Bland de slarvigt hopsatta evenemangen kring Finlands 100-åriga självständighet har det funnits en radikal uppstickare, som har kommit ihåg arbetarklassen, oktoberrevolutionen och V.I. Lenin. Följaktligen har detta programnummer inte noterats med ett knyst i de tongivande medierna. Informationspåverkan, som vanligt.
Checkpoint Helsinkis projekt Uncanny Interdependence. Rememberance and Disrememberance of the October Revolution (kuratorer Joanna Warsza och Giovanna Esposito Yussif) var tredelat: utställningen Museum of the Museum, ett stort symposium den 30.9.2017 kring minnen och minnespolitik på engelska och en promenad den 1.10.2017 med temat ”Arbetarklassens minnesplats” till Leninparken bakom Kulturhuset med omgivningar i Helsingfors. Som institution har Checkpoint Helsinki sitt ursprung 2013 i kritiken mot Guggenheim-vurmen. Ingen minns längre Guggenheim, men Checkpoint lever vidare under och ovan jord med nya konstproduktioner.
Hela jubileumsfirandet är i grunden ett minneskulturprojekt: vem och vad är det som man minns eller glömmer och varför, med vilka mekanismer och konstruktioner?
Ilya Orlov, konstnär och forskare i Ryssland och Finland, har producerat ett renodlat historiskt minnesmärke, ett konstverk med titeln Museum of the Museum, högt uppe i en liten bakgårdslägenhet vid Hagnäs torg, öppen för publik i tre veckors tid i oktober.
Ett museimuseum
Det var fråga om en rekonstruktion av det museum som hade konstruerats från noll 1975–1976 i samma hus: milischefen Kustaa Rovios lägenhet där Lenin hade bott ett par veckor sensommaren 1917, och där han började skriva Staten och revolutionen. Erfarenhetshorisonten 1976 var en helt annan än i dag. Lenins eget 100-årsjubileum firades 1970 med ett enormt pådrag i hela världen, också utanför Sovjetunionen. President Kekkonen lanserade idén om oktoberrevolutionen och Lenin som avgörande för Finlands självständighet. Med undervisningsministeriets mångåriga stöd inleddes forskningsprojektet ”Lenin och Finland”, som i synnerhet samlade dåvarande vänsterhistoriker med kunskap om det kyrilliska alfabetet. En tredelad monumental bokserie utkom 1987–1990.
Leniniana-filmen Förtroende gjordes 1976, en finländsk-sovjetisk samproduktion som betonade Lenins roll som grundläggare av de förtroendefulla relationerna mellan Finland och Sovjetunionen. Lenin-parken i Alphyddan öppnades och ännu 1988, i Sovjetunionens yttersta timma, togs ett initiativ till en Lenin-staty i Helsingfors. Förgäves.
Lenin i Hagnäs
Lenin-minnesmuseet i Rovios lägenhet var redan 1976 ett hundraprocentigt rekonstruktionskonstverk, enligt minnesbilder och beskrivningar och med kopior av de möbler som stått där 1917. Möblerna hade med diplomatisk hjälp 1929 transporterats till Leningrad och ställdes 1939 ut i det nya Leninmuseet där, i Marmorpalatsets salar. Efter 1991 stängdes museet men Rovios originalmöbler lär fortfarande finnas i något förråd i Smolnyj-komplexet. För Lenin-museet i Hagnäs tillverkades någonstans i närheten av Moskva exakta kopior av hela möblemanget, väggbonader och allt. Övriga köks- och inredningsattiraljer deponerades med stor beredvillighet av Helsingfors stadsmuseum, universitetsbiblioteket gav dublettexemplar av tidningen Työmies från 1917 och övriga tryckalster, museiverket engagerades för återställandet av tidsfärgen, tapeterna med mera.
Från Centrala Leninmuseet i Moskva anlände ett lass möbler och övrig rekvisita, inklusive ett färdigt inramat reproduktionstryck från någon av Carl Larssons bilderböcker. Från Leninmuseet anlände också en trupp med experter, på komandirovka till Helsingfors. De slog läger på golvet och började koka te med egna doppvärmare – livsfarliga elattiraljer – omgivna av ett stöddigt förråd av medhavda livsmedel.
Uppgång och fall
Detta vet jag, för jag var med. Som restaureringssakkunnig från museiverkets byggnadshistoriska avdelning. Moskvaborna var genuint intresserade av studier i den kapitalistiska världens missförhållanden, särdeles av filmutbudet på den närliggande biografen vid Långa bron. Museilägenheten disponerades sedan av Samfundet med stort S, Samfundet Finland-Sovjetunionen, och tog emot många statsmän från Sovjetunionen. Samfundets funktionärer var erfarna, rakryggade företrädare för det som kunde kallas socialistisk realism.
De första höga gästerna var Kekkonen och president Podgornyj. Arbetet hade slutförts med stor hast – i sista minuten upptäcktes att trasmattor på golvet hörde till. Detta löstes med en kortvarig deposition av mattor som tillhört min svärmors mor i tiden. Till museet hörde också en informationsutställning med texter och bilder om vänskapen mellan Finland och Sovjetunionen genom tiderna. Den kulminerade med Brezjnev och Kekkonen.
Sovjetunionens fall betydde döden för Lenin-museet i Helsingfors, men inventarierna flyttades över till det seglivade Lenin-museet i Tammerfors och hamnade slutligen också där i lager. Därifrån hade de nu för tredje gången tagits fram i dagsljuset till Museum of the Museum.
Museet som koncept
Ilya Orlovs Museum var en re/re/re/konstruktion av ett historiskt minnesrum med många tidsskikt, minnen och personer från 100 år. Rovio själv tog sig efter 1918 till Sovjetryssland. Hans liv slutade 1938 i Moskva, efter arrestering, förhör, dödsdom och arkebusering. Rehabilitering 1955.
Orlovs specialområde är minnets uppenbarelseformer, som konstnär företräder han ”the standpoint of critical theory, the avant-garde, and neo-conceptual approaches”. Han har medverkat med verk och program kring Lenin-museet i Razliv vid Systerbäck i samband med den stora Manifesta 10-utställningen i S:t Petersburg 2014 och skrivit en fin, lång historisk studie över minnesmärket över revolutionens offer på Marsfältet i Petersburg. Finns på nätet. Dessutom hör han till bakgrundskrafterna för konsttidskriften Rab-Rab i Finland, grundad 2014 för ”politiska och formella studier (inquiries) i konsten”, mot allt reaktionärt, populistiskt, nationellt och provinsiellt.
Av-ideologisering, distansering, nyupptäckter, alternativa koncept och begrepp, förverkligade och oförverkligade, allt i en tidsdjup dimension, där historia och minnen/minnesmärken och minnets förvandlingar förvandlas till konstnärligt uttryck – detta verkar vara Orlovs speciella, i Finland högst ovanliga och nyskapande område.
Som övning i ryskans tre tempusformer fick man förr lära sig utantill: Lenin levde, Lenin lever, Lenin kommer att leva. Vi väntar på nästa återuppståndelse, Ilya Orlov! N
text Rainer Knapas
foto Kasia Miron
