Vad kan utsattheten göra med en människa, som vet att döden hela tiden ligger på lur, som ständigt påminns om sin ”uslighet” och sitt ringa värde, som förlorat allt hopp? Om detta handlar Carina Karlssons nya roman, med den något missvisande titeln Algot – den hade bättre hetat Algot och Ilja – ity det är två starka livsöden som här träder fram i ljuset.
Det är 1740-tal, tiden för Lilla ofreden, hattarna har förklarat krig mot ryssarna och lidit stora nederlag. Många har dukat under, men den unge svenske båtsmannen Algot Holm har klarat livhanken genom både epidemier och kanonsalvor på sin galär, och installerar sig i sitt tilldelade, förfallna torp i rote 91 i Sund på Åland. Dit återvänder också Ilja, änka efter förra båtsman och dubbelt så gammal som spolingen Algot.
Att husera en båtsman är ett nödvändigt ont för bygderna, och som sådan står man därför lågt i kurs. Är samboparet därtill omaka, och båda är begivna på brännvin, börjar folk prata och man blir lätt sedd som en sorts paria. Man har blivit lovad ett torp i dugligt skick, utfordring och ved, men rotebönderna är snåla och håller på sitt. För att överleva börjar man ta för sig och stjäla, för ”den som frågar kan bli nekad”.
Ja, livet är misär och armod, folk tittar snett och man står i ständig beredskap att kallas in eller återigen behöva fly ryssen till Sverige. Steg för steg närmar sig den oundvikliga katastrofen. Men det bor även en okuvlig stolthet hos Algot och Ilja som gör att de vägrar gå med huvudet nedböjt – låt folk prata! – och i den kärlek som ändå växer fram finner de ett slags människovärde i varandra.
Carina Karlsson, som från början är poet, anlägger en ljus berättarröst som kontrasterar mot allt det mörka. I den märks ett eko från Ulla-Lena Lundbergs tonfall, men den bär ändå sin alldeles egna, vackert poetiska klang: brännvinets slingor ”stiger i henne som älvdansen över åkrarna om oktobermorgnarna, fast varma”; Iljas dotter Greta ”har ögon av skimmer och skyar”. Berättelsen förankras i historisk tid i Karlssons hemtrakter i Sund, men tematiken är tidlös och universell. Gestaltningen av utsattheten hos 1740-talets flyktingar kunde lika väl gälla dagens, likaså misstänksamheten som florerar i mottagarsamhällena: ”Där flyktingarna finns, där finns sprickorna i det vardagliga och säkra. Rädslan läcker in där, rädslan för att mista allt.”
Emellanåt kan blinkningarna till samtiden härvidlag kännas litet väl uppenbara och påklistrade, men det är en randanmärkning. Om Karlssons debutroman Mirakelvattnet (2015) emellanåt gick på tomgång, är Algot tätare, mera driven. Det är en gripande och vacker – om än mycket sorglig – berättelse. Med den inte bara sällar hon sig till utan befäster också en egen plats i den imponerande åländska berättartraditionen – tänk bara Sally Salminen, Anni Blomqvist, Ulla-Lena Lundberg med flera – som ofta tar sin utgångspunkt hos och väver sin epik kring den lilla, utsatta människan.
Tomi Riitamaa
Carina Karlsson: Algot. Sets, 2017.
