Borde vi slopa idrotten?

av Axel Vikström

Axel Vikström.

En av de historier som i Sverige fått störst uppmärksamhet i svallvågorna av #metoo-kampanjen berättades av Gunilla Axén, tidigare utvecklingschef på Svenska Fotbollförbundet. Under sin tid på förbundet ska Axén vid upprepade tillfällen fått penisbilder med bifogade ”hälsningar” skickade till sin mobil av tre landslagsmeriterade herrspelare. Kritiken mot den sexistiska kulturen inom förbundet blev inte mindre när Lars-Åke Lagrell, som var ordförande vid tiden som trakasserierna ska ha ägt rum, gick ut i media och sade att han inte tror på Axéns historia. Och att starta en utredning såhär i efterhand bara hade varit ”dumheter”.

Att sexismen är utbredd inom idrotten är i sig inget förvånande. Idrottens fokus på den fysiska kroppen och dess prestationer gör att sexualiseringen närmast är inbyggd i dess natur. Dessutom finns det få institutioner, om någon, som fortfarande är lika besatt av att upprätthålla den binära föreställningen om att det skulle finnas två kön och att dessa måste säras på eftersom den ”manligt” konstruerade kroppen förmodas vara överlägsen den ”kvinnliga”. Redan från tidig ålder lär samhället pojkarna att de enligt idrottens darwinistiska logik är det starkare könet, vilket ingjuter ett osunt självförtroende som de sedan tar med sig in i vuxenlivet. Denna självföreställning bidrar onekligen till det sexistiska sorgespel som varje dag utspelar sig på arbetsplatser och dansgolv.

I Sverige har flertalet projekt startats för att bekämpa sexismen inom idrotten. Dessa handlar dels om att förändra värdegrunden i vad som sägs i omklädningsrum och på läktaren, dels om att höja statusen på ”damidrotten” genom ekonomiska satsningar. Men vad ingen diskuterar är om det verkligen finns någon plats för idrott i det postpatriarkala samhälle som vi kämpar för? Om inte slutmålet för feminismen egentligen borde vara att helt och hållet slopa idrotten i sin nuvarande form.

Låt mig här kasta in en armada av brasklappar. Jag vet att idrotten med sin ickeverbala kommunikation spelar en stor roll när människor från olika håll i världen kommer i kontakt med varandra. Jag vet att det finns hur många exempel som helst på kvinnor som berättat om hur idrotten gett dem bättre självkänsla. Lagsportens kollektiva natur, där individer går samman och arbetar mot ett gemensamt mål, innebor ett vackert ideal. Men frågan är om någon av de reformer som görs inom ramen för idrottens logik verkligen har potentialen att förändra dess grundläggande sexistiska struktur. Jag tänker på den amerikanska feministen Audre Lords berömda citat om att ”the master’s tools will never dismantle the master’s house”. Idrotten är otvivelaktigt ett patriarkalt verktyg. Och jag ställer mig tveksam till att den någonsin kan bidra till att störta systemet.

Självklart ska vi fortsätta motionera för att upprätthålla en god fysisk och mental hälsa. Jag menar inte att det i ett postpatriarkalt samhälle bör vara förbjudet att sparka fotboll tillsammans med kompisarna. Nyckeln och utmaningen ligger i att lyckas förvandla idrotten genom att tona ner tävlings- och prestationshetsen och istället fokusera mer på lek och socialt umgänge. Detta går givetvis hand i hand med att nedmontera den globala idrottsindustrin, som i dag är en av de tydligaste symbolerna för den utspårade kapitalismen.

Jag är medveten om att tankarna kring huruvida vi bör slopa idrotten kan upplevas som provocerande. Jag påstår inte heller att jag landat i någon konkret slutsats. Men vad jag hoppas är att vi framöver får se mer kritiska diskussioner kring vilken roll idrotten bör spela i ett feministiskt samhälle.

Axel Vikström
är frilansjournalist bosatt i Malmö
Foto: Chad Cooper/CC/Flickr

1 kommentar

Mathias 17 november, 2017 - 14:11

Hej!
Jag tänker utgående från vad du skrev att problematiken inte ligger i idrotten i sig. Det är ett fysiskt/biologiskt faktum att mannens och kvinnans kropp är olika. Helt naturligt tävlar man alltså i olika klasser.
(Ja, jag tror att det finns endast två kön. Vilket gärna motsägs i diskussioner där någon har ett syndrom som AIS eller liknande, men som fortfarande inte ändrar faktum att vi är man eller kvinna. Det är dock en annan diskussion.)
Problemet med sexism är en moralfråga. Hur beter jag mig? Är själv uppvuxen i kristna sammanhang och måste säga att ett nedvärderande sexistiskt beteende är ytterst sällsynt bland mina kristna vänner, såväl bland män som kvinnor. Varför? Jo, man har lärt sig hur man skall behandla varandra. I praktiken alltså, gyllene regeln och människors lika värde. Tycker att hela tanken att försöka göra mannen och kvinnan lika (obs skrev inte likvärdiga) är absurd, i en fråga som handlar om moral. Mannen måste kunna behandla kvinnan som en jämnlike, även om fysiken skiljer sig. (Vilket borde vara självklart.)
Skulle vi ha en värld som följde och inte missbrukade Bibeln, så skulle den redan se betydligt bättre ut. Det är min åsikt.
Ha en fin fortsatt dag!

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.