Briljant essäistik om planetens överlevnad

Ordet ”antropocen” är bildat av grekiskans antropos, som betyder människa, och cen, ny. Vid en konferens år 2000 föreslog atmosfärkemisten och Nobelpristagaren Paul Crutzen antropocen som benämning på den geologiska epok vi nu lever i. Människans påverkan på jordklotet är nu så pass omfattande att den går att avläsa i planetens geologiska lagerföljder. Vi människor är numera den starkaste kraften på den här planeten. Vi avgör dess öde.

”[Antropocen]är på samma gång en framgångssaga och en sammanbrottsperiod. Vi ser hur kapitalismen brett ut sig som den hegemoniska samhällsformen. Samtidigt ser vi hur den producerar denna obetvingliga expansion och hur den förfaller oförmögen att klara självbehärskning och hänsyn … Något har gått sönder i Västerlandets självförståelse, djupa samband har brustit.”

Så här skriver Sverker Sörlin i sin nya bok Antropocen. Sörlin är professor i miljöhistoria vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm och har länge verkat för att förena humaniora och förståelse för miljön. Hans bok är ett försök att ge en samlad beskrivning av begreppet antropocen på svenska. Antropocen är en alldeles lysande bok, essäistik kan inte bli så mycket bättre och mer läsvärd än den här.

På en exakt prosa, klar som vatten i en fjällbäck, benar Sörlin ut rötterna till begreppet antropocen och visar varför debatten om antropocen har bäring långt ut över den rätt snäva kretsen av geologer och forskare som ägnar sig åt olika former av geovetenskaper. Som citatet ovan antyder gäller diskussionen om antropocen fundamentala civilisatoriska frågor – och i förlängningen både vår egen och planetens överlevnad.

Den ”obetvingliga expansion” Sörlin hänvisar till är också känd som ”Den Stora Accelerationen”. Efter andra världskriget vidtog en exponentiell tillväxt av befolkningen och användningen av energi och naturresurser, inte bara i Västvärlden utan så småningom också i den övriga världen, framför allt i Asien. Mot slutet av 1900-talet börjar kurvorna på bland annat befolkningsökning, produktion, utsläpp och resursanvändning plötsligt peka uppåt, kurvorna liknar närmast liggande hockeyklubbor med bladet i vädret (den mest kända och omdebatterade ”hockeyklubban” är förstås grafiken som illustrerar temperaturstegringen de senaste 1000 åren i en numera klassisk klimatvetenskaplig studie av Michael E Mann och hans medarbetare från 1998). Länge var vi människor små och jorden var så stor, som Sverker Sörlin skriver i inledningen till sin bok; ännu så sent som 1930 kunde den amerikanska fysikern Robert Millikan försäkra sin samtid att den kunde sova lugnt, inget som människan förmår göra var tillräckligt för att inverka på något så stort som jorden. Nu vet vi att Millikan hade fel. Människan har blivit större och jorden har krympt. Det som håller på att växa jorden över huvudet är inte en människa eller två, skriver Sverker Sörlin – det är summan av oss människor.

Klimatförändringarna är det mest påtagliga och akuta tecknet på att vi är kapabla att tillfoga planeten ”jättelik fysisk skada”, som Millikan uttryckte det.

Men det vi gör mot jorden, det gör vi också mot varandra, ty varje människa är beroende av andra människor. Vi formar jorden, men också våra egna mänskliga villkor. Det är en av de lärdomar vi kan dra av antropocen, menar Sörlin.

Studiet av antropocen kan förstås som en gränsöverskridande humanvetenskap byggd på en kärna av ”hård” geovetenskap. Inom ramen för antropocenbegreppet är det möjligt att samla en mängd olikartade och åtskilda frågor i en gemensam diskurs om människans och den mänskliga utvecklingens ställning.

Antropocen beskriver vår utsatthet, hur det kan gå när vi människor försöker leka trollkarlens lärling. Men antropocen erbjuder också en annan tolkning, det är ”ett ord som handlar om läkning: att vi inser att såret måste helas och att det nu är vår uppgift”, som det heter i en central passage i Sörlins bok. Mot bakgrund av mångsidigheten och kraften som finns nedlagd i antropocen är det inte förvånande att begreppet har fått ett så starkt genomslag, inte bara i den vetenskapliga utan också i den allmänna debatten om människans villkor och hur vår framtid ska gestalta sig.

Som introduktion till begreppet antropocen är Sverker Sörlins nya bok utmärkt. Han skriver inte läsaren något på näsan, han resonerar, prövar, analyserar – det är så här essäistisk text ska skrivas. Man blir dessutom fruktansvärt bildad av att läsa Sörlin – den förhållandevis lilla boken är fylld med vetande, som erbjuds oss med en lätthet som gör att man tar det till sig nästan i förbifarten. Sörlin är ute i ett viktigt ärende, han är alltid allvarlig men aldrig tråkig. Och även om han tvingas fastslå att antropocen hittills främst signalerat människans förmåga att förstöra den begränsade värld så vägrar han stanna där. Antropocen skulle kunna betyda precis det omvända: att vi avstår från att göra det vi har förmåga till, skriver han i ett stycke som står kursiverat i texten. På så sätt skulle jorden förbli stor.

Lars Sund

Sverker Sörlin:
Antropocen. Weyler, 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *