Darius Kopp har förlorat sitt jobb och sin fru Flora i självmord. Han åker på en roadtrip genom Europa med sin frus aska i bakluckan. Först åker han till Ungern, hans frus hemland, och därifrån vidare till Sydeuropa. Var ska han strö ut askan? Var hade hans fru önskat att han skulle strö ut den? Med sig har Darius Kopp sin frus dagbok som han har hittat på hennes dator. Han har fått dagboken översatt och fördjupar sig i läsningen. Han försöker förstå Flora och hennes val. Detta gör utgångspunkten till Terézia Moras prisbelönta tegelstensroman Monstret.
Terézia Mora (f.1971) debuterade år 1999 och hon har kommit ut med fem romaner och en novellsamling. Hon är ursprungligen från Ungern men bor i Tyskland. Moras författarskap är unikt. Hon kan växla mellan första och tredje person inom en och samma mening, vilket man redan minns från förra romanen Alla dagar, som getts ut på svenska av Rámus förlag (2011). Förutom innehållsmässigt experimenterar Mora också med formen. I Monstret konfronteras läsaren på sidan 70 av ett val, då Floras dagboksanteckningar börjar. Sidan är indelad i två delar: den övre delen består av Darius Kopps resa, den nedre delen av sidan är Floras dagbok. Sidan är delad på mitten med hjälp av ett svart streck. Jag väljer att läsa vidare på den berättelse som jag redan har påbörjat, och lämnar Floras dagboksanteckningar till senare. Efter Kopps roadtrip återvänder jag till dagboken. Det är som att börja om från början, på en ny berättelse. Man kunde eventuellt ha läst båda delarna parallellt.
Monstret är en roman om världens tillstånd idag: om fattigdom, kortvariga arbetsförhållanden, patriarkalt våld, sjukdom och sönderfall. Mora lyckas ta pulsen på vår brutala samtid. Texten känns stram trots det digra omfånget, och stämningen kan närmast beskrivas som blytung: det är som att färdas genom ett regntungt landskap med en ryggsäck full med tegelstenar. Då och då tittar ändå en nattsvart humor fram, vilket gör läsningen uthärdlig. Monstret är framför allt en detaljerad studie i depressionens innersta väsen. Jag tror att jag aldrig har läst en så isande inre beskrivning av denna nutidssjukdom som i Floras dagbok. Det gör ont att läsa:
”…bara en enda sak är säker, nämligen att du varenda förbannad dag i ditt liv kommer att hemsökas av en fruktansvärd hopplöshet, varje dag, en oändlig hopplöshet. Ibland varar den bara i 2 timmar, ibland varje vaken minut, och varje minut under sömnen. Du läser allt möjligt om det, om middagsdemonen och så vidare, du vet dessutom en massa saker om kroppen och dess processer sedan innan, du skulle kunna komma med tusen och en förklaringar och ta nästan lika många mediciner mot det, men det skulle inte hjälpa över huvud taget. Varje dag i ditt liv måste du kämpa mot döden i minst 2 timmar.”
En depression uppkommer sällan från ingenstans och den går inte att förklara endast med hjälp av biologiska faktorer. Studier visar på att orsakerna också är psykologiska och sociala. Ett viktigt tema i Monstret är våld och självförakt. Flora har utsatts för sexuella kränkningar, våld som tyvärr är alltför bekant i var och varannan kvinnas liv, vilket #metoo-kampanjen under de senaste månaderna också har lyft fram. Sexuellt våld väcker skam och självförakt hos offret. Då samhället inte bekräftar den utsattes upplevelser och tar itu med underliggande maktstrukturer utan istället diagnostiserar offret, det vill säga medikaliserar problemet, är vi ute på svag is. Monstret lyfter skickligt fram dessa automatiska processer.
Hela romanen igenom kämpar Darius Kopp med skuldkänslor. Bidrog han till sin frus död? Han var ju en medlöpare, han stod bredvid och vittnade sin frus mentala sönderfall utan att göra något. En människa är inte ansvarig för en annan människas val, så är det ju. Samtidigt kan blundandet ha ödesdigra konsekvenser. Hur navigera, eller ens överleva, i ett individualistiskt konsumtionsklimat som blundar för sitt ansvar? Ett klimat där det är djungelns lag som gäller − att äta eller bli uppäten. Och äktenskapet, ja, det var ju inte lyckligt alla gånger. I Monstret ställs läsaren inför en otäck kedja av händelser och hon får själv avgöra vad som drev Flora till att ta livet av sig. Monstret ställer viktiga frågor om ansvar och frihet, kärlek och död.
Terézia Moras Monstret är ett mästerverk i Linda Östergaards översättning. Språket för berättelsen framåt mot sitt oundvikliga slut. Texten flödar som en vild fors och läsaren får agera laxen som simmar uppströms för att hitta hem igen. Kontrasten mellan Darius Kopps roadtrip och Floras spretiga anteckningar: notiser, dikter, matrecept och uppräkningar av olika mediciner och terapier, bildar en sammansatt helhet som berättar mer om vår samtid än en politisk debatt på teve under bästa sändningstid.
Kira Nalin
Terézia Mora: Monstret. Rámus, 2017. översättning: Linda Östergaard
