Ayotzinapas försvunna studenter

För tre år sedan försvann 43 studerande vid lärarhögskolan Ayotzinapa i Mexiko. Fallet är fortfarande ouppklarat och ingen av studenterna har återfunnits. I ett av världens våldsammaste och mest korrumperade länder har de blivit en symbol för kravet på social rättvisa.

På den vackra ön Långholmen i Stockholm ringlar sandvägar och stigar där det forna fängelset ruvar i sin nya skepnad som turisthotell. På gångstigen som följer vattnet runt ön passerar jag Västerbrons betongfäste där graffitin funnit en fristad i nolltoleransens Stockholm. Brons mäktiga båge höjer sig över vattenytan mot Kungsholmen och jag kan se ”taggar ” högt däruppe där klottrarna utmanat tyngdlagen.

Men nedanför där betongen möter berg har någon ritat konturerna av ansiktet på  en ung man med mörkt hår och munnen som ett allvarsamt streck, likt ett uppförstorat passfoto taget rakt framifrån  med texten ”Ayotzinapa”. Jag googlar namnet och upptäcker att ansiktet för mig rakt in i en våldsam verklighet och ett drama som utspelat sig på andra sidan jordklotet.

Den 26 september 2014 var 43 unga män, samtliga första årets studerande vid lärarhögskolan Ayotzinapa, på väg till Iguala, en liten stad i sydvästra Mexiko. Missnöjet med den genomkorrumperade, högerliberala regeringen var stort bland landsbygdens befolkning och studenterna ville samla in pengar för en massdemonstration mot myndigheternas övervåld som skulle hållas senare på hösten i Mexiko City. De kom aldrig fram.

Enligt vittnesmål i rättsprocessen som följde fördes de bort av polis på order av stadens borgmästare och överlämnades därefter till medlemmar i en av traktens ökända narkotikakarteller. Skuldfrågan har förblivit oklar, i den officiella versionen förnekas inblandningen av polisväsende och militär. Enligt en sammanfattande rapport nu tre år efteråt, har hundratals arresteringar gjorts utan att leda till åtal. Inte en enda student har återfunnits.

Lärosätet Ayotzinapa i delstaten Guerrero är känt för sin radikala vänsterprofilering och drar till sig regeringskritiska aktivistiska studenter som vill bli lärare på den mexikanska landsbygden. Guerrero är en av de minst utvecklade delstaterna i Mexiko och känt för sin politiska oro.

Internationell uppmärksamhet

I media beskrivs Mexiko som ett av världens våldsammaste länder. Det statliga våldets företrädare, polis och militär, lierar sig alltmer med kriminella karteller som enligt ett flertal rapporter håller  landet i sitt grepp. Paramilitära grupper anklagas för otillbörligt rättsskipande som ofta går ut över oskyldiga. De 43 högskolestuderande har fått representera de hundratusentals människor som under de senaste decennierna har försvunnit  i våldets Mexiko. Även om de aldrig återfunnits har de blivit en symbol för kravet på social rättvisa.

Också på den internationella arenan har rättsfallet dragit till sig uppmärksamhet. På uppdrag av en amerikansk kommission för mänskliga rättigheter reste en grupp internationella jurister förra året till Mexiko för att på plats undersöka fallet. De kände sig motarbetade av den mexikanska regeringen och lämnade landet utan att kunna slutföra sin rapport. Misstankarna de hade om att deras verksamhet utsattes för spionage kunde senare bekräftas. Detta hotar att bli en ny skandal som fläckar president Enrique Peña Nietos rykte.

Rebellerna i Chiapas

Att missnöjet pyr kunde jag själv konstatera under min resa i Chiapas, en av Guerreros grannstater, i början av förra året. På torget i San Christobal de las Casas pågick en stor manifestation  med banderoller och övernattningstält som organiserats av ”campesinos ”, lantarbetare. De krävde bättre levnadsvillkor och rättvisa för Ayotzinapas studenter och deras anhöriga. Följande dag var människorna och tälten som bortblåsta och torget rensopat. Soldater stod på rad i exercis. Påven  Franciskus skulle besöka staden och gatorna fylldes med tusentals troende. Trots den katolska kyrkans brutala historia i Mexiko, älskar bergstrakternas folk sin påve, minst lika mycket som de misstror statens intentioner.

Det är inte bara påvens besök förra året som gör San Christobal de las Casas till en speciell stad. Det var också här som zapatisterna under subcomandante Marcos (numera under namnet Delegado Zero) startade sitt uppror 1994 och förklarade krig mot den federala mexikanska armén. De krävde rättvisa för de fattiga och deras   motto ”Jord och frihet” hade en klang av forna tiders uppror. Det revolutionära skimret väckte internationell uppmärksamhet. Mediamänniskor och aktivister vallfärdade till Chiapas högländer och när zapatisterna marscherade mot Mexico City hade de hela världens blickar på sig. Trots tidiga framgångar kan det nu i efterhand vara svårt att se konkreta resultat av deras kamp. Även om Mexiko är den näststörsta ekonomin i Latinamerika och har en betydande export av olja, har den nyliberala regeringen under president Nieto fört landet mot en allt snedare fördelning av landets resurser där lantarbetarna och den inhemska befolkningen är förlorarna. Politiken har i främsta hand gynnat städernas medelklass och de industrialiserade områdena.

Enligt aktuell statistik lever närmare 40 procent av invånarna under fattigdomsgränsen.

Den senaste tiden har lantarbetarnas och ursprungsbefolkningens ställning och problem överskuggats av flyktingfrågan. De miljoner av människor som sökt sig till det rika grannlandet i norr hotas nu av Donald Trumps kampanj mot invandringen. Fortfarande riskerar mängder av desperata människor varje dag sina liv i gränsområdet mellan Mexiko och USA.

En fredlig revolution

Zapatisternas kortvariga uppror slutade med att de tog sin tillflykt till avlägsna djungel- och bergstrakter nära gränsen till Guatemala, där de lever i självstyrda samhällen. Subcomandante Marcos har dragit sig tillbaka. En koalition av Mexikos ursprungsbefolkning och zapatisternas parti EZLN  har nominerat en 53-årig kvinna, Maria de Jesus Patricio Martinez från Tuxpan, en liten stad i västra Mexiko, till sin kandidat i nästa presidentval, 2018.

I en intervju i The Guardian i somras framträder hon som en lågmäld profil med en stark övertygelse om att på fredlig väg skapa förändringar.

Patricios kandidatur är första steget för att på politisk väg föra fram ursprungsbefolkningens problem med allt sämre försörjningsmöjligheter och diskriminering. I intervjun medger hon att hennes kampanj främst är symbolisk. Hon vill kämpa för att bereda plats för ursprungsbefolkningen som utgör mer än 20 procent av Mexikos invånare, och hon hoppas att hennes kampanj kan skapa ett nationellt nätverk som förenar inhemska grupper med mexikaner från arbetarklassen och landsbygdens fattigbönder. ”Målet är”, säger hon, ”att krossa Mexikos politiska system och bygga upp det från grunden”. Förvisso ett ambitiöst mål, men politiska analytiker tror att hon kan finna stöd bland de 40 procent av väljarna som vanligen låter bli att rösta. För Maria Patricio är zapatisterna en stor inspiration. ”Vi ser dem som våra äldre syskon”, säger hon i intervjun.

På mina promenader runt Långholmen förundras jag inte längre över ansiktet på brofästet, jag tänker på det mexikanska ordspråket som blivit ett signum för Ayotzinapas försvunna studenter: Trataron de enterrarnos, no sabian que éramos semillas (”De försökte begrava oss, de visste inte att vi var frön) .*

Kampanjen för de försvunna studenterna har i juridisk mening gett obetydliga resultat, men trots detta har den förmått breda ut sig och även nå ut till rörelser som ”Black Lives Matter” i USA och feministiska organisationer i solidaritetens tecken. Det existerar en stark och obändig livspotential i Mexiko som trotsar drogkartellernas och makthavarnas destruktiva framfart. N

Text & foto Gunilla Karsten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *