Claes Andersson.
Såhär skrev jag år 1974 i min diktsamling Rumskamrater. Jag påstår inte att utsagan skulle vara absolut giltig eller oemotsägbar, men ett korn av sanning gömmer den. Tanken utgår från den odiskutabla sanningen, att mänskans överlevnad och växande samt personlighetens och psykets utveckling är helt beroende av de närstående och vårdande mänskorna och deras sätt att bemöta och påverka tillväxten och personlighetens utformning.
Det här vill jag betona just idag när hela psykiatrin och galenläran verkar leva i vanföreställningen att psykets problem och sjukdomar kunde lösas bara vi hittar den riktiga kemiska formeln eller läkemedlet som skulle lösa den mentala ohälsans mångfasetterade problem.
Jag frågade en gång professor Asser Stenbäck vad galenskap är. Det är egots desintegrering, svarade han. Ingen helt galen definition.
Gregory Bateson och hans arbetsgrupp var den första att lansera begreppet ”dubbelbindande (doublebind) kommunikation”. Det innebär ett budskap eller påstående som är konstruerat så, att det omöjliggör ett logiskt, rationellt svar. Till exempel: När slutade ni att slå er fru? Eller: I min kamp mot Gud står Han på min sida.
Hur skulle ni reagera på sådana budskap?
Själv fängslades jag redan på 1960-talet av den amerikanska psykoanalytikern och forskaren Harold Searles (1919-2015) studie ”An effort to drive an other person crazy”, där han mycket konkret och handgripligt beskriver olika sätt att bryta ner en mänskas psykiska jämvikt – eller göra en mänska galen.
Han hade som patient en ung, akademiskt högt utbildad kvinna som var mycket vacker och erotiskt tilldragande, men i motsats till hennes fysiska utstrålning bestod hennes tal av en aldrig sinande ström av knastertorr politisk-sociologisk retorik. Searles märkte hur han i denna skärseld blev allt mera ångestfull tills hans ångest nådde en sådan intensitet att han var tvungen att lämna rummet för att inte förlora kontrollen över sig själv.
Ett annat exempel: en mamma badar sin lilla son som under denna behandling får erektion. Mamman reagerar med stark upprördhet och tillrättavisar pojken, anklagande honom för ett ytterst olämpligt uppträdande. Enligt Searles löper ett barn som utsätts för straff för ett beteende barnet inte själv kunnat behärska risken att brytas ned psykiskt – att bli galen.
Searles beskriver också andra former av ambivalensskapande beteende som är ägnat att bryta ned en annan mänskans psykiska jämvikt. Han har som patient en medelålders kvinna vars tal präglas av en oföränderlig styrka och intensitet fastän de teman hon behandlar varierar från det mest vardagliga till starkt emotionella och upprivande ämnen. Ett annat lika svåruthärdligt exempel beskrivs hos en kvinna, som hela tiden talar om vanliga och vardagliga saker men som samtidigt varierar sitt känsloläge från lugn till storm, från viskning till skrik, från tröst till hot.
Själv upplevde jag inom politiken liknande ångest i några diskussioner med politiska motståndare som envetet hävdade helt motstridiga synpunkter och samtidigt inte alls verkade höra vad jag hade att säga.
Samtidigt som Searles beskriver olika tillvägagångssätt att bryta ner en annan mänskas psykiska jämvikt, redogör han också för olika, oftast undermedvetna motiv till ett sådant handlande. Motiven kan vara strävan till makt över den andra och uppnående av en dominerande maktposition, eller helt enkelt svartsjuka eller ett behov att eliminera eller utesluta den andre.
Gemensamt för alla dessa metoder att utöva psykisk våld ligger i att genom sitt beteende skapa en svår och bestående ambivalens hos den andra mänskan. Mänskan klarar inte av att leva med långvariga och svårt motstridiga känslor – alltså i en kronisk ambivalens. Vi strävar efter att möjligast fort frigöra oss från ambivalensens fängelse, men ju mera vi försöker desto djupare sitter vi fast – som fisken i ryschan.
Inom litteraturen och dramatiken finner man talrika beskrivningar av mänskor som drivs till vansinne av andra mänskor, eller av demoner av olika slag. Odysseus undgick att bli galen av Sirenernas sång genom att binda fast sig vid fartygets mast och därigenom undgå vansinnet och en säker död.
August Strindbergs Fadren hör till de åskådligaste exemplen på ett systematiskt galengörande. Pjäsens huvudperson Ryttmästaren utsätts för ett systematiskt och medvetet psykiskt våld i syfte att bryta ner honom och eliminera honom.
Det vore en ödesdiger förlust om dagens psykiatri skulle negligera eller glömma bort den värdefulla kunskap om olika former av nedbrytande kommunikation och sjuka familjemönster som berikar vår förståelse av de psykiska sjukdomarna och deras behandling. Visst försöker hjärnkemisterna och läkemedelsexperterna pliktskyldigast påpeka att de alltid försöker se mänskan som en helhet, men den vackra avsikten tycks glömmas bort i synapsernas och serotoninhalternas fascinerande universum.
Idag lever vi i en kultur av lögner, alternativa sanningar och olika former av missledande propaganda. Vad ska vi tro på när trollen dansar i cyberrymden och vi utsätts för en ständig och massiv disinformation? Hur klarar vi av att leva i en sådan värld av lögn, hot och ambivalens?
Blir vårt enda sätt att överleva en avtrubbning och psykisk förhårdning gentemot en värld så full av lögner och motlögner att vi inte längre vet vad vi ska tänka och tro? Är sanningen helt enkelt passé?
Claes Andersson
är författare
