Den förmiddag jag satte mig för att försöka beskriva och förmedla Metha Skogs nya diktsamling, Gång, är precis tvärtom mot boken i fråga: i stället för det dis, duggregn och avgränsande tillstånd som dagen och halvdagern gav prov på, bjuder boken på siktdjup, svindlande språkliga vinklar och poetiska perspektiv som bär iväg med text och läsare.
Jag har genomströvat denna täta diktsamling fram- och baklänges och inser att det är nästan ogörligt att ge en rättvisande, heltäckande eller ens summarisk bild av läsupplevelsen och boken.
Det är en sorts förnimmandets poesi som Metha Skog förmedlar och hon gör det med hjälp av små eller större förskjutningar i själva språket:
Mossans flock kring ensam lingonklase
Ljusombäddat tyst av renlav
ta en bild Skicka Närmare
Sitter nertill vid tallens namn igen
Öppna kottar studsar mot barrmattans torra svikt
Vet var jag stått ut med att veta
Naturen finns runt om, och i själva bygden, människor bekanta på avstånd kanske, en kombination av förtrogenhet och främlingskap, som när nytt folk flyttat in i reviret: ”Vägen kom längs honom / tills den nådde fram för oss”.
Flyttblocken som inlandsisen skötte transporten av finns där som påminnelser om uråldern, medan vinden dragit fram, genom dagen, ut ur det nu som snart blir nyss. Och nere vid bryggan delar en skräddare och ”en flötgungande diskmedelsflaska” på vattenytans bärighet.
Och kortare blickar i backspegeln, mot det personligt förflutna, en barndoms minnen som tycks stå konserverade i minnets jordkällare. Berättelsen går vidare, ”Som trasmattors ränder av urtvättade arbetsskjortor / varvade med ljuva sommarklänningars urvuxenhet”.
Metha Skogs dikt resonerar också, för ett lågmält samtal med sig själv – och läsaren. Det skapar en inkluderande känsla av delaktighet och delad närvaro i världen, trakten, tiden. Man får till och med hänga med på en paradisisk stadsvandring:
Över gatan till soligare sidan för att plocka / smultron längs rännstenen och hallon vid stenfoten / Parkeringen blommar vilt och lila av potatis / Lök varvar morötter längs körsbärs-esplanaden / Snigelstigar omdirigerade till kompostkvarter / Tordyvlar kryper fram som sanningar som glömts bort av kor
Denna pastorala idyll är inte typisk för grundstämningen i boken, men förtjänar ändå att lyftas fram som en giltig motbild till den mörkare fond som dikterna också kan avteckna sig mot. Dessa stråk av ljus och lättnad handlar gärna om musikens tröstande verkan: ”Ser någon le med flöjtluft kvar på läpparna /som ännu vibrerar och ler igen ”
Som i tidigare diktsamlingar skapar Metha Skog en ibland lite knixig typografi, som jag inte är bombsäker på att alltid förstärker, utan tvärtom kan framlocka onödiga läsrynkor hos den som tar in texten. Den tanke som nog säkert finns bakom dessa radarrangemang kan – på mig – verka mer splittrande än nödvändigt.
När man läser Gång, i lugn och ostörd takt, slås man av hur mycket koncentrerad närvaro och uttryckskraft som bra dikt kan åstadkomma. Visserligen dras linjer både för blick och tanke i många dikter, men här och var stannar orden upp och inväntar sin läsare; eller så undfägnas man en novell på sex rader:
Tanten med kappan över nattlinnet
hade egentligen ingenting emot musiken / men på nätterna gick hon ibland över gatan / skuffade igen jazzklubbens källarfönster i stövelhöjd
då det på avståndet till sängen lät för mycket som / en bil som aldrig kommer iväg
Bengt Berg
Metha Skog: Gång.
Ellips förlag, 2017.
