Gripande saga om mörker och makt

Snön över Azharia av Minna Lindeberg och Jenny Lucander är en vackert illustrerad och rätt mörk berättelse om vänskap och fantasi. Lindebergs poetiska text griper tag i läsaren med sina oerhört väl valda ord och förmedlar en finstämd känsla som genast för tankarna till Lindebergs och Lucanders förra samarbete Vildare, värre, Smilodon (2016), som nominerades till Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur. Med karaktärer i tioårsåldern riktar sig Snön över Azharia till en äldre läsare än den förra bilderboken som utspelar sig i dagismiljö, men vänskap mellan två flickor är återigen i fokus.

Berättarjagets bästa vän Siw har gjort slut på vänskapen och allvaret fångas: ”Det var som att dö”. I bild syns en sönderriven sida i en Mina vänner-bok och perspektivet blir otvivelaktigt en tioårings. Lika brännande är glädjen när Siw vill vara med henne igen, då ”[d]et kändes som att kunna flyga”. Samtidigt präglas berättelsen av skolbarnets förmåga att från vardagen övergå i rätt avancerad lek, då berättarjaget och Siw flyr från skidbacken och de övriga i klass 4B. I leken är flickorna Arrow Valadon och Amelie Wilson från byn Errit Seimir och det är då inte från skolklassen de flyr, utan från den hjärtlösa Mörkerfursten som har total makt över flickornas liv. Leken skildras med en annan font än resten av texten, vilket är ett intressant sätt att visuellt markera en annan tid och rentav en annan värld. En saga med skräckromantiska drag uppstår då inuti berättelsen och det är en saga som för tankarna till Bröderna Lejonhjärta (1973) av Astrid Lindgren och gärna hade fått bestå av ytterligare ett par uppslag. Lucanders illustrationer samspelar på ett utomordentligt sätt med texten och i lekskildringen är samspelet mellan text och bild som starkast.

Då Arrow Valadon och Amelie Wilson flyr från mörkret in i friheten som är platsen Azharia är det otvivelaktigt kvinnlig frigörelse som flickorna leker. Triumfen är total och Snön över Azharia kan läsas som en feministisk hyllning till gemenskap som en strategi mot förtryck. Flickorna dikterar sina egna villkor redan i början av boken när de ”bara springer ifrån dem alla”. Frågan är däremot om det är barnläsaren eller en vuxen läsare som uppskattar boken högst. Likt Vildare, värre, Smilodon kräver Snön över Azharia en hel del uppmärksamhet av sin läsare och flera läsningar kan rekommenderas. Det är uppenbart att Lindeberg och Lucander inte skapar lättillgänglig litteratur utan känsloväckande berättelser som kräver eftertanke. Samtidigt är en bilderbok som riktar sig till mellanåldern en frisk fläkt, oberoende av om de mest begeistrade läsarna sist och slutligen är barn eller vuxna.

Janina Svart

Minna Lindeberg, Jenny Lucander: Snön över
Azharia.
Förlaget, 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *