Star Wars, digitaliseringen och det sublima

Ganska länge har det varit tydligt att man för att uppskatta Star Wars-filmerna bör vara åtminstone till någon mindre del ett fan eller ha ett fan-artat intresse för den speciella miljö, den speciella stämning och de speciella människorelationer filmerna bygger upp. Det som förändrats under vägen från den första filmen 1977 till denna senaste – är att det hela blivit alltmer av en familjekrönika där gott och ont hela tiden blandas om, i kampen mellan företrädare för imperiet och för den revolterande republiken, det vill säga framför allt mellan det onda imperiets militära makter och de nobla Jediriddarna. Under tiden har originaltrilogin fått tillökning både bakåt och framåt i historieskrivningen. Även en del sidospår har utvecklats i filmer som inte tillhör berättarkanon på samma sätt som ”de klassiska filmerna”. Totalantalet filmer är nu uppe i tio och åtminstone två filmer till är planerade, en i huvudspåret och en som ett sidospår.

Till en början föreföll filmerna vara smarta amalgam av en mängd tendenser i samtiden med plock ur historiens väldiga skafferi vad gäller arkitektur, levande former, religiösa och politiska föreställningar, allt framdrömt av skaparen av detta universum, filmfantasten och digitalpionjären vad gäller film, George Lucas. Lucas sågs som en del av ett nytt amerikanskt filmgäng, kallat movie brats där andra prominenta figurer var Steven Spielberg och Lawrence Kasdan (den senare var också involverad i de tidiga Star Wars-filmerna). Lucas sades ha fått inspirationen till sin filmfantasi från i första hand två källor, en ur den politiska verkligheten och en från kulturforskningen. Den första impulsen var Vietnamkriget där detta olycksaliga och illa tänkta krig från amerikanernas sida i filmerna omformades till den imperialistiska strömningen i galaxen. Den onda kejsaren var en förstorad bild av den dåvarande amerikanske presidenten, Richard M Nixon. Den andra och kanske ännu viktigare influensen var den amerikanske, jungianske mytforskaren Joseph Campbell, han som skrev boken The Hero with a Thousand Faces. Campbells syn på hjältar, både i historien och i litteraturen och sagornas värld, omformades av Lucas till de olika typer av hjältar och hjältemodiga varelser och dåd som filmerna är fyllda med.

Det senaste kapitlet i denna fantastiska familjesaga som utspelar sig på en avlägsen galax i världsrymden, The Last Jedi, tar fram en del tendenser i cykeln som blivit allt tydligare med åren. Parallellt med de ändlösa striderna mellan de två antagonistiska lägren, med vapen och vapensystem som är både bekanta och lätta variationer av sådant man sett tidigare, finns här nu alltmer av en reflektion över kampen mellan det goda och det onda. Den religiöst inspirerade filosofin som bär upp filmerna handlar om att finna en balans i tillvaron mellan ljus och mörker, mellan det onda och det goda, något som mer pekar i riktning gamla österländska filosofier än någon form av monoteism. De tre centrala aktörerna i filmen, den åldrade Jediriddaren Luke Skywalker (Mark Hamill), den unge mörka mästaren på imperiestyrkornas sida, Kylo Ren (Adam Driver), och den unga, lovande, Jedipraktikanten Rey (Daisy Ridley) som i filmen uppnår riddarens rang kämpar hela tiden i skenet av denna ”magnetism” mellan tillvarons motsatta poler. Det kanske starkaste intrycket av de två senaste filmerna i cykeln är ändå det ökande inslaget av magi, med överförd tankekraft, telepati, levitation som centrala uttryck för tendenserna. Att inslagen blir så dominerande i dag är troligen en följd av två tendenser som vuxit sig allt starkare sedan introduktionen av den första Star Wars-filmen: de digitala möjligheterna generellt som tycks ge sina användare en illusion av sublima kraftresurser och digitaliseringen av filmmediet specifikt där man nu kan skapa alltmer trovärdiga sammansmältningar av verkliga och fantiserade platser och personer.

Det sublima är den grundpoäng allt hängs upp vid. Här (liksom i förra filmen The Force Awakens) representeras det speciellt av den ensamma ön långt ute i världshavet (verklighetens Skellig Michael på den irländska sydvästkusten som här utökats med en del fantastiska inslag både vad gäller floran och faunan) dit Skywalker flytt undan imperiestyrkorna och dit den unga Rey söker sig för att fortsätta kampen genom att bli initierad i mysterierna. Jedikrigarna kan uppfattas som ett slags munkar och riddare, en orden med en egen litterär kanon eller samling heliga skrifter, en orden som är nästan utdöd men som tack vare filmens hjältar får en fortsättning. Att en del repliker från de ondas sida kan låta nästan som något president Trump sagt eller twittrat om är självfallet helt i linje med Lucas ursprungliga vision, den att Star Wars också har ett slags förtäckt politiskt budskap. Frågan om att rätt kunna avläsa budskapet är sedan en annan historia.

Sven-Erik Klinkmann

Star Wars: The Last Jedi (2017)
Regi: Rian Johnson.
Skådespleare: Daisy Ridley, John Boyega,Adam Driver, Oscar Isaac, Mark Hamill, Carrie Fisher

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *