”[…] en skuggregim som till slut måste bli erkänd, detta kabinett av trashankar, luffare och svärmare, missförstådda och ringaktade människor som trots allt utövat ett visst inflytande, så pass kraftfullt och övertygande att jag tvingats göra det till ett kall att skildra dem, berätta om dem, besvärja dem, som för att gottgöra en skuld, betala av genom att upphöja dem till hjältar, alter egon […]”
Med detta citat av Klas Östergren inleds Henrik Janssons nya novellsamling Råa bönor inatt i vilken klass och kommunikation är centrala teman. Östergrens citat vävs in i novellerna där läsaren får följa med olika personer som av födseln eller på grund av olika omständigheter finner sig längre ner på klasstegen. Personer som kan anses eller själva anser sig ha misslyckats med sina liv och vars historia kanske inte alltid uppfattas som värd att berätta. Jansson gör inga hjältar av sina huvudpersoner, men dömer dem inte heller.
Enligt baksidestexten handlar Janssons novellsamling om möten mellan människor, men jag menar snarare att det handlar om icke-möten, om människor som visserligen möts rent fysiskt men inte på ett tillfredsställande vis klarar av att mötas i kommunikationen. Novellerna präglas av svårigheten att verkligen prata med dem som står en närmast, att dela med sig av det som tynger en. Mycket handlar det om generationsgap, bland annat vuxna barn som inte vet hur de ska prata med sina åldrande föräldrar och vice versa.
Genom att skifta berättarperspektiv mellan karaktärerna blir kommunikationssvårigheterna extra tydliga, till exempel i ”Kaffe med pappa” där både far och dotter har något de gärna skulle berätta för den andra men inte riktigt kan eller vill få det sagt. Alltid behövs kanske heller inte orden för att komma nära och visa varandra ömhet. I novellerna blir rutiner som att vattna mammas blommor eller sitta på pappas favoritbänk viktiga ritualer i samvaron då orden inte riktigt vill räcka till. Det är i dessa skildringar av ofta delvis pliktskyldig samvaro novellsamlingen har sin styrka.
Det finns i flera av novellerna i Råa bönor inatt något som får läsaren att äcklas eller åtminstone känna sig väldigt olustig till mods. Det handlar om flera olika slags äckel på olika nivåer, som till exempel det medkännande äcklet då jaget i titelnovellen Råa bönor inatt kvällen innan sin doktorsdisputation hetsäter sig igenom allt ätbart som finns i hans kök, till och med de råa bönorna. Varför samlingen lånar sin titel av just denna novell är lite av ett mysterium. Obehaget infinner sig också då Tanja i ”Aldrig bett om att bli mamma” tar till extrema metoder för att åtgärda sin livssituation och genom jagets egentligen oskyldiga kommentar om sin lillasysters färg på trosorna i novellen ”Medlöparen”.
Både teman och karaktärer går igen genom novellsamlingen. Vissa karaktärer verkar återkomma i olika skepnader i flera av novellerna. Det är den åldrande mannen som dricker för mycket, medelålderskvinnan som finner sig i ett destruktivt förhållande som hon påbörjat i någon slags protest mot en förälder. Även den kostymklädda ”sonen” förekommer i ett par av novellerna, i regel som kontrast mot den bohema åldrande fadern – som texten tydligt sympatiserar med. Också miljön upprepas, då flera av novellerna utspelar sig på olika platser, främst krogar, i Åbo.
Sara Pollesello
Henrik Jansson: Råa bönor inatt. Scriptum, 2017.
