Röda rörelser i Helsingfors

av Tom Karlsson

Finlands självständighet och självständighetsdag omges av en nationalistisk och militaristisk yra, trots att självständighetsförklaringen skedde mycket odramatiskt, nästan obemärkt i samtiden. Tiden innan och efter var desto mera dramatisk. Självständighetskampen i Finland skedde parallellt med arbetarklassens kamp för demokrati och drägliga förhållanden, kvinnornas kamp för jämställdhet och rösträtt, samt språkkonflikten mellan fennomaner och svekomaner. Dessa kamper kunde ibland förenas, men de sociala konflikterna kom ändå att förhindra all slags nationell enhet. Om detta skriver Torsten Ekman i sin bok Helsingfors röda fanor – från arbetarrörelsens tidiga år 1883-1917.

Under senare delen av 1800-talet kom industrialiseringen i Finland igång på allvar. De urbana industristäderna växte så det knakade och det uppkom nya klassrelationer och konflikter i och med industrikapitalismen. De förhållanden arbetarklassen tvingades leva under var miserabla. Arbetsdagen var lång och tung, bostadsförhållandena usla och maten knapp. Då arbetarna så väl bodde som arbetade nära varandra uppkom en gemenskap och naturlig solidaritet, som tog sig uttryck i olika former av klasskamp och organisering. Arbetarrörelsen, eller snarare arbetarrörelser, uppkom i form av bland annat fackföreningar och partier, men också i mera spontana och autonoma kampformer.

Tid fylld av motsättningar

Man brukar säga att Sveriges historia är dess konungars. På samma vis kan man påstå att arbetarklassens historia är dess organisationers. Detta är förklarligt, då historieforskningen bygger på det dokumenterade och de spontana yttringarna av klasskamp inte finns nedtecknade på samma vis som partiernas och fackföreningarnas verksamhet. Det här kan man också se i Ekmans bok. Helsingfors röda fanor är inte en organisationshistorik, trots att det är arbetarorganisationerna som främst träder fram. Man kan ändå samtidigt skymta andra rörelser i klassen, rörelser som kanske inte så tydligt kan definieras, men ändå erfaras.

Torsten Ekman har förmågan att skriva historia på ett sätt som lyckas sammanfatta ett ofta motstridigt och konfliktfyllt material till en sammanhängande berättelse. Tiden från 1883, då Helsingfors arbetarförening grundades, fram till landets självständighet och inbördeskrig är en dramatisk och betydelsefull period, en tid fylld av motsättningar. Svekomaner mot fennomaner. Aktivt mot passivt motstånd. Ungfinnar mot gammalfinnar. Arbetarklass mot borgarklass och ståndssamhälle. Alla hade sina egna intressen att bevaka samtidigt som autonomin i landet hotades och motsättningarna i Ryssland skärptes i accelererande fart i riktning mot revolution. I skildringen av detta kaotiska skede håller Ekman strålkastarljuset på arbetarklassen och dess organisationers rörelse i tiden och rummet, staden Helsingfors.

Den organiserade arbetarrörelsen fick en försiktig start. Arbetarföreningen var under Viktor Julius von Wrights ledning snarast en socialliberal rörelse, bestående av liberala personer som ville hindra arbetarklassens utveckling i en radikal riktning. Kraven man ställde var därför mycket måttliga och socialism hade man inte på sin agenda. Det var ändå inte länge hans linje dominerade. Redan Nils Robert af Ursin länkade in arbetarorganisationen i en socialdemokratisk riktning, i och med sina kunskaper i Kautskis tolkning av Marx. De reella sociala konflikterna kunde inte heller längre hållas tillbaka. Arbetarna hade vaknat som klass och samhälleligt subjekt. Klasskampen var inte endast teoretisk, utan en vardaglig erfarenhet och överlevnadskamp.

Dessa klassmotsättningar var naturligtvis inte något som gällde speciellt Finland, men det var ändå här, liksom i Ryssland, denna klasskamp utvecklades till ett grymt och blodigt klasskrig. Att så var fallet berodde inte enbart på någon slump, utan hade sina historiska och nationella orsaker, samt därtill olika personligheters inflytande. Det är väl kanske så historien byggs upp. Torsten Ekman lyckas väl beskriva de faktorer som samtidigt ledde fram till Finlands självständighet 1917, som till inbördeskriget 1918.

Finlands utveckling var till stor del beroende på händelserna i Ryssland och på den revolutionära kampen där. Kamperna i Ryssland och Finland var sammanflätade med många band. Den finländska självständighetskampen fördes ofta i samarbete med de krafter i Ryssland som ville störta tsarväldet. Arbetarna i Finland tog också intryck av den revolutionära, socialistiska rörelsen i Ryssland och samarbetet mellan rörelserna var viktig. Den främsta faktorn är kanske ändå att då den gamla makten i Ryssland krackelerade, uppkom ett makt- och ordningsvakuum i Finland. Man såg ingen legitimitet hos myndigheter och polis.

Strejk och uppror

År 1905 var ett brytningsår. Revolutionen i Ryssland gick in i en ny fas  och i Finland utbröt storstrejk. Strejker, demonstrationer och matkravaller hade redan tidigare avlöst varandra, men denna generalstrejk var en enorm utmaning mot makten. Här kunde det finska folket gemensamt utmana kejsardömet. I denna strejk deltog också polismakten, vilket fick stora framtida konsekvenser. För att upprätthålla ordningen i staden upprättades olika medborgargarden, som utvecklades till de röda och de vita gardena.

Trots att de olika samhällsklasserna deltog i strejken, var deras tolkning av den inte den samma. Högerkretsarna såg strejken enbart som en fråga om nationell autonomi, medan arbetarna samtidigt också krävde politiskt inflytande och kortare arbetstid. Sämjan mellan de olika gardena förbyttes till antagonism och våldsamma sammandrabbningar.

Ett år senare, 1906, var de röda gardena (se bilden), under ledning av Johan Kock, aktivt med i upproret på Sveaborg, tillsammans med de ryska soldaterna. Ett uppror som var menat att vara startskottet för en rysk revolution, men som var förhastat och dåligt planerat och därför blev nedslaget.

Rysslands misslyckade deltagande i första världskriget stärkte det revolutionära motståndet och tsarväldet föll. Bolsjevikerna beviljade Finland självständighet, men de våldsamma motsättningarna i landet hade redan nått en sådan nivå att det inte längre fanns någon möjlighet till samhällsfred. Arbetarklassens tålamod var slut. Arbetarna trodde inte längre på överklassens välvilja. Den ryska revolutionen och erfarenheterna från storstrejken hade gett dem hopp, självförtroende och kampvilja. Man var redo att ta över makten i den nya republiken och det var inte borgarklassen och de övriga makteliterna villiga att godta.

Spretig arbetarrörelse

Det politiska våldet var redan tidigare närvarande i landet. Nationalistiska aktivister, exempelvis Eugen Schauman, hade använt sig av attentat för att nå sina mål och dessa metoder användes också av ett antal socialistiska grupper. Torsten Ekman kallar dem för ”röda anarkister”, vilket kanske ändå är en missvisande beteckning. De våldsamma attentaten var en metod som inte var något speciellt just för anarkisterna. Däremot fanns det nog anarkistiska strömningar inom arbetarrörelsen också i Finland. Kaapo Murros försökte till exempel föra in anarkosyndikalistiska tankegångar i det socialdemokratiska partiet och Jean Boldt och somliga andra excentriska personer var väl också någon slags omedvetna anarkister. Arbetarrörelsen var också på annat vis vid denna tid långt ifrån enhetlig i sina tankegångar. Här förekom allt från esoterisk pacifism och utopism till individualistisk anarkism och sträng bolsjevism. Det socialdemokratiska partiet hade inte heller makt över fackföreningarna och i än mindre grad över de röda gardena, som stod för den mest utpräglade revolutionära kampen.

Torsten Ekmans bok ger en bra bild av hur olika tendenser i tiden, olika personligheter och också slumpen ledde fram till Finlands självständighet och till inbördeskriget. Den visar också att landet inte heller vid denna tid var ett särfall, utan en del i ett större sammanhang. Samma samhällshistoriska faktorer, som ledde fram till självständigheten, bland annat första världskriget och ryska revolutionen, ledde också fram till inbördeskriget. Trots att man vet utgången är Helsingfors röda fanor en bok som håller läsaren fängslad och i spänning. Intressant och väl skriven. N

Tom Karlsson

Torsten Ekman: Helsingfors röda fanor. Från arbetarrörelsens tidiga år 1883–1917. Sets, 2017.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.