Li Andersson.
I Europa lyfte den europeiska autonomvänstern i början av 2000-talet fram grundinkomsten som en del av ett krav på större individuell autonomi och frigörelse från dåligt betalda och omänskliga anställningsförhållanden. Det var ett centralt krav kring vilket man byggde upp en kollektiv identitet för det europeiska prekariatet. 2000-talets debatt kring arbete byggde dock ofta på en uppdelning i prekära arbetsförhållanden och traditionella. Fokus var med andra ord mest på hur ”arbetet” utlokaliserades från ”arbetsförhållandet” och hur arbetets prekarisering utmanar de existerande samhälleliga institutionerna vad gäller allt från pensioner och arbetslöshetsskydd till familjeledigheter och dagvård.
Det man lyckades med var att skapa nya kollektiva identiteter och krav på reformer som svarar på den osäkerhet som prekariseringen fört med sig. Samtidigt skapades även, delvis medvetet, delvis omedvetet, en motsättning mellan ”traditionella arbeten” och ”prekära” dito. Den generationsdimension som diskussionen fick bidrog även till vissa generationer alienerades från den nya kollektiva identitet som artikulerades. Det man misslyckades med var att beakta hur arbetets automatisering och utvecklingen av artificiell intelligens utmanar de traditionella arbetsförhållandena och speciellt vissa branscher inom till exempel industrin.
Grundinkomsten har fungerat som en del av en vision om en ljusare framtid för det unga prekariatet, för vilken osäkra anställningsförhållanden, projekt, freelance-arbete och företagande alltid varit en självklarhet, och som många även förhåller sig positivt till. Men vilken positiv framtidsvision har man presenterat för ”blue-collar”-arbetarna inom industrin eller ”white-collar”-arbetare som sekreterare, redovisare eller tjänstemän, vars arbeten helt riskerar att försvinna genom automatisering och robotisering? Svaret är att man inte har presenterat någon.
I Europa är det istället främst de högerpopulistiska rörelserna och i USA Donald Trump som svarat på den vita och mansdominerade medelklassens framtidsångest och existentiella ängslan. För delar av den amerikanska vänstern är grundinkomsten en del av en dystopisk framtidsbild för medelklassen. Då arbetena inom såväl blue- som white-collar-branscherna försvinner finns risken för att den amerikanska lägre medelklassen blir en enorm arbetskraftsreserv utan arbete. Vad kommer denna omställning att innebära för alla de människor som aldrig kommer att bli en av de unga och fräsiga typerna som spenderar sin arbetsdag på ett café med en sojalatte i ena handen och den andra vid läppären?
I de flesta moderna samhällen har liknande situationer lett till revolutioner, konflikter eller massmigration. ”Medelklassen kommer att försöka hållas nöjd genom grundinkomst, droger och artificiell intelligens”, beskrev en bekant sin tolkning av denna dystopi.
Många fruktar en tudelning av samhället där det bästa den arbetslösa medelklassen kan hoppas på är en grundinkomst som tryggar existensminimum, så att de unga fräsiga och stenrika arbetstagarna på tech-företagen kan fortsätta bygga sitt idealsamhälle. Det är en deprimerande samhällssyn, men en dystopi som vänstern måste kunna svara på. Svaret är inte att ge upp kravet på grundinkomst, utan att kunna formulera en framtidsvision som handlar om mer än det. Den mest centrala ödesfrågan är hur man skapar ett samhälle där en människas värde och betydelse inte är kopplad till det arbete man utför, det yrke man har och den lön man får.
Li Andersson
är Vänsterförbundets ordförande
