Sluta mytologisera arbetaren

Söndagen före denna tidnings pressläggning läste jag med stort behag Anna-Lena Lauréns essä i Hufvudstadsbladet (3.12.2017), där hon berättade om sin familjs arbetarhistoria, och i synnerhet om sin mormor och morfar, som slet hela sina liv på familjens gård. Texten är en välkommen hyllning till den finländska arbetarklassen under detta jubileumsår.

Jag har själv arbetarklassbakgrund som jag är stolt över, och jag känner igen mycket av vad Laurén skriver i min egen farfar och farmor. Däremot har jag svårt att identifiera Lauréns uppfattning om att denna generation skulle ha sett arbetet som något ”närmast sakralt”.

Visst fanns det ett starkt arbetsetos: man skulle göra rätt för sig i livet genom hederligt arbete. Men bekantar man sig med arbetarlitteraturen, finner man svårligen belägg för att arbete i sig skulle ha varit ett självändamål: man arbetade för att man var tvungen.

I takt med att levnadsstandarden höjts och de traditionella arbetarjobben blivit färre, mer reglerade, mindre slitsamma och bättre betalda, har det uppstått en glansbild av forna dagars arbetarklass. Partier från höger till vänster lyfter med denna glansbild fram arbetet som självändamål, ofta som motsats till övriga former av resursfördelning. Där det tidigare var socialisterna som tryckte upp affischer på arbetare med fysik som hade fått Stålmannen att rodna, med släggor och liar i händerna, är det i dag framför allt högerpartierna som sysslar med arbetarromantik.

I dag är det inte längre ovanligt att Samlingspartiets kandidater i valaffischer slänger kavajen och kavlar upp ärmarna som om hen var på väg att – tja, vad man nu i dagens läge behöver kavla upp ärmarna för att göra. Under nedskärningarna i välfärden har högerpartierna vädjat till det finländska folkets förståelse för att de får mindre lön för mer arbete, sämre villkor och sämre tjänster med just denna arbetarmyt – att landet har byggts på axlarna av stolta men lydiga och självuppoffrande arbetare, som betraktat arbete som just nånting ”närmast sakralt”.

Till detta temanummer om välfärdsstaten är det värt att påpeka att denna myt är just – en myt. Som författarna till pamfletten Radikaaleinta on arki (Koivulaakso, Kontula, m.fl.) skriver: ”Välfärden utmättes ur kapitalisternas fickor. I den meningen kan man säga att det här landet inte byggdes genom arbete – utan genom strejker, genom arbetsvägran.”

Den finländska välfärdsstaten och vår breda medelklass byggdes i första hand av en arbetarrörelse som krävde mindre arbete, bättre arbetsförhållanden och en rättvisare fördelning av arbetets frukter. Våra far- och morföräldrars generations arbetare dog i dragiga torp av tuberkulos och i smutsiga fabriker av stenlunga. Att vår generation inte gör det, har vi arbetsvägrarna, strejkarna, fackförbunden och vänsterpolitikerna att tacka för. Men vi har i dag en arbetarklass som långsamt håller på att bli av med den välfärd som deras föregångare kämpat för. Stolthet i bringan värmer inte dem i natten, utan för det krävs ånyo en rörelse som kämpar för deras rätt till mer välfärd för mindre arbete.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *