Vänsterdocentens filosofiska, politiska och privata minnen

“Man hittar alla världens docenter, som säger vad man får och inte får göra”,  fnyste statsministern Juha Sipilä i samband med debatten om de planerade tvångslagarna i anslutning till det så kallade samhällsfördraget. Då hade han ändå inte bekantat sig med Torbjörn Tännsjös autobiografi  Vänsterdocenten. Boken är en detaljrik tidsskildring och ett levande exempel på hur en filosof kan argumentera om vitt skilda samhälls- och samvetsfrågor.

Jag har sporadiskt följt med Tännsjös idéer och aktiviteter. Tyvärr hann jag lämna Häften för Kritiska Studiers redaktion strax innan han kom med i den för att efter ett par år under dramatiska former avgå från redaktionen den 9 november 1973. Tännsjö hade gått till den marxistiska filosofins källor: Engels och Lenins filosofiska skrifter och till Althussers strukturalistiska marxism. Althussers skrifter hade ju utgjort en viktig inspiration när HfKS kom till 1968. Tännsjös läsning utmynnade i en djupgående kritik av den marxistiska dialektiken. Det kan inte finnas ”motsägelser i verkligheten”!  Då kollegerna i redaktionen inte var beredda att publicera artikeln upplevde Tännsjö en djup besvikelse.

”Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag ensam kom ut på den mörka gatan från det dramatiska redaktionsmötet. En så överdriven reaktion! Jag var fångad i en hedersmoral. Jag hade utmanat, men inte lyckats besegra mina vedersakare. Jag skämdes. Jag ville sjunka under jorden.

Jag borde ändå från början ha förstått att jag inte hade i denna miljö att skaffa. Jag uppfattade det som inträffat som en kränkning. Det som hade kränkts var min person, min rätt att tillhöra vänstern ifrågasattes.”

Upprörd hamnade Tännsjö på Johannes kyrkogård. Han minns hur han på von Döbelns grav ringde Theodor Kallifatides, nytillträdd redaktör för Bonniers Litterära Magasin. Han minns det tydligt trots att mobiltelfoner inte fanns på den tiden!

Tännsjö har konsekvent hållit sig till tre ståndpukter – den analytiska filosofin, den utilitaristiska etiken och den politiska vänstern. Han har med hjälp av dem kastat sig in i diskussioner på en lång rad områden – om yttrandefriheten, reklamen, demokratin, leninism versus rational choice, Guds existens, den moraliska realismen (som Tännsjö länge ensam försvarade), konservatismen, ondskans orsaker och eutanasi. I så gott som alla fall uttryckte han sig på ett sätt som gav upphov  till polemik. Tännsjö är mot tryckfriheten! Han vill förbjuda all reklam! För honom är demokrati bara nyttigt, inte ett värde i sig! Tännsjö drev med den socialdemokratiska parollen ”Mera jämlikhet!”. Jämlikhet kan inte vara något som är mer eller mindre. Ett korrekt slagord ska lyda ”Mindre ojämlikhet!” Han var en provokatör. Var det så klokt att benämna ett verk Four Essays against Freedom?

Vänsterdocenten handlar givetvis mycket om författarens arbetsplats den filosofiska institutionen vid Stockholms universitet. Tännsjö kunde inte dra jämt med den dominanta professorn Harald Ofstad, som mobbade doktoranderna med sin ”sataniska seminariestil”. Men han lyckades undgå att bli avsågad från institutionen. Jag kände inte till att det var Ofstad som på ett förnedrande sätt fick mina vänner från Häften (Åke Löfgren, Roger Fjellström och Göran Hemberg) att söka sig bort från den akademiska världen.

För Anders Wedberg kände Tännsjö en stor aktning, fastän denne var intellektuellt arrogant och fantasilöst inte ville ta ställning ens i filosofiska frågor. Bäst kom Tennsjö överens med Lars Bergström, vars tänkande han i efterhand internaliserade, trots att det var en motvikt till hans egen ”ibland överhettade filosofiska fanatasi” .

I Uppsalaprofessorn Ingemar Hedenius fick ”vänsterdocenten” en svuren fiende. Denne skrev i Dagens Nyheter att Tännsjös resonemang om den politiska terrorismen förvandlat den analytiska filosofin till ett ”lyxfnask i den kommunistiska taktikens tjänst”.

Tännsjös starka politiska engagemang i Vänsterpartiet kommunisterna – till att börja med utgående från en radikal trotskistisk hållning – ledde till konflikter såväl polititiskt som akademiskt. Det är med stor beundran jag läser om författarens idoga aktivitet i Vietnamrörelsen och Chilerörelsen, inom den lokala Nacka-vänstern och i Vänsterns blåsorkester. I så motto har Tännsjö varit en äkta filosof att han faktiskt försökt leva så som hans filosofi visade att man skulle göra.

Så småningom mjuknade också Tännsjö en aning. Han fann sin Marxtolkning tack vare G. A. Cohen och den analytiska marxismen. Han fick en allt större förståelse för Burke och konservatismen. Den utilitaristiska konsekvensetiken fick allt mindre skarpa kanter, fastän hans försvar för eutanasi – stärkt av erfarenheterna från faderns död – har väckt mycket ont blod. Tennsjö fick möjligheten att ha en central roll när VPK lämnade K:et som stod för ”Kommunisterna”. Han lyckades också stryka ordet ”kamp” från ett förslag till partiprogram.

Sensommaren 1989, på väg till Helsingfors, får Tännsjö veta att Alf Svensson, ledare för Kristdemokraterna, har krävt att han ska avsättas från sin docentur. Det utlovas en fortsättning på memoarerna.

Vi får väl läsa om hur vänsterdocenten blev professor i praktisk filosofi och hur han allt mer engagerat sig i striden på det det minströdda fältet medicinsk etik.

Jan Otto Andersson

Torbjörn Tännsjö:
Vänsterdocenten.
Fri tanke Förlag, 2017

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *