Paradiset – än en gång

I september släpptes en forskningsrapport av en arbetsgrupp ledd av nationalekonomen Gabriel Zucman, som uppskattade att 7,8 biljoner, eller 7 800 miljarder, amerikanska dollar i dag ligger på konton eller på olika sätt är investerade i internationella skatteparadis. För att sätta det i perspektiv: det är ungefär en tiondel av den globala bruttonationalprodukten. Eller för att uttrycka det i andra termer: det är den sammanräknade bruttonationalprodukten för två av världens största ekonomier, Tysklands och Japans. Detta är något som tål att tänkas på i eftersvallet från den senaste skatteparadisläckan, de så kallade Paradispappren.

Denna läcka offentliggjordes av samma internationella journalistkonsortium som för bara ett år sedan släppte bomben som var Panamapappren. I fråga om Paradispappren blev medieuppmärksamheten också stor, men inte ens närapå lika dominerande som förra gången. Nu har de flesta internationella medier främst sysslat med att göra upp listor på vilka som nämns i pappren.

Det här utpekandet av personer och aktörer har en god sida: även om de inte gör något olagligt, faller det ofrånkomligen en mörk skugga över personer som väljer att placera sina pengar i skatteparadis. Ju aggressivare medierna och allmänheten angriper och pekar ut dem, desto mindre blir lockelsen för de rika att i framtiden anlita skatteparadisens tjänster. Å andra sidan: några hundra miljoner på kontot är säkerligen ganska effektiva som plåster på såren.

I en webbledare i Ny Tid 8.4.2016 kommenterade Lasse Garoff Panamapappren så här: ”Det handlar inte om att peka finger mot enskilda aktörer, eftersom problemet är större än så. […] Så länge som skattesmitning är enkelt och riskfritt kommer företag och privatpersoner att utnyttja dem, och vad värre är, så kommer de företag och privatpersoner som väljer att handla i enlighet inte bara med lagen utan också med sina samhälleliga plikter, att bestraffas för det. Det enda sättet att åtgärda saken är att ta bort incitamentet. Tillfället gör tjuven.”

webbtidningen Dagens Arena säger Gabriel Zucman att den ekonomiska och politiska kris som pågår i USA är en direkt följd av de skattelättnader som Ronald Reagan införde på 1980-talet. Han varnar för att Europa går samma öde till mötes inom en snar framtid om vi inte vidtar åtgärder mot skattesmitningen. Lösningar finns och har framlagts, men stöter på motstånd från en nyliberal politisk elit som går marknadens ärenden.

Tax Justice Network har framfört tre relativt enkla åtgärder för att komma åt skattesmitningen: 1. Automatiskt informationsutbyte länder emellan. 2. Avskaffandet av möjligheten att gömma aktiers och kontons verkliga innehavare. 3. Införandet av krav på precisering av landsvisa ekonomiska resultat för multinationella bolag. Som jag skrev för 18 månader sedan: ”Det vore i teorin inte speciellt svårt att sätta press på skatteparadis om världens länder enades om grundläggande minimiregler angående skatteförfarande och informationsutbyte – och det är helt och hållet beroende av den politiska viljan.”

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

En reaktion på “Paradiset – än en gång”

  1. 7,8 biljoner dollar är i sig en hisnande summa, men ändå ett rätt lågt estimat av de summor som gömts undan i världens skatteparadis. Enligt Tax Justice Networks uppskattning uppgår enbart privatpersoners finansiella tillgångar i skatteparadisen till 20-30 biljoner dollar, som jämförelse kan nämnas att USA:s bnp är ca 16 och EU:s sammanlagda bnp ca 18 biljoner…

    Beträffande åtgärderna mot skatteparadisen är jag själv litet skeptisk till kravet på landsvis resultatredovisning för multinationella företag. Så länge de multinationella företagen fullt lagligt kan flytta över en del av sina vinster till dotterbolag i länder med extremt låg företagsbeskattning är det nämligen ingen större nytta med den här sortens information, annat än att den ger aggressivt skatteplanerande företag en del negativ publicitet. Ett bättre alternativ skulle enligt min mening vara att skapa ett klart och tydligt internationellt regelverk för s.k. transferprissättning (som innebär att ett företag köper t.ex. råvaror till ett rejält överpris från ett dotterbolag i ett land med låg företagsskatt) och räntorna på koncernlån (= interna lån inom multinationella företag). Som det nu är går det i praktiken inte att komma åt företagens skatteplanering eftersom lagstiftningen är alltför vag, t.ex. här i Finland säger lagen att räntorna på koncernlån “inte kännbart får överstiga marknadsräntorna på jämförbara lån”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *