Bräcklig fred driver människor på flykt

av Annika Sandlund

Annika Sandlund

Vi vandrar fram på den hårt torkade, röda marken, på en grusväg omgiven av höga majsplantor som vajar i vinden i norra Uganda. Till vänster under några buskar som ger skydd mot solen har gränsvakterna slagit läger. Kaptenen sitter på en omkullvält trädstam, medan soldaterna sitter på marken. Vi hälsar och går fram. De finns inga stängsel, ingen taggtråd, och över den lilla bäck som under regnperioden blir en flod, har gränsvakterna byggt en liten bro så att kvinnorna och barnen inte måste vada genom vattnet för att komma till Uganda.

Under de senaste 12 månaderna har Uganda tagit emot ungefär 800 000 flyktingar, de flesta från Södra Sudan. Av de som kommer över gränsen är de flesta barn. Männen, och i synnerhet pojkar över 16 år lyser med sin frånvaro. Deras kroppar och liv är hårdvaluta för både rebellerna och regeringens trupper.

Bland de 65,3 miljoner som tvingats på flykt från sina hem är det få flyktingar som vill diskutera mat- eller socialhjälp, smuggelrutter eller bistånd. Inför FN:s säkerhetsråd talar min chef, FN:s flyktingkommissarie om att de flesta vill veta när det blir fred så att de kan åka hem.  Men det är just som fredsskapare och fredsbevarare som FN i dag är som svagast. Flyktingantalet ökar inte för att biståndet inte är tillräckligt, eller för att det är lättare i dag att ta sig från plats A till plats B. Flyktingantalet ökar för att vi är kassa på att skapa fred.

Dagens konflikter växer sig starka i det ingenmansland som uppstått när styrkebalansen i världen rubbades och en bipolär värld ersattes av en med varken hot eller drömmar. De kollektiva hoten, klimatutvecklingen och de växande orättvisorna verkar så svåra att lösa att det är som en kollektiv tillbakagång. Människan spår och gud rår.

På andra sidan bäcken, i Södra Sudan, ser vi soldaterna samlade under ett träd. För säkerhets skull korsar de flesta gränsen under natten. De dyker upp från bakom majsfälten vid fem, sex tiden på morgonen och anmäler sig till gränsvakterna. Bussen från gränsen går dagligen klockan 11.00. När de kom över 10 000 människor om dagen gick bussen skytteltrafik från sex på morgonen tills mörkret föll.

Flyktingantalet i världen ökar för att kriserna ökar, små konflikter tillåts växa sig stora, små och stora länder, intressegrupper och regionala makter lägger sig i  grannarnas angelägenheter och kör sina egna race, och varje fred som skapats sedan millennieskiftet har visat sig vara ohållbar. Flyktingar som återvänt hem kommer tillbaka till länder som Uganda, Etiopien, Tanzania. Över hälften av de som kommer över gränsen till Uganda har varit här förr. Samtidigt tvingar nya former av våld miljoner på flykt – från gäng och droger i Latinamerika till etniskt motiverade massmord i Asien. 

Medan jag lyssnar på debatten i säkerhetsrådet slås jag av att det är de som har minst flyktingar som klagar mest. I Uganda får varje nykomling från Södra Sudan en bit land att bygga ett hus på  och en bit jord, 50 meter gånger 50 meter för att odla. Det passar naturligtvis inte alla – men största delen av flyktingarna är vana vid att odla jorden, och cassawa och majs växer lika bra på båda sidor om gränsen.

Och under tiden, i Europa, växer missnöjet och stängslen som håller människorna borta från länder där det råder fred. Av de 10,3 miljoner människor som tvingades att inleda flykt i fjol, kom 1,3 miljoner till Europa. Lyssnar man på nyheterna kunde man tro att jag svängt om siffrorna.

Annika Sandlund
jobbar för UNHCR

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.