kom den 19-åriga Sundman hem först tidigt nästa morgon, efter att ha tillbringat natten på Berghälls polisstation. Han fick sitt livs första och enda böter och promenerade hem till Kvarnbäcken, där han möttes av budskapet att farfar hade dött den natten.
– Farfar var kanske den släkting som påverkat mig mest politiskt, de diskussioner jag förde med honom som tonåring satte nog sina spår i mig, säger Sundman.
I motsats till många andra som engagerade sig i studentvänstern på 1960- och 70-talen, är Sundmans rötter i den finlandssvenska arbetarrörelsen djupa.
Farfar var från Svartå, morfar från Dalsbruk. Båda överlevde fångläger efter inbördeskriget – farfar i Sveaborg, morfar i Hennala. Efter fånglägren blev morfar aktiv kommunist i Dalsbruk, medan farfar blev aktiv socialdemokrat och pacifist i Svartå.
I Helsingfors deltog Sundman i första maj-parader med familjen från barnsben, och under somrarna och skolloven blev den finlandssvenska bruksmiljön bekant genom vistelser i både Svartå och Dalsbruk.
– Båda mina föräldrar var också politiskt aktiva, och politiken blev oundvikligen en del av vardagen.
Någon hjärntvätt var det ändå aldrig frågan om, betonar Sundman. Beslutet om att engagera sig kom senare.
Politiskt uppvaknande
Trots att arbetarrörelsens inflytande var ständigt närvarande under Sundmans uppväxt skedde det egentliga politiska uppvaknandet först under gymnasietiden i Norsen, i slutet av 60-talet. Tillsammans med fem klasskamrater som delade samma intresse för samhälle, politik och globala händelser uppkom en grupp som kom att kallas ”sexlingarna”.
2010-talets samhälleliga pessimism lyser med sin frånvaro då Sundman beskriver hur gruppen väckte debatt och uppståndelse med sitt entusiastiska engagemang i samhällsfrågor.
– Visst fick vi anmärkningar och klagomål av lärarna, men det var möjligt att vara aktiv. Vi bad aldrig om lov eller ursäkt.
Gruppen deltog i demonstrationer, politiska möten och övriga aktiviteter. De läste och studerade klassikerna: Marx, Lenin, Mao och så vidare. Valet mellan socialdemokrati och folkdemokrati var i början ingen självklarhet för Sundman – familjebakgrund hade han ju på båda sidorna av den delade vänstern.
– För mig personligen var det ingen solklar utveckling, men det var en skrift och en händelse som styrde mitt val i den riktning som det sedan blev.
Händelsen i fråga var Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien i augusti 1968. Invasionen fick stöd av de finska taistoiterna, men fördömdes i hårda ordalag av framträdande socialdemokrater, bland dem Sveriges dåvarande utbildningsminister Olof Palme. Mot Sundmans pacifistiska övertygelse stred invasionen på en grundläggande nivå.
(DFFF uttryckte som parti sitt entydiga nej mot invasionen och krävde att trupperna skulle dras tillbaka. Utlåtandet som är daterat på invasionsdagen konstaterar att invasionen ”strider mot de socialistiska principerna och mot folkens självbestämmanderätt”. Stöd fick invasionen endast av partiets minoritet, de så kallade taistoiterna, som dock största delen av den finlandssvenska studentvänstern identifierade sig med på den tiden. red.anm.)
Skriften i fråga var Vägen till socialismen av den österrikiska marxisten Otto Bauer. I skriften från 1919 skriver Bauer att ”socialiseringen börjar med expropriation”. Bauer menade att våld inte skulle vara till någon hjälp i kampen för socialism, och förespråkade istället en ickevåldsam demokratiseringsprocess.
”Låt oss nu tänka oss, att arbetarna en dag med våld skulle sätta sig i besittning av alla fabriker, att de helt enkelt skulle jaga i väg kapitalisterna, deras direktörer och tjänstemän ur fabrikerna och själva övertaga fabrikernas ledning. En sådan omvälvning vore naturligtvis omöjlig utan i samband med blodigt inbördeskrig; och inbördeskriget skulle naturligtvis självfallet komma att förstöra produktionsmedel, maskiner, järnvägsmateriel i stora mängder; vår redan nu så fruktansvärt sammankrympta produktionsapparat komme naturligtvis att ytterligare utarmas (…) Folket, som hoppas på förbättring i sitt läge genom socialismen, skulle bli fruktansvärt besviket och denna besvikelse skulle jaga det i armarna på den kapitalistiska kontrarevolutionen.”
På hösten 1968 blev ”sexlingarnas” verksamhet mera organiserad i och med att gruppen, efter uppmuntran av Sundmans faster, återupplivade Helsingfors svenska socialdemokratiska ungdomsklubb, som hade varit i ide de senaste tio åren. Att det skedde ungefär två månader efter invasionen av Tjeckoslovakien var ingen tillfällighet.
Från aktivism till avlönat arbete
Någon examen från universitetet hann Sundman aldrig få. Aktivismen och organisationsverksamheten började så småningom ta upp all tid.
– Jag har egentligen aldrig planerat min karriär särskilt noggrant.
Student- och ungdomspolitiken drog Sundman med sig. Sin första längre anställning hade han från 1971 till 1973 som internationell sekreterare på Teiniliitto, där han bland annat ansvarade för Dagsverke-insamlingen till Mocambique hösten 1971.
Mellan 1970 och 1981 satt Sundman i förbundsstyrelsen för Socialdemokratiska ungdomsförbundet, 4 år som heltidsanställd förbundssekreterare.
I början av 1970-talet var han med om att grunda SDP:s solidaritetsorganisation, vars ordförande han är i dag.
– Man kan väl säga att ungdomsförbundet och Teiniliitto lade grunden för det som har präglat mitt senare liv, som ju i första hand handlat om arbetarrörelsen och klasskampen i Finland, men också internationella och globala frågor på olika fronter, säger Sundman.
Politiker blev det aldrig av Sundman.
– Jag har alltid hellre varit med om att skapa politik än att verkställa den.
1970-talet minns Sundman i allmänhet som en fartfylld och speciell period. Studentradikalismen och den häftiga polariseringen betydde att Sundman och hans kamrater i ungdomsklubben var långt ifrån ensamma i sitt politiska engagemang.
– 70-talet var utan tvekan den mest genompolitiserade perioden vi haft i Finland efter kriget, men det gällde inte bara för vänstern. På ena sidan fanns taistoiterna, på andra sidan SFP:s ungdoms- och studentförbund. För oss som höll oss till socialdemokratin blev det ofta ganska trångt, mentalt och politiskt.
Polariseringen varade dock bara en relativt kort period, och som bekant gick en stor del av taistoiterna, med Nalle Wahlroos i spetsen, över till andra sidan av staketet. För Sundman förblev den socialdemokratiska identiteten, med djupa rötter i brukssvenskfinland, en stadig grund att stå på.
Partipolitisk nedgång
– För mig är socialdemokrati uttryckligen kombinationen av socialism och demokrati, säger Sundman, som enligt sig själv alltid har stått på den vänstra kanten av SDP.
Varför just 70-talet var en så starkt genompolitiserad tid kan Sundman inte ge något klart svar på. Det var helt enkelt tidsandan.
– I slutet av 60-talet och början av 70-talet öppnades våra ögon för det som skedde i världen – Vietnamkriget och frågan om solidaritet. Det var en helt ny våg som vi levde med då och kom att prägla hela årtiondet.
– Engagemanget kändes meningsfullt. Vi hade initiativet, så att säga.
Radikaliseringen ledde också till en massa överdrifter, speciellt inom studentpolitiken, som enligt Sundman skapade en slags motreaktion på 80-talet. Denna motreaktion uttryckte sig främst genom en kraftig nedgång i antalet medlemmar i så gott som alla ungdoms- och studentorganisationer.
– För min egen del tröttnade jag helt enkelt, främst på maktkampen mellan och inom olika organisationer som var alltför långt driven och hade alla möjliga mindre älskvärda biverkningar.
Tio år djupt inne i ungdomspolitiken fick räcka för Sundman. Många av hans kamrater kände likadant. Partipolitiken hade tappat suget, men det innebar inte att aktiviteten och det samhälleliga engagemanget i sig upphörde totalt. 1979 fick den finländska miljörörelsen sitt startskott vid Koijärvi, och 80-talet präglades av demonstrationer mot kärnvapen i hela Europa.
Sundman bytte spår och blev aktiv i fredsorganisationen De hundras kommitté och procentrörelsen, vars mål var att höja Finlands u-lands-bistånd. Anställning fick han som organisationssekreterare på Finlands FN-förbund.
– Det var inte frågan om att folk skulle ha passiverats, snarare hade partipolitiken tagit kål på sig själv. Trovärdigheten hade fått en ordentlig törn.
Socialismen och SDP
Inom socialdemokraterna hör Sundman själv till vänsterkanten, och har alltid gjort det. På 70-talet var han med om att prägla begreppet marxistisk socialdemokrati för att beskriva sin syn, i dag föredrar han begreppet demokratisk socialism. I grund och botten är det frågan om samma sak.
– För mig är socialdemokrati uttryckligen kombinationen av socialism och demokrati, det är en helt grundläggande fråga.
Inom dagens SDP råder delade meningar om den demokratiska socialismen. Frågan om begreppet ska stå kvar i det nya principprogrammet eller inte var en av orsakerna till att partikongressen i Lahtis i tidigare i år sköt upp ärendet för ny beredning till nästa partikongress. På partikongressen talade Sundman för att den demokratiska socialismen fortsättningsvis bör utgöra kärnan i partiets ideologi, men fick mothugg av en del partikamrater.
Ordet bär uppenbarligen fortfarande på en viss laddning, trots att bland annat Bernie Sanders under de senaste åren har visat att socialism som varumärke inte behöver stå i vägen för politisk framgång – tvärtom. I dagens läge är Sanders USA:s populäraste politiker, och Sundman menar att samma framgång kunde efterbildas inom finsk politik.
– Rent teoretiskt kan man ju fråga sig om det överhuvudtaget finns någon objektiv orsak till att ha två vänsterpartier i Finland, istället för en enad plattform under devisen demokratisk socialism.
– Skiljelinjerna mellan de olika fraktionerna av den finländska vänstern var som tuffast under Sovjeteran, men det kalla krigets motsättningar börjar nog så småningom höra till historien, tycker Sundman.
Arbetarrörelsens förvandling
För dagens arbetarrörelse och vänster i bredare bemärkelse ser Sundman ändå större och mera akuta utmaningar än att sträva efter formell sammangång av vänsterpartierna, så länge tillräckligt samförstånd råder.
– Arbetarrörelsens styrka under de senaste hundra åren har varit att det alltid har funnits en naturlig, social miljö för rörelsen att växa fram.
Sundman nämner bruks- och industriorterna i Svenskfinland såsom Dalsbruk, Pojo, Jakobstad, Fiskars, Pargas. Från verkstadsgolven och fabrikerna är vägen till facklig organisering kort.
Förändringen som har skett under de senaste årtiondena har inte att göra med att arbetarklassen försvunnit eller minskat, utan snarare bytt form. De yrkeskategorier och verksamhetsmiljöer som utgjorde den breda arbetarklassbasen finns helt enkelt inte längre.
Samtidigt skulle det finnas desto mera orsak för dagens splittrade arbetarklass att organisera sig. Då jag berättar att min generation är den första under Finlands självständighet vars medelinkomst är lägre än den tidigare generationens, samtidigt som osäkerhet präglar vardagen, kan Sundman inte annat än beklaga.
– Det är helt enkelt betydligt svårare att organisera sig i dag. Att föra klasskamp i dag blir nog ganska lätt bara ett teoretiskt tidsfördriv, då den direkta kontakten till människorna blir mindre regelbunden och mera sporadisk och indirekt.
– Kopplingen mellan en slags objektiv klasstillhörighet och subjektivt klassmedvetande har försvunnit. Den stora utmaningen för arbetarrörelsen, oberoende av ideologisk inriktning, handlar om hur man ska tackla detta faktum i framtiden.
Då Sundman blickar tillbaka på de gångna åren kan han ändå se vilka konkreta samhälleliga framsteg arbetarrörelsen har åstadkommit.
– Under den tid jag har varit politiskt aktiv har den finländska välfärdsstaten kommit till, byggts upp, men också börjat rivas ner.
– Redan under 70- och 80-talen var vi själva i allra högsta grad missnöjda med en stor del av politiken som gjordes som resultat av arbetarrörelsens påtryckningar. Riktningen var rätt, men utsträckningen förblev alldeles för liten.
Trots självkritiken erkänner Sundman att en stor del av det som i dag utgör den finska välfärdsstaten byggdes under de årtiondena, och i första hand är det arbetarrörelsens förtjänst.
– För oss som var med finns det än i dag all anledning att vara stolt över det arbetarrörelsen åstadkom. N
Text: Elis Karell
Foto: Karl Vilhjámsson
