Dammen brast – vad händer nu?

Dammen brast till slut i Svenskfinland. 6111 kvinnor uppger i en namnlista administrerad av den feministiska tidskriften Astra att de utsatts för sexuella trakasserier. Över 800 kvinnor delar med sig av sina upplevelser. #Dammenbrister är det finlandssvenska gensvaret på de namnlistor som publicerats i Sverige i eftersvallet av #metoo-kampanjen. Många har frågat sig varför det varit tyst som i graven i Finland, då kvinnor i bransch efter bransch talat ut i Sverige. På grund av närheten till den svenska debatten är det ingen överraskning att det var i Svenskfinland som dammen först brast. Också på 1970-talet var det finlandssvenska pionjärer som gick i bräschen för den finländska feministiska vågen.

Och nu brast alltså dammen också i Svenskfinland. Enligt de kvinnor som organiserat uppropet har många som delat med sig av sina berättelser aldrig tidigare yppat något om sina upplevelser åt någon annan. Många har säkerligen burit med sig minnen av trakasserier och övergrepp genom flera årtionden, utan att våga, kunna eller hitta rätt omständigheter för att tala ut. Speciellt svårt är det naturligtvis i en så liten gemenskap som Svenskfinland.

Det finlandssvenska uppropet har åtminstone inte ännu ledsagats av det naming and shaming-fenomen som – på gott och ont – uppstått bland annat i USA och Sverige. Gott, därför att specifika män nu äntligen tvingas ta konsekvensen av sina handlingar, och kvinnor som berättar om sina upplevelser tas på allvar. Det internationella genomslaget av metoo-kampanjen är, som Ylva Perera skriver i ett blogginlägg på Svenska Yle, ”svindlande”.

Eller som min kollega på Ny Tid uttryckte saken: ”Det här är inget mindre än en revolution”.

Men det finns alltid betänkligheter kring revoltförsök. En skevhet som påpekats av av en del debattörer är att framför allt naming and shaming-förfarandet leder till mediala tribunaler som i sin tur kan kosta utpekade män både arbetsplats, samhällsposition och vänner, utan att det bevisats att han gjort sig skyldig till något. I de fall där personer namngetts (jag tänker till exempel på Martin Timell eller Jean Claude Arnault) har saken ändå förefallit så entydigt klar att någon misstanke om orättvis behandling knappast föreligger. Vare sig i fallet Timell eller Arnault har medierna gått ut med anklagelser utan att de varit väl underbyggda av flertalet vittnesmål, och detsamma torde gälla de flesta andra män som namngetts. Beter man sig som en skitstövel får man väl också ta konsekvenserna av det, och att flertalet kvinnor av någon orsak skulle börja utpeka fullständigt oskyldiga män som våldtäktsmän eller trakasserare är ganska långsökt. Dylika konspirationer förekommer visserligen, men har väldigt lite med metoo att göra.

En annan följd av namngivningen kan, som Perera påpekar, vara att den motverkar sina egna syften. I stället för att öppna sig och blir jämlikare, riskerar det patriarkala etablissemanget att sluta sig allt tätare om sig självt. Om beslutsfattare, samhällspåverkare, näringslivsledare, etc. ser kvinnor som ett hot kan det leda till att kvinnors möjligheter till delaktighet försämras snarare än förbättras. ”Liksom Saturnus äter revolutionen sina barn”, lyder det bevingade uttrycket av Jacques Mallet du Pan. Men så var han visserligen rojalist under Franska revolutionen också.

Oron är befogad om man ser på saken ur ett kortsiktigt perspektiv. Många av de patriarkala institutioner som under de senaste åren långsamt börjat öppna sig riskerar att igen sluta sig. Men den bredd och kraft med vilken metoo-kampanjen har dragit över världen vittnar om att det i det långa loppet helt enkelt inte finns en återvändo. När feminismens historia skrivs i framtiden, kommer det att talas om tiden före metoo och tiden efter. Det upprop mot sexuella trakasserier som nu har initierats saknar motstycke – som professorn i kvinnohistoria Christina Florin skriver i DN har det här potential att bli lika mäktigt som kampen för kvinnlig rösträtt under 1900-talets början. Vill man dra ännu mer svulstiga paralleller, går det att söka sig tillbaka till 1700-talets Frankrike: frihet, jämlik och systerskap. I processen kommer huvuden att rulla – inte bara patriarkatets, utan också kvinnor kommer att drabbas av patriarkatets motreaktion. Men revolutioner är aldrig vackra. ”Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg” är ett uttryck som lustigt nog också myntades av en annan rojalist under Franska revolutionen, men torde vara adekvat i situationen trots det.

Inget är ändå hugget i sten. Nu har dammen brustit, men för att flodvågen ska få önskad effekt, krävs att den kanaliseras rätt, och inte bara rinner ut i sanden. Ur ett långsiktigt perspektiv handlar det om att den manliga, patriarkala kulturen och traditionen måste förändras. Det här sker inte över en natt, och kräver ett genomgripande arbete, man kan till och med använda ett så dammigt ord som kulturfostran. Män måste börja ta ansvar inte bara för sitt eget, utan också andra mäns beteende, och det är det som avses då det talas om en kollektiv skuld eller ett kollektivt ansvar. Det här är det främsta, det viktigaste och det enda sättet att få till stånd en verklig förändring. Handlingsbördan kan inte läggas på sexismens offer utan måste läggas på förövarna och deras villiga eller motvilliga medlöpare, alltså männen. Om detta skrev jag i min förra ledare om metoo-kampanjen i oktober.

Vidare handlar det om hur det momentum som nu har skapats förvaltas i framtiden. I #dammenbrister-uppropet vänder sig de undertecknade till beslutsfattarna och kräver resurser och kompetens för att förebygga och motarbeta sexuella trakasserier och övergrepp, samt att man gör städer (man får väl anta att även landsbygden här inkluderas) där flickor och kvinnor kan känna sig trygga. I sig är det här klara och tydliga mål. Men då man går in på hur begreppen ska tolkas och vilka konkreta åtgärder som ska tas för att de här målen ska uppnås, blir det, som alltid i politiken, komplicerat. Hur mäter man trygghetskänsla och hur mycket trygghetskänsla behövs för att resultatet ska vara acceptabelt? Hur mycket resurser är nog för att motarbeta övergrepp och vilka är de rätta åtgärderna? Fler skyddshem, fler poliser på gatorna, genusundervisning i skolorna, könsneutral uppfostran, strängare straff för förövare, mer övervakningskameror, eller mer pengar till arbete för pojkars psykiska välmående?

Dessa är politiska beslut, och om de ska drivas igenom, måste den rörelse (för det kan man väl ändå kalla det?) som nu uppstått också lyckas enas om vilka de rätta tillvägagångssätten är. Vi har sett att folkrörelser kan driva igenom politiska beslut om de är tillräckligt konkreta och snävt definierade – som till exempel lagen om könsneutrala äktenskap. Att få ett slut på – eller ens minska – sexuella trakasserier och övergrepp är däremot en mångfasetterad och knepig fråga, och hur den bäst ska tacklas beror till stora delar på vilken samhällssyn de olika parterna företräder. Ett tryggt och fritt samhälle med breda skyddsnät och proaktiva statliga och kommunala åtgärder kräver en stark och inflytelserik offentlig sektor. Är en sådan framtid ens möjlig i ett samhälle där konkurrenskraft och vinstdrift värderas högre än solidaritet och omtanke? Det finns feminister av alla partitillhörigheter, och uppfattningen om hur en god feministisk politik förs färgas naturligtvis av den ideologiska bakgrunden. Om inte vi feminister nu lyckas enas kring vilka frågor som ska drivas, och samlas under ett och samma baner, riskerar åtminstone de omedelbara följderna av #dammebrister-uppropet, liksom #metoo-kampanjen, att bli en besvikelse.

Kortsiktigt och politiskt är jag pessimistisk. En genomgående omvälvning av de välfärds- och rättsstrukturer som på ett avgörande sätt skulle minska på trakasserier och övergrepp kräver i min mening ett genomgripande maktskifte med röda förtecken, med fokus på förebyggande, välfärd, en stärkt offentlig sektor och en stark solidaritetsprincip. Detta maktskifte synes i dag inte vara alldeles överhängande i Finland.

Långsiktigt och kulturellt är jag optimistisk. Tystnaden är bruten och anden är ute ur flaskan. Tröskeln för att tala ut har sänkts avsevärt och det kommer att vara betydligt svårare att i framtiden dölja trakasserier bakom en tystnadens kultur. Dessutom verkar det vara fråga om en generationsförändring. De som mest högljutt opponerat sig mot metoo- och dammenbrister-uppropen har varit män i övre medelåldern eller över, som sitter fast i en förlegad patriarkal världsbild där lite tafsande på personalfesten hör till och där kvinnor nog egentligen menar ja fast de säger nej. Jag menar inte att yngre män nödvändigtvis är mindre benägna att utföra övergrepp, men av den offentliga debatten att döma har de åtminstone vett nog att vara tysta och skämmas.

En förändring måste till stånd, och vi får hoppas att ännu fler listor publiceras i Finland för att ytterligare sätta press på samhället – på männen. Vi måste få till stånd en bred diskussion om mäns beteende, uppfostran, psykiska hälsa och synen på manlighet, kvinnlighet och icke-binära könsdefinitioner. Bollen är hos oss nu.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Ny Tids utgivare Tigern rf ordnar en diskussion med temat ”Toxisk maskulinitet” torsdagen 14.12 i samband med nästa Klubb Tigern på Teater Viirus. Medverkande är bland annat Bosse Hellsten, Jamie MacDonald och Juho Pylvänäinen. Mer info på evenemangets Facebooksida.

Vill du ha mer finlandssvensk feministisk debatt och aktivism, prenumerera på tidskriften Astra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *