Revyn Jag, Inga Finne på Teater Universum är inte utan sina skarpa stunder, men Otso Harju är ändå främst glad att det för honom antagligen var årets sista konstverk om landet Finland.
Gudskelov är Finland 100-året helt snart över. Efter att ha utsatts för hundratals okända soldater, Kalevalabaletter och Suomi 100 WC-borstar tycker jag man borde få en tapperhetsmedalj bara för att ha överlevt.
Jubileumsårets problem är att hela det relaterade utbudet kan indelas i följande tre kategorier: 1) Dåliga marknadsföringsjippon, 2) Enkelspårig turbonationalism, 3) Konstnärliga metaprojekt som ”ironiserar” kring eller ”kommenterar” finländska/Suomi 100-stereotypier.
Som något slags konstkritiker tycker jag ärligt talat minst illa om den första kategorin; den gav oss åtminstone saker som blåvita tubsockor och flaggprydda rollatorer. Nummer två gav oss främst mardrömmar som statyn på Kaserntorget i Helsingfors (fast att regeringskrisen utlystes från podier stämplade med jubileumsloggan var nog årets performanshöjdare). Hata inte mig nu, men egentligen tycker jag allra minst om den tredje kategorin.
Varför det? För att den ”kritiska” Suomi 100-konsten – alla dessa utställningar, pjäser, dansnummer, filmer, happenings – aldrig släppte taget om de mest uttjatade Finlandsstereotypierna. Tillspetsat kunde konstkonsumenten välja mellan Mannerheim och anti-Mannerheim, men gud bevare att generalen inte skulle vara med på något hörn. Problemet med kritik är väl att man måste sätta sig i relation till det man kritiserar. För att kunna göra konstnärliga omtolkningar, göra komedi av eller analysera märkesåret måste man ge sig in i en debatt som i sig själv är så unken att det blir närmast omöjligt att inte börja lukta lite mögel själv.
Visst, under året har man vänt och vridit och visat på just hur konstruerade, tragikomiska, idiotiska, farliga eller löjliga Finlandsstereotypierna är – men om man överlag måste säga något om vinterkriget, Kalevala, förkrigstidens fattigdom, manlig inskränkthet, eller någon annan plattityd tycker jag man delvis redan förlorat spelet. Kritiken i sig själv är nämligen så förväntad att den de facto inte underminerar några stereotypier alls. Tvärtom ger den dem ett existensberättigande. Genom att kommentera stereotypierna säger man indirekt att de är relevanta nog att kommenteras. Genom att aldrig bara låta bli att säga något som helst om det förväntade säger man aldrig heller ordentligt ”Nej, detta är faktiskt inte allt som händer i Finland”.
Det förvånar mig faktiskt att så många av landets konstnärer kände sig lockade av att uppmärksamma märkesåret. Själv kunde jag tänka mig ungefär 100 saker jag hellre skulle göra konst om.
Snillrik gardering
Nå ja, Teater Mars och Sirius Teaterns pjäs Jag, Inga Finne placerar ju sig i denna sistnämnda kategori. Det är frågan om en revy, som via en återblick i den hundraåriga talkshowdeltagaren Inga Finnes liv korsar igenom Finlands självständighet och självbild. Inga (som Finland, antyds det) är mellan öst och väst, mellan fattigdom och ekonomisk framfart, mellan patriarkatet och tankar om jämställdhet. I Inga, hennes föräldrar, hennes män och hennes barn finns torparen, finnen, ryssen, svensken, akademikern och den finlandssvenska stekaren. Trots sitt namn är hon alltså faktiskt ganska mycket finne. Och som sig bör är pjäsen är självklart full av både stereotypier och stereotyp kritik av stereotypier.
Nu har pjäsen – i något av ett snilledrag – i förväg garderat sig mot precis det jag klagar på. Ingas ena barn, akademikerdottern Stina är en av de andra gästerna i TV-programmet vars stjärna Inga är. I en kritik av programmet inom pjäsen/pjäsen i sig säger hon att nidbilder och stereotypa tablåer bidrar till att upprätthålla dessa framställningar oberoende om man är ironiserande eller inte. Ja, Stina, du har helt rätt. Pjäsen kunde (och borde kanske) sluta här, men gör det inte. Och eftersom den inte gör det känns metasjälvkritiken som en lite väl lätt väg ut: ett sätt att påpeka att man är ”medveten” och sedan göra precis som man alltid gjort förut.
Roligare är att man, genom att ha gett Stina ett överdrivet krångligt, ”akademiskt” sätt att tala, har gjort det klart att man här även driver med henne och alltså med bl.a. undertecknade teaterkritiker. Det känns fint.
Rolig pjäs, jobbigt fenomen
Men alltså, förstå mig inte fel nu, jag tycker inte direkt illa om denna enskilda pjäs utan om den trötta årslånga tradition den hör till. I sig själv är Jag, Inga Finne en sarkastisk, ibland raljerande, och ofta rätt underhållande, komedi. Det finns flera verkligt roliga stunder. Publiken blir välkomnad av en representant för ”Helsingfors stad”, som önskar oss välkomna till en kväll organiserad för finlandssvenska pensionärer (fast kvällen jag såg pjäsen var det förvånansvärt många under femtio i publiken). Skådespelarna ger publiken kallsvett genom att skämta om publikdeltagande. Senare lär vi oss att Ingas son åkte till Sverige som krigsbarn, där han lärde sig det typiska svenska föraktet av Finland. Sonen blir rasande när han får veta att han själv har släktband ännu längre österut. Mot slutet driver pjäsen med västnyländska konstnärsklubbar – ”här börjar vi från noll varje höst” – vilket känns mysigt självironiskt.
Det finaste i pjäsen är ändå det rätt subtila sätt på vilket Inga långsamt blir huvudpersonen i sitt eget liv. Män kommer och går, barn likaså. Andra säger åt henne att hon alltid spelat kvinnan, modern, bihanget till männen, men Inga själv håller inte med. Under den långa föreställningen frigör sig hon från fadern, tre äkta män och barn som tänker sig veta bättre. I en av pjäsens bästa stunder dagdrömmer Inga om hennes döda exmakar som samlats i bastun i himlen. Där talar de om Inga på ett sätt som parodierar typiskt ”tjejsnack” och hittar tröst i varandra.
Andra stunder fungerar tyvärr mindre bra. I konstklubben träffar Inga en grupp människor med invandrarbakgrund. Inga/Finland har själv varit på flykt, förlorat och längtat efter ett hem. Så även de andra…ja ni ser vartåt det hela vetter. Att finländare borde ha förståelse för dagens asylsökande för att ”vi själva” har upplevt liknande är det sämsta argumentet någonsin. Nej, du skall inte inte vara rasist p.g.a. av att det påminner dig om dina stackars morföräldrar, du skall inte vara rasist p.g.a. av att du inte skall vara en totalt fruktansvärd människa. För trots min kritik kan skämten med finländska, svenska och ryska stereotypier fortfarande tänkas vara befriande för någon i publiken eftersom de handlar om delar av ”oss” själva, men feelgood-porträtteringar av invandrare är enbart nedlåtande och därigenom lömskt rasistiska.
Text Otso Harju
Foto Stefan Bremer
Teater Mars & Sirius Teatern: Jag, Inga Finne. Manus: Joakim Groth, Anders Slotte & arbetsgruppen. Regi: Joakim Groth. I rollerna: Max Bremer, Paul Holländer, Nina Hukkinen, Niklas Häggblom, Amanda Löfman och Åsa Nybo. Scenografi: Markus R. Packalén. Projektion: Rasmus Vuori. Kostym: Elina Riikonen. Rekvisita: Anu Sallinen.
