Den finländska radikalvänstern

av Andreas Fagerholm

Några anteckningar kring ett 100-årsjubileum

I motsats till de små och maktlösa kommunistpartier som verkat på de flesta andra håll i Europas västra delar så har den finländska radikala vänstern gått fram starkt i många val och   suttit i regeringen i sammanlagt 22 år. Hur kan vi förstå denna anomali? Och var står den finländska radikala vänstern idag,
100 år efter sin tillblivelse?

Åren efter oktoberrevolutionen 1917 innebar grundliga omvälvningar inom den europeiska arbetarrörelsen, då den långvariga konflikten mellan reformister och revolutionärer fick sitt fulla utlopp. De socialdemokratiska partierna klövs itu och revolutionära kommunistiska partier såg dagens ljus. På den här punkten utgjorde Finland inget undantag – finländska exilkommunister i Moskva grundade i augusti 1918 Finlands kommunistiska parti (FKP), och knappt två år senare etablerade de i Finland aktiva radikala vänsterkrafterna Finlands socialistiska arbetarparti (FSAP). Båda partierna verkade till en början under mycket svåra omständigheter. FKP var olagligt i Finland och tvingades ty sig till underjordisk verksamhet, och även FSAP utsattes – fram till partiets slutliga upplösning år 1923 – för djup misstro. År 1930 förbjöds slutligen all form av radikal vänsteraktivism genom de så kallade kommunistlagarna.

Den radikala vänstern återinträdde på den politiska scenen hösten 1944, när FKP legaliserades och således tilläts operera öppet i Finland. Med det uttalade syftet att samla alla progressiva krafter under ett och samma tak grundades någon månad senare också paraplyorganisationen Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF). Under de kommande årtiondena kom DFFF – med FKP som ledande aktör – att utgöra något av en anomali inom den västeuropeiska radikala vänsterfamiljen.

Väljarstöd

Fram till och med 1960-talet ställde sig i regel drygt 20 procent av väljarkåren bakom folkdemokraterna, och ännu på 1970-talet attraherade man klart över 15 procent av väljarna. Motsvarande nivåer nådde radikalvänstern även i Frankrike, Island och Italien samt, något senare, i det självständiga (1960) Cypern och i det demokratiserade (1974) Portugal. På annat håll i Västeuropa fick man nöja sig med ett klart mer blygsamt understöd. När styrkefästena ovan utesluts fås ett medeltal på drygt 5 procent för perioden 1945–1990.

Den finländska radikalvänsterns starka understöd vilade särskilt kring 1900-talets mitt, grovt taget, på två pelare: industrikommunism och ödemarkskommunism. Industrikommunismen var stark särskilt i städerna i södra och sydvästra Finland, speciellt i vänstermiljöer på industriorter med hög social stabilitet. Ödemarkskommunismen som var stark i norra och nordöstra Finland nådde tvärtom framgångar särskilt i eftersatta områden utmärkta av rotlöshet samt utbredd social och ekonomisk otrygghet. Fram till och med 1970-talet utgjorde arbetarklassen omkring 80 procent av den folkdemokratiska väljarkåren. Den återstående femtedelen bestod till en början främst av jordbrukare, en grupp som ändå snart ersattes av en stadigt växande andel tjänstemän.

Tre förklaringsmodeller

Hur kommer det sig då att den finländska radikalvänstern blev så stark som den faktiskt blev? Mot bakgrund av sociologisk och politologisk forskning kan tre huvudsakliga förklaringar tas fram.

För det första är det skäl att se på de särskilda industrialiserings- och demokratiseringsprocesser som tog fart i Finland under årtiondena kring sekelskiftet 1900. Träindustrins expansion gav här upphov till en parallell framväxt av en urban (industri)arbetarklass samt ett ruralt landsbygdsproletariat. De här två grupperna utvecklade snart en sällsynt stark samstämmighet, något som gynnade i synnerhet landsbygdsproletariatets politiska radikalisering. Att rörelsen etablerades samtidigt både i städer och på landsbygden bidrog till att det socialdemokratiska partiet snabbt nådde betydande slagkraft, och i och med införandet av allmän och lika rösträtt år 1906 kunde partiet tidigt göra anspråk även på parlamentarisk makt. Sammantaget utgjorde dessa två processer – de socialistiska idéernas vida spridning samt det socialdemokratiska partiets tidiga konsolidering, viktiga grundförutsättningar för en stark radikalvänster.

För det andra kan man peka på det historiska faktum att ju djupare de samhälleliga konflikterna är under en nationsbyggnadsprocess, desto starkare tenderar de radikala elementen inom arbetarrörelsen att bli. I Finland sammanföll självständighetssträvandena med en snabb accelerering av klasskonflikten, och när landet väl vunnit självständighet följde ett inbördeskrig som i mångt och mycket även kan karaktäriseras som ett klasskrig. Man kan se kriget som en kamp mellan, i huvudsak, bourgeoisien och självägande jordbrukare (de vita) å ena sidan samt, återigen i huvudsak, industri- och landsbygdsproletariatet (de röda) å den andra. En följd av denna konflikt var en ytterligare förstärkning av de radikala vänsterelementen. Den segerrika vita sidans repressiva handlande under och, inte minst, efter kriget, samt de tilltagande antikommunistiska tendenserna under 1920-talet kom, med andra ord, att driva på radikalvänsterns kampvilja och därigenom stärka snarare än försvaga dess slagkraft.

Den tredje förklaringen riktar intresset mot den politiska konkurrenssituationen. Tankegången är i all sin enkelhet att radikalvänstern tenderar att växa sig stark om och när socialdemokratins attraktionskraft – exempelvis av ideologiska orsaker – är begränsad. Den finländska efterkrigstida socialdemokratins förmåga att locka väljare anses ofta ha kringgärdats av den jämförelsevis starka roll som partiets högerfalang – personifierad av partiledaren (1918–1926) och mångfaldiga ministern Väinö Tanner – spelade under det formativa kvartssekel som rådde mellan inbördeskriget 1918 och krigsslutet 1944. Internt väckte den av Tanner dirigerade socialdemokratiska politikföringen missnöje särskilt under krigsåren; hösten 1940 uteslöt SDP en rad politiker som uttryckte sitt djupa ogillande med partiets utrikespolitiska kurs, och efter krigsslutet lösgjorde sig ytterligare en grupp. Att dessa ofta profilstarka vänsterpolitiker valde att fortsätta sitt politiska liv inom DFFF förstärkte den på många håll etablerade bilden av en högerorienterad socialdemokrati. Samtidigt bidrog flykten till DFFF till en ökad legitimitet för mer radikala vänsteralternativ.

Maktinnehav

En andra egenhet som, kanske i ännu större omfattning, särskilde den finländska efterkrigstida radikalvänstern från liknande politiska rörelser på andra håll i Västeuropa var dess långvariga maktinnehav. Att DFFF tog plats i regeringen under några år efter krigsslutet hängde till stor del samman med krigsutgången och den utrikespolitiska omorientering som Finland nu undergick. I europeisk jämförelse är det verkligen unikt att den finländska radikala vänstern innehade makten mellan maj 1966 och december 1982. DFFF deltog då i hela sju koalitionsregeringar och satt vid makten i totalt 4069 dagar eller 11 år.

En orsak till den finländska radikalvänsterns exceptionellt långvariga maktinnehav var interna förskjutningar inom de båda vänsterpartierna. SDP hade, vid partiets 26:e kongress år 1963, ersatt den inom radikalvänstern så illa omtyckta ordföranden Tanner med den mer vänstersinnade Rafael Paasio, och inom FKP ägde tre år senare ett ”partiellt regimskifte” rum i och med att den renlärige marxist-leninisten Aimo Aaltonen ersattes av den avgjort mer försonlige Aarne Saarinen. I synnerhet det socialdemokratiska maktskiftet var en nödvändig förutsättning för kollaboration mellan vänsterpartierna.

En andra förklaring är snarast av geo- och utrikespolitisk karaktär; med tanke på relationerna till den mäktiga östra grannen låg det särskilt i president Urho Kekkonens intresse att integrera den starka radikalvänstern i det dagliga politiska livet.

En tredje bidragande faktor är det finländska efterkrigstida partisystemets natur. Trots att riksdagen i regel hade icke-socialistisk majoritet – perioden 1966–1970 utgör ett av ytterst få undantag som bekräftar regeln – så framstod både genuint borgerliga majoritetskoalitioner och renodlade rödmylleregeringar under många år som politiskt omöjliga att bilda eller onödigt bräckliga för att hållas samman. Att få till stånd en verkningsfull (majoritets)regering var sålunda besvärligt utan deltagande från den starka radikalvänstern.

Resultatmässigt kan folkdemokraternas tid vid makten beskrivas som tudelad – de första åren (1966–71) var väl nog mer lyckosamma än de senare (1975–82). Någon genomgripande förändring av den ekonomiska politikens riktning lyckades man förvisso aldrig få till stånd, men i synnerhet regeringarna Paasio I (1966–68) och Koivisto I (1968–70) drev ändå igenom en rad välfärdspolitiska reformer som var viktiga för radikalvänstern. Här märks bland annat en förstärkning av de statsägda bolagen, en höjning av barnbidragen, samt införandet av efterlevnadspension och studielån med statsgaranti. Även den omfattande grundskolereformen godkändes. De senare koalitionsregeringarna – här avses främst Sorsa II (1977–1979) och Koivisto II (1979–82) – har betraktats som mindre framgångsrika.

Gällande väljarstödet  är den finländska radikalvänstern – sedan 1990 främst representerad av DFFF:s efterträdare Vänsterförbundet (VF) – inte längre särskilt unik; röstetalen är numera tämligen modesta och avviker inte nämnvärt från det generella (väst)europeiska mönstret. I fråga om maktinnehav har hållningen dock alltjämt förblivit utpräglat pragmatisk – särskilt VF:s kollaboration med Samlingspartiet i Lipponens (1995–1999, 1999–2003) och Katainens regeringar (2011–2014) är unik i en europeisk jämförelse.

Idag är VF mitt uppe i en sedan årtionden tillbaka pågående omorientering. Andelen väljare med bakgrund i traditionella, ofta mansdominerade, arbetarklassyrken minskar ständigt, samtidigt som tillströmningen av unga, urbana, övervägande kvinnliga och ofta högutbildade anhängare tilltar. Denna förskjutning har åtföljts av en ideologisk omorientering där ekologism och värdeliberalism ställts jämsides med krav på ekonomisk jämlikhet och social rättvisa. Efter valsegern år 1995 har VF backat i fem raka riksdagsval, mist omkring en tredjedel av sitt understöd och förlorat närmare hälften av sina mandat. Det här vittnar om den pågående generationsväxlingens svåra natur, men trots det framstår Vänsterförbundet som ett stabilare parti idag än för bara något årtionde sedan. Partiets organisationsstruktur är karakteristisk för ett modernt vänsterparti och således i linje med partiets allmänna profil, samtidigt som den rödgröna identiteten är tydligt utmejslad. Denna identitet ter sig dessutom tämligen väl förankrad bland de aktiva och har även potential att attrahera väljare från ett växande postmaterialistiskt väljarsegment. Partikohesionen framstår för en utomstående betraktare som bättre än någonsin under partiets snart trettioåriga historia. Förutsättningarna för att vända den långvariga nedåtgående trenden ter sig, med andra ord, goda. N

Text: Andreas Fagerholm
Foto: Folkets arkiv

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.