Daniela Fougstedt.
Ärligt talat vore jag förvånad om det finns en flicka, kvinna eller feminint kodad person som aldrig blivit utsatt. Det börjar väldigt tidigt, i värsta fall redan i dagisåldern. Det kan handla om olämpliga förslag, påtvingade kyssar, tafsande, objektifiering, oönskade dickpics, stalking eller om våldtäkt, men trots att vi sällan pratar om det är det verklighet för halva befolkningen. Det som jag tror att många män inte förstår är hur hela våra liv färgas av att risken för att råka ut för trakasserier hela tiden finns runt hörnet. Hur många försiktighetsåtgärder vi tar. Män är inte alltid förövare och kvinnor inte alltid offer, men mäns sexuella våld mot kvinnor är inskrivet i systemet i vårt patriarkala samhälle. Alla män tjänar på detta, medan alla kvinnor hålls tillbaka av det.
Händer det sedan något så är det minsann vårt fel, för vi har på något sätt uppmuntrat till det, får vi höra. Oavsett om det är en mindre eller större kränkning vi råkat ut för finns skammen över att ha blivit utsatt ofta där.
Därför var jag så glad över initiativet till en finlandssvensk kampanj, #dammenbrister. Den var den första av sitt slag i Finland, vid sidan av #övistoo. Och ingenstans har jag känt en så stor solidaritet och ett så starkt systerskap som på internetforumet där vi, cirka 20 000 svenskspråkiga kvinnor och icke-binära organiserade oss! Vi delade historier och erfarenheter med varandra, vi grät och skrattade och skickade hjärtan, vi uppmuntrade och stödde varandra. Berättelserna var tunga men vår gemenskap fantastisk. Tillsammans bröt vi ner skammen. I Svenskfinland är kretsarna små, det är ingen lätt sak att vittna om övergrepp i en värld där alla känner alla. Därför behövs #dammenbrister.
Men ingen revolution utan motreaktion. Flera män, ofta äldre, har reagerat med att fråga om man inte får kramas längre. Nej, om din motpart inte vill krama dig har du ingen rätt att kräva fysisk kontakt. Andra män, riktiga drama kings, har påstått att mänskligheten kommer att dö ut om de inte får trakassera kvinnor längre. Men om det enda sättet du kan närma dig det så kallade motsatta könet är genom att kränka, förnedra och bryta ner oss, bör du ta dig en ordentlig funderare på vad det är du riktigt håller på med. Av-lär dig vad patriarkatet sagt om hur du ska behandla kvinnor. Lär dig i stället att ett nej faktiskt betyder ett nej. Lyssna på oss och se signalerna vi sänder ut. Läs vittnesmålen på
astra.fi/dammenbrister!
Jag tror det finns en rädsla bland en del män för att inga kvinnor ska vilja ha dem om kvinnorna fritt får välja. Det i en kombination med idealet om att man är manligare ju fler flickor och kvinnor man har sexuell kontakt med, oavsett om de velat det eller inte, är en av orsakerna till övergrepp. Alla behöver vi närhet, men det får aldrig leda till att vi förgriper oss på någon. Ingen har rätt till en annans kropp! De fysiska och psykiska spåren som trakasserier och övergrepp lämnar hos den utsatta är inte sällan djupa. Speciellt om man får höra att man bör tåla det eller att det var ens eget fel. Det skapar tystnad, ångest och skam; en kultur som ingen förutom förövaren tjänar på. Så vi måste fortsätta tala om det. Vi måste låta alla dammar brista.
Daniela Fougstedt
är fil.kand. i historia
