Det var trevligt så länge det varade

SDP var den finländska välfärdsstatens barnmorska på 1940-talet – och agerade likväl som dess dödgrävare på 1990-talet, skriver Ilari och Tuomas Kaila, som är trötta på den glansbild av Finland som sprids i internationella medier. Ny Tid återpublicerar deras essä ur amerikanska Jacobin Magazine.

Man måste lyfta på hatten för Finland: inne på sitt hundrade år åtnjuter landet ”stark varumärkeskännedom” och ”positiv varumärkesrenommé” – för att använda det slags ”business-speak” som är så populärt bland en stor del av Finlands politiska klass.

Utgående från de internationella nyhetsartiklar som sprids på sociala medier är vårt hemland ett veritabelt Shangri-La. Dess invånare är extatiskt lyckliga – kanske för att vi är ett mystiskt folk ”med tystlåten styrka och stolthet”, eller på grund av att vi har upptäckt ”hemligheten till framgång då det gäller skolor, mammor, barn … och allting”.

Finländare är inte bara innovativa då det gäller det teknologiska, utan också det sociala. Alla tas väl hand om från vaggan till graven av en vänligt jultomtestat: i skrivande stund pågår ytterligare raffinering av Finlands redan fantastiska utbildnings- och välfärdssystem. Det är ett välkomnande och jämställt land med gratis hälsovård för alla och höga fortkörningsböter för miljonärer. Det är inkluderande och progressivt, sist då det gäller korruption, först då det gäller homoerotiska frimärken.

Men det finns en annan berättelse som knappast kommer att dyka upp på internationella nyhetssidor: en stor del av allt det som en gång gjorde Finland till ett så fantastiskt ställe att leva i håller systematiskt på att nedmonteras. Senast nu borde man sluta lyfta fram Finland som någon fyrbåk för jämlikhet och utveckling. Trots all mediehajp och alla myter, finns det ingen hemlig nordisk formel för social rättvisa. Den finländska välfärdsstaten speglar utvecklingen i andra industrialiserade länder, från dess uppbyggnad efter andra världskriget till dess aktuella nedmontering. Och medan välfärdsstaten skärs ner, öppnas politiskt utrymme för extremhögern.

Hur hamnade vi här?

Välfärdsstatens uppgång och fall

På nyårsafton 1917 satt en finländsk delegation tålmodigt och väntade i den iskalla lobbyn till Folkkommissariernas råd i S:t Petersburg. Rummet myllrade av folk: kedjerökande kommissarier, tjänstemän, maskinskriverskor, sjömän, officerare i Röda armén. Finländarna satt i sina pälsjackor och väntade på en audiens med Rysslands nya bolsjevistiska ledare.

Så strax före midnatt överräcktes äntligen det efterlängtade brevet till delegationen: deras anhållan om självständighet för Finland hade bifallits. Rent tekniskt var brevet bara ett förslag riktat till Sovjetunionens centrala verkställande kommitté. I praktiken var det en order, med underskrifter av V.I. Lenin, Josef Stalin och Lev Trotskij.

Lenin hade ingen större lust att skaka hand med den överlyckliga delegationen.

”Vad skulle jag ha att säga till de där borgarna?”, frågade han.

Trotskij avsade sig också uppdraget: ”Jag skulle inte ha något emot att arrestera hela högen”.

Men det var inte bara ”de där borgarna” som ställde sig bakom delegationen som besökte Ryssland den där nyårsaftonen. Trots att explosiva klassmotsättningar pyrde i det finländska samhället, rådde det en bräcklig konsensus mellan högern och vänstern angående självständighet. Faktum är att Socialdemokratiska partiet (SDP) hade skickat en egen delegation till St. Petersburg bara några dagar tidigare.

Under de kommande årtiondena kom SDP att spela en central roll då välfärdsstaten som vi känner den byggdes – och en lika central roll då den började nedmonteras i och med nyliberalismens intrång. Det var SDP:s ”utopistiska” Forssaprogram från 1903 som krävde allmän rösträtt, jämlikhet mellan könen, gratis utbildning, allmän hälsovård, barnavård, moderskapledighet, förbud av barnarbete och många andra saker som senare skulle komma att utgöra grundbultarna i den finländska välfärdsstaten.

Det avgörande kriget

Men allt det här kom först långt senare, efter att de djupa klassklyftorna hade dragits till sin spets. Strax efter att Sovjetryssland erkände sitt forna storfurstendöme som en självständig stat, bröt inbördeskriget mellan socialister och konservativa ut. Över tiotusen tyska soldater landsteg i södra Finland för att kämpa på de vitas sida, medan Sovjetunionen stödde de röda.

Kriget var ovanligt brutalt, till och med för att vara ett inbördeskrig, och över en procent av landets invånare fick sätta livet till. De röda drabbades allra värst efter själva kriget. Efter det förödande nederlaget utsattes de för massvält i fångläger och olagliga avrättningar.

På 1930-talet flörtade Finland under en kort tid med fascismen. Reaktionära nationalister utövade stort inflytande inom armén, regeringen och affärslivet. Högervågen kulminerade då den öppet fascistiska Lapporörelsen försökte sig på en statskupp 1932.

1939 invaderade Sovjetunionen Finland efter att den finländska regeringen hade vägrat att avstå från områden som Sovjet ville annektera. Kriget som följde var avgörande såtillvida att det enade landet mot en gemensam fiende.

Revolutionsrädsla

Före kriget var Finland ett agrarsamhälle som drogs med enorma klasskillnader och djup fattigdom, men landet reste sig ur krigets förödelse med överraskande fart, och inledde sin förvandling till en industrialiserad och urbaniserad nordisk välfärdsstat. Trots den misslyckade röda revolten några årtionden tidigare, fanns det ett brett stöd för vänsterpolitik i Finland. Det omstrukturerade SDP, nu ”socialdemokratiskt” i en efterkrigstida mening – det vill säga ett parti som arbetade med snarare än mot kapitalismen – var än en gång en av de centrala aktörerna. SDP (med stöd av ett snabbt växande DFFF, red. anm.) drev igenom flera viktiga välfärdsreformer, bland annat instiftades socialförsäkring, invalidomsorg och barnbidrag.

Men utveckling sker sällan uppifrån ner, och den finländska välfärdsstaten är inte något undantag i det avseendet. En av orsakerna till den snabba utvecklingen av välfärdsstaten var den borgerliga fruktan för att den inhemska radikalvänstern med stöd av Sovjet skulle iscensätta en väpnad revolution. En annan var en allt större medvetenhet om att resursöverföringar kunde ses som investeringar snarare än som kostnader. Den här slutsatsen drogs inom SDP, och omsattes i den finländska ekonomin, vilket gjorde det möjligt för Finland att bygga upp en offentlig sektor som kunde mäta sig med det mycket rikare Sveriges dito, och som sedermera gav upphov till framgångsrika storbolag som Nokia.

På 1950-talet tvingade massprotester och strejker regeringen att backa från sina planer på omfattande nedskärningar i välfärdstjänsterna, och kompensera för det allt tunnare sociala skyddsnätet på landsbygden genom att utvidga arbetslöshetsunderstödet. I regeringsställning fann sig SDP ofta på kollisionskurs både med det egna fältet och med de allt populärare kommunisterna, som efter kriget fick verka öppet igen.

Sovjetunionens ledare såg Finlands icke-revolutionära socialdemokrater kort och gott som förrädare. ”Öppet borgerliga” partiledare i den unga republiken hade i flera årtionden betydligt bättre relationer till den östra grannen än socialdemokraterna. Detta gällde naturligtvis inte minst Centerns Urho Kekkonen, den semi-auktoritära ”kommunistviskaren” som klistrade fast sig vid makten i tre decennier. Kekkonen, som som tonåring hade lett en exekutionspluton som arkebuserade röda, misstänks till och med av vissa ha varit en KGB-agent under kodnamnet ”Timo”.

Sossarna och kasinoekonomin

Under upptakten till Sovjetunionens sönderfall började perspektiven förändras radikalt. Nu var det Sovjetledaren Mihail Gorbatjov som sneglade på de nordiska staterna som modell för en reform av Sovjetunionen.

1980-talet var höjdpunkten för den socialdemokratiska välfärdsstaten i Finland, och det är föga överraskande att Gorbatjov såg mycket att vara avundsjuk på och eftersträva i sina nordiska grannar. Paradoxalt nog var det också kasinoekonomins tidevarv – de nyligen avreglerade bankerna delade ut billiga lån till alla som frågade, och börserna sköt i höjden. Liberaliseringen av den finländska finansmarknaden speglade internationella trender, men SDP:s samtidiga kursändring var före sin tid, och föregick Storbritannien, Tyskland och Sverige, som sedermera slog in på ”den tredje vägen”.

Åttiotalets högkonjunktur slutade, som brukligt är, med en krasch: en bankkris, räddningsaktioner på den offentliga sektorns bekostnad, och sedan den förödande depressionen i början av nittiotalet.

Under statsminister Paavo Lipponen började SDP förnya sig enligt samma modell som Tony Blairs ”New Labour” och Bill Clintons ”New Democrats”, och hans regering anammade de nyliberala påbud som hade skapat krisen. I och med att den progressiva kapitalskatten slopades och allt strängare åtstramningsåtgärder implementerades, leddes Finland in på sin nuvarande riktning: nedåt och högerut.

Sanna finländare, sant Finland

I något skede tycks de internationella medierna helt ha fallit av vagnen. De internationella nyhetsartiklarna som i dag tutas ut över sociala medier har fastnat i vår barndoms Finland, 1980-talet. Finland är visserligen en ännu rikare nation i dag än då, men tillväxten har sedan 1990-talet kanaliserats till de rikas fickor, medan de fattiga har blivit både fattigare och fler. Det så kallade ”hållbarhetsunderskottet” används konstant och dramatiskt för att måla fan på väggen och rättfärdiga nedskärningar i den offentliga sektorn.

Det verkar som om det helt enkelt tas för givet att den finländska regeringen alltid har invånarnas bästa i åtanke, vilket gett upphov till en otrolig lättja i medierapporteringen. Nyhetsartiklar om Finlands ”innovativa skolreform” glömmer bort att berätta om regeringens brutala nedskärningar i sitt bejublade utbildningssystem och massuppsägningar på universiteten, med det slutgiltiga målet att helt avskaffa den avgiftsfria högre utbildningen. Rapporteringen om Finlands experiment med universell basinkomst följer slaviskt regeringens narrativ, och bidrar till att skyla över indragningarna i den offentliga servicen, privatiseringen av hälsovården och nedskärningarna som drabbar de mest marginaliserade hårdast.

Fast många föreställer sig en nordisk utopi, styrs Finland i dag av en stingslig miljonär och affärsman med hemliga tillgångar undanstuvade genom skatteplanering, familjeband till företag med statliga kontrakt, och som är besatt av att kritisera medier som kritiserar honom. Paralleller kan dras till en annan statsledare.

Statsminister Juha Sipilä försöker visserligen inte bygga en mur, men Finlands inhumana svar på flyktingkrisen, kombinerat med dess vapenhandel till Saudiarabien, gör att allt inbördes ryggdunkande på hundraårsjubileet framstår i skrattretande dager.   

Surfa högervågen

Sipiläs högerregering har ridit på den främlingsfientliga våg som drar över Europa, och välkomnat de en gång marginella Sannfinländarna till regeringen. Den sittande försvarsministern Jussi Niinistö har öppet uttryckt sin beundran för Lapporörelsens trettiotalsfascism.

Som en handräckning till Sannfinländarna har regeringen stramat åt Finlands redan stränga immigrationslagstiftning till den grad att den riskerar att strida mot både internationella avtal och konventioner, samt finländsk lag. Samtidigt har regeringens försök till hälsovårdsreform upprepade gånger avfärdats som grundlagsvidrig. Om den går igenom i sin nuvarande form, kommer skadan som den orsakar att vara svår att reparera.

Sannfinländarnas deltagande i åtstramningspolitiken drabbade partiets popularitet hårt, vilket resulterade partisplittringen i juni, då extremhögermannen och kryptofascisten Jussi Halla-aho valdes till ordförande, och Timo Soini-falangen trädde ut ur ur partiet. Grundandet av Blå framtid, dit alla sittande sannfinländska ministrar flydde, avstyrde en regeringskris. I stället tog regeringen tillfället i akt att slå sig på bröstet i PR-syfte genom att fördöma Halla-ahos Sannfinländarna. ”Vi delar inte samma värderingar”, kungjorde Sipilä under en presskonferens, trots att han utan problem klarat av att dela regering med partiet i två års tid.

Det här skenbara – men i själva verket symbiotiska – förhållandet mellan nyliberaler och etno-nationalister är allt vanligare inom hela den utvecklade kapitalistiska världen, från Clinton och Trump i USA till Macron och Le Pen i Frankrike. Medan etablissemanget spelar ”good cop/bad cop” inför väljarna, kryper de självutnämnda centristerna i själva verket allt längre högerut. Och det starkaste bålverket mot högern – en robust, universell välfärdspolitik – hamnar, om uttrycket ursäktas, på historiens skräphög. Så mycket var den ”nordiska exceptionalismen” värd.

Seg, men inte evig

Den finländska välfärdsstaten kommer inte att nedmonteras över en natt. Dess principer har djupa rötter bland folket, och är till och med skyddade av grundlagen. På ett mer prosaiskt plan kan man konstatera att de överlappande intressena bland tjänstemannaklassen, fackförbunden och många inom det politiska etablissemanget tjänar som ytterligare ett skyddslager. Det finns fortfarande många, i första hand från de stora efterkrigstida årskullarna, som skulle drabbas av förändringar i status quo. Men frågan är vad som kommer att hända i och med det pågående generationsskiftet i samhället.

Till exempel i USA och Storbritannien är trenden tydlig: unga tenderar att luta vänsterut och kräver samma rättigheter som deras nordiska bröder och systrar har. Men medan angloamerikanska unga sätter sina hopp till personer som Bernie Sanders och Jeremy Corbyn, vänder sig Finlands unga högerut – kanske som en följd av att de växte upp under samma tid som socialdemokratin nyliberaliserades. Enligt en opinionsmätning som publicerades i juli 2017 var den populäraste statsministerkandidaten bland 25–34-åringar Jussi Halla-aho, landets mest infamösa extremhögerdemagog.

Grattis på födelsedagen, Finland. 

Text Ilari Kaila och Tuomas Kaila
Översättning och redigering Janne Wass

Ilari Kaila är frilansskribent och kompositör, och undervisar för tillfället i Hongkong.
Tuomas Kaila är frilansskribent, medie-företagare och musiker.
Essän publicerades ursprungligen 16.8.2017 i den amerikanska vänstertidskriften Jacobin Magazine.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *