På besök hos ultranationalisterna

En bräcklig fred råder mellan Ukrainas regering och de högerextrema miliserna som strider mot de Rysslandstödda separatisterna. Ny Tid har följt med Galina och Volodymyr, båda medlemmar i Högra sektorn, och deras plötsliga förvandling från jagade terrorister till upphöjda nationalhjältar.

Juli 2015.

Galina ”Red” tänder en cigarett samtidigt som hon blickar oroligt mot sidogatan.

– Vi måste vara försiktiga så att ingen följer efter dig. Polisen är efter många av oss, och de griper oss om de har möjlighet, säger hon och sneglar mot bilen som i hemlighet tagit mig till hennes bas i utkanten av staden Uzhgorod.

Jag är hos den ultranationalistiska gruppen Högra sektorn i västra Ukraina.

Och Galina har anledning att vara orolig. Hennes make, Volodymyr, var inblandad i de internationellt uppmärksammade striderna mot polis och militär i grannstaden Mukatjeve några dagar tidigare.

– Sex av oss lyckades fly och de gömmer sig fortfarande i skogen. Regeringen har satt in massiva insatser för att hitta dem, berättar hon.

Stämningen är lik den som råder i östra Ukraina: en känsla av krigstider.

Striderna handlade om kontroll av gränsen mot Ungern. Efter fyra dagars sammandrabbningar med både granatgevär och pansarvärn är tre polismän allvarligt skadade och tre nationalister döda.

Samtidigt som ukrainska specialstyrkor letar efter inblandade några kilometer bort möts jag av beväpnade män inne på basen.

– Vi har fått order att mobilisera våra trupper här i Zakarpatska oblast-regionen för att återta kontroll över det kritiska läge som råder, säger Oleksandr Satjko, ledare för Högra sektorn i Zakarpatska oblast-regionen.

Men för Galinas make är det redan över. Han ligger skottskadad på sjukhus. Så snart han tillfrisknar kommer han häktas och anklagas för terrorbrott, och kan se fram emot livstid i fängelse.

Skärmavbild av Galinas och Volodymyrs offentliga Facebookprofiler, där båda stoltserar med Högra sektorn på sin bakgrundsbild.

Misstro mot regeringen

Trots att över 10 000 människor beräknats ha dödats och 1,7 miljoner människor flytt, syns inget slut på kriget i östra Ukraina. Det som från början var en enad folklig uppresning mot en korrupt regeringsmakt har efter över tre år av krig blivit ett lapptäcke av olika aktörer på båda sidor av fronten.

En av de starkaste aktörerna är de ukrainska ultranationalistiska frivilligbataljonerna. Vid Majdan-demonstrationerna 2014 var det de som allra aggressivast agerade för att den tidigare presidenten Viktor Janukovytj till slut tvingades i landsflykt. 

Samtidigt som fredliga demonstranter skrek ut sin ilska mot den korrupta Rysslandsvänliga presidenten, gick de högerextrema ett steg längre, och gjorde sig snabbt kända för våldsamma attacker mot polis och säkerhetsstyrkor.

Efter att demonstrationerna ebbat ut och våldet i östra Ukraina eskalerade, lockade många ultranationalistiska grupper till sig människor från hela Ukraina. Misstron mot den nytillträdda regeringen var stark, och många valde att bli nationalistiska volontärsoldater istället för att strida för ukrainsk militär vid frontlinjen i öst.

– När kriget i öst är över kommer vi vända våra vapen mot de korrupta makthavarna i väst, säger Oleksandr Satjko.

Det här oroar makthavarna i Kiev. Samtidigt som de är beroende av de ultranationalistiska gruppernas närvaro vid fronten, fruktar de nya demonstrationer. Livet under den nya presidenten Petro Porosjenko har trots allt inte varit bättre än under hans företrädare.

Starka regeringsband

Den över 1 500 kilometer långa tågresan från Uzhgorod i väst till Mariupol i öst tar ungefär ett och ett halvt dygn. Mariupol ligger nära frontlinjen och har i över tre år varit omstritt territorium. Sedan juni 2014 vajar den ukrainska flaggan återigen vid tågstationen.

Jag har bestämt möte med den nationalistiska gruppen UVA som strider längs fronten bara några kilometer bort. De har gett mig tillåtelse att stanna två nätter på deras bas för att sedan följa med till fronten. 

– Glory to Ukraine, glory to the heroes, glory to the nation, death to the enemies, Ukraine is above all, skanderar några uppställda volontärsoldater när vi anländer till basen ett stenkast från Azovska sjön.

Basen, som tidigare var ett populärt turisthotell nära de vita de sandstränderna, är idag fylld med frivilligsoldater som gör sig redo för att åka till frontlinjen.

Innanför träffar vi Andrej, en av gruppens högst uppsatta ledare.

– Vi är den enda volontärarmé som strider utan att få stöd av regeringen. Alla andra nationalistiska grupper är idag på något vis sammankopplade med regeringen, berättar han.

UVA var tidigare en del av Högra sektorn, men splittrades på grund av meningsskiljaktigheter om gruppens beroende av regeringen. Två brigader bröts sig ut, nummer 6 och 8.

– Vi vill inte ta emot pengar eller lyda order från en korrupt regering. Istället kan vi planera våra operationer själva och göra det som är bäst för vårt fosterland, fortsätter han.

UVA är den är den minsta volontärbataljonen och har inte mer än några hundra medlemmar.  Alla andra ultranationalistiska grupper har idag starka relationer med regeringsmakten, och har införlivats i såväl polisen som armén. Högerextrema ledare har dessutom fått viktiga positioner inom statsapparaten.

Poliserna som patrullerar i Mariupol hör till den nynazistiska gruppen Azovbataljonen, förklarar Andrej. De ansvarar för säkerheten i många städer i östra Ukraina (och har i dag döpts om till Nationalkåren, red. anm.).

Högra sektorns fana använder sig av en stiliserad variant av Ukrainas statsvapen, treudden. Emblemet med svärdet i mitten av treudden skapades 1929 av den ukrainska ultranationalistiska rörelsen OUN. Den svart-röda flaggan används också av OUN.

Nationalism är billigt

Volodymyr Isjtjenko, sociolog som studerar extrema vänster- och högergrupper i Ukraina förklarar vidare om relationen mellan extremhögern och regeringen:

– Det är det billigaste och enklaste sättet för regeringen att vinna folkligt stöd. [Porosjenko] har under sina tre år som president egentligen inte gjort något för att förbättra det ukrainska folkets livskvalitet.

– Frågor som historia, språk och nationell samhörighet är billiga att driva, och får stort stöd från vissa kategorier av människor, och de är speciellt viktiga under krigstid. Det ukrainska folket har inga rättigheter, jobb eller höga löner, men åtminstone kan de se ukrainska symboler runt om i landet.

Väljarstödet för ultranationalistiska partier är litet och det största, Svoboda, fick inte ens 5 procent av rösterna i det förra valet. Men trots detta är de starkare än någonsin tidigare.

Enligt Isjtjenko beror det på regeringens behov av att fortsätta kriget i öst, ett krig som effektivt avleder uppmärksamheten från den bristfälliga samhällsutvecklingen och den utbreda korruptionen bland makthavarna.

Högerextremisterna får därigenom en oproportionerlig maktställning i samhället, blir militärt starkare och inte minst rikare.

– Det är så det fungerar här: alla använder varandra för egna intressen. Men att tillåta högerextrema grupper till att influera både politik och samhällsfunktioner är ett hot mot medborgarna, det generella politiska klimatet, och så småningom regeringsmakten.

”De vill att min familj ska dö i en attack”

Jag träffar Ivan. Han flyttade från Donetsk för att kunna fortsätta sina läkarstudier Kiev.

– De vill att min familj ska dö i en attack, säger han med skakig röst.

Han vill berätta hur han ständigt påminns om det som händer i öst fast han bor hundratals kilometer därifrån.

– Jag är väldigt ensam, säger han samtidigt som han tar en stor klunk kaffe på cafét där vi sitter. Två äldre damer hoppar till av Ivans plötsliga utgjutelse.

– Att jag kommer från Donetsk påverkar hela min vardag, här ses jag som en fiende, fortsätter han, men avbryts när en servitris olyckligt tappar ett dricksglas i golvet.

Det är riskfyllt för Ivan att träffa mig. Antalet hatbrott mot rysktalande i Kiev har ökat kraftigt sedan krigets start. Ultranationalistiska grupperingar får allt större inflytande, och extremhögern har normaliserats.

Gator har fått namn efter kontroversiella nationalistiska hjältar, föräldrar sänder sina barn på sommarläger organiserade av högerextrema grupper, och i vissa mataffärer har personalen förbjudits att tala ryska.

Men Ivan vill inte tystas, han måste få sätta ord på sin ensamhet.

– Varken professorer eller klasskamrater vill tala med mig. Jag levt här i över tre år men har inte lyckats skaffa några vänner, fortsätter han.

Han är bara en av många vars liv finns på båda sidor av kriget. Den enda kontakten han har med sin familj är en skakig internetuppkoppling.

– Vi försöker tala så ofta som möjligt, men det är svårt. Det känns som om jag är med i kriget utan att vara där, både genom min familj i Donetsk och genom min vardag i Kiev.

I slutet av intervjun försöker vi nå hans pappa i Donetsk. Det lyckas inte, men några timmar senare får jag ett SMS av Ivan:

– Min pappa har sagt att han inte tycker att du ska använda mitt riktiga namn eller bilder på mitt ansikte, det är alldeles för farligt.

Hot mot kritiker

Tillbaka i Mariupol.

Dagen efter intervjun med Andrej vaknar vi av att det knackar på dörren till vårt rum.

– Packa ihop er saker, ni måste sticka nu, säger den kvinnliga soldaten hetsigt.

Oförstående gör vi som hon säger och snart därefter sitter vi i en bil på väg bort från lägret tillbaka till Mariupol.

Löftet om att få följa med gruppen till frontlinjen har efter gårdagens intervju återtagits. Vi vet inte varför, men våra frågor om relationerna mellan högerextrema grupper och regeringen kan ha väckt misstänksamhet. Avsläppta i Mariupol bestämmer vi oss för att snabbt lämna området för säkerhets skull.

Attityderna mot journalister i Ukraina har hårdnat under de senaste åren. Kritik mot ultranationalistiska grupper ses som ”antipatriotiskt”, ”rysk propaganda” eller ”ryskt spioneri”. En högerextrem webbsida publicerar bilder tagna i smyg, bilars registerplåtar, och hemadresser till personer som utpekas som antipatriotiska, kommunister eller ryska spioner. Listan på över tusen personer innehåller bland annat namn på journalister, bloggare och aktivister.

– Eftersom dessa personer går ostörda på Kievs gator, kan vi snart vänta oss ryska spioner här, varnar texten på webbsidan.

– Dessa så kallade ”fredsbevararsajter” strävar efter att samla en databas på människor som sägs ha skadat nationen. Tack vare att bilder och personuppgifter sätts ut, blir de mål för trakasserier och fysiska attacker, berättar Volodymyr Isjtjenko.

Listan på angrepp kan göras lång.

– Ett exempel är när de publicerade personuppgifterna för en journalist (Oles Buzina, red. anm.) som skrev prorysk journalistik. Han bröt inte mot lagen, men var motståndare [till extremhögern] i många år före Majdan. Strax efter att hans personuppgifter publicerades på webbsidan mördades han i närheten av sitt hem. Det finns starka misstankar om mordet utfördes av den ytterhögern.

Flera av personerna vars namn har publicerats på listan har sedermera fått sätta livet till, utan att någon dömts för brotten.

Fast merparten av den ukrainska befolkningen fördömer våldet, rättfärdigas det ofta som en nödvändig del av kriget mot Ryssland – man måste stå enade bakom nationen.

Ett oväntat möte

Vi åker tillbaka till Uzhgorod, där jag 2015 träffade Högra hektorn, för att återförenas med Galina. Det är en sommardag, och staden visar sig från sin bästa sida. Solen skiner och längs det centrala promenadstråket äter människor glass, dricker öl och skrattar.

Att det är krig i östra Ukraina är det svårt att föreställa sig. Eller att det inte är mer än två år sedan jag var här för att rapportera om en ny potentiell frontlinje bara några kilometer härifrån.

Oleksandr Satjko är före detta ledare för Högra sektorn i Zakarpatska oblast-regionen. Youtube-skärmdump.

Galina anländer tillsammans med Oleksandr Satjko, den högerextremistiska ledaren som fick order att mobilisera sina trupper i väst. Till min förvåning har de sällskap av en till. 

– Det här är min make Volodymyr, han blev släppt på fri fot för några veckor sedan, säger Galina.

Det förväntande livstidsstraffet för terrorbrott har uppenbarligen reducerats till knappa två år. Han och de fyra andra gripna är frisläppta.

– Han var anklagad för terrorism, för att ha organiserat terroraktivitet och för 10 andra åtalspunkter, säger Galina.

Hon avbryter sig och vänder sig mot Volodymyr med ett leende:

– Men för en vecka sedan lades nästan alla åtalspunkter ner. Han är inte längre terrorist, inte del av någon terrorverksamhet och Högra sektorn är inte längre en olaglig organisation.

Mycket har förändrats sedan 2015.

Basen med alla tunga vapen har försvunnit från Uzhgorod. Högra sektorn finns inte längre som brigad i Zakarpatska oblast-regionen, och Oleksandr har förlorat sin ledarposition.

På baren vi träffas behöver de tre Högra sektorn-medlemmarna inte betala för drickan. De behandlas som hjältar av personalen. Här har Volodymyr aldrig setts som en terrorist.

Men relationen mellan ultranationalisterna och regeringsmakten är skör.

– Den riktiga revolutionen har inte börjat än, när kriget i öst är över kommer vi vända våra vapen mot den korrupta regeringsmakten, upprepar Oleksandr, precis som han gjorde 2015, och ler mot Volodymyr. N

Text Andreas Ståhl
med bidrag av Lennart Hofman
Foto: CC/Mystslav Tjernov

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *