Det krävs inte mer än en hastig glimt på omslaget till Elis Burraus andra diktsamling Röda dagar för att få syn på den hybrisdrypande ironi som innehållet spelar på. Framsidan pryds av en liten tecknad ros rökande en cigarett. Baksidan består av fyra korta rader som klargör rörelsen från förra årets debut, och vi fortsatte att göra någonting rörande, till den poesi som nu presenteras:
min förra diktsamling var ett
missbildat referensbibliotek som
verkligen lyckades
det här är populärkultur
Det finns något tilltalande i leken med det förbjudna. De stora anspråken och motsättningen till det tidlösa. Dikterna försöker inte fånga något bestående. De vill inte söka sig inåt någon kärna. Istället vill de skrapa sig igenom lager av ”manér och ängsliga poser” för att få syn på nya lager av manér och ängsliga poser. Den ytliga betraktelsen blir som en motreaktion mot den betydelsebärande dikten, det humorfyllda en motvikt mot gravallvaret – hela tiden med referensbiblioteket som utgångspunkt. David Lettermans intervjuer med regissören Harmony Korine, Paris Hiltons försvunna BlackBerry och Heidi Klums maskeradfester samsas på sidorna tillsammans med vardagliga iakttagelser och språkliga reflektioner. Som i dikten ”det »snyggaste« ostronet” där sättet vi tenderar att tala om myndigheter plockas upp:
jag hade beställt hem blanketter från Skatteverket
de ville se att vi var myndiga
att vi inte var hel- eller halvsyskon
de ville se det med sina egna ögon
nu behandlar jag en myndighet som en kropp igen
Förmågan att snappa upp småsaker som sällan tillägnas särskilt mycket tankekraft, eller som helt omedvetet passerar förbi oss, är det som berör med Burraus poesi. Den upplevs som uppmärksam, skärpt, och framförallt mån om att bryta sig loss från idén om att en dikt alltid måste tala om något större. Vardagsföreteelserna får fortsätta vara små separata iakttagelser. Mer konstaterande än blottläggande.
Att läsa Röda dagar är som att följa en ytterst associativ tankebana. Den upplevs till en början som lättsam och spontan, men framstår efter hand som alltmer självmedveten. Den kommenterar sig själv på ett sätt som närmast narrar läsaren. Ingen slutledning är spektakulär. Allt är väl utstuderat.
det är ingen stor/originell spaning
om du »märker« att de flesta titlarna
i den här diktsamlingen
förhåller sig »fritt« och »olydigt«
till diktens innehåll och narrativ
Greppet är smått roande. Återigen lite charmigt otillåtet. Problemet är bara att dikterna, liksom läsarens spaningar, inte heller är särskilt spektakulära. Formen, lekarna, sarkasmen, har tagit över innehållet och är i sig självt inte tillräckligt spännande för att bära upp en hel diktsamling. För det mesta faller det platt. Framförallt på grund av den genomsyrande ironin som får dikterna att kännas alltför trygga och ogenomträngliga. Det skrivs om det sköra, om det bräckliga, men något sådant går inte att avläsa. Ironin fungerar mer än något annat som en smidig skyddsteknik. Ett sätt att enkelt kunna ta tillbaka sina egna utsagor och slippa stå för dem. Det gör att varje mening som kanske, eventuellt, vill säga något blir utmanövrerad och förlorar sin udd.
Det finns även något i hur vissa populärkulturella referenser används i relation till det ironiska tonfallet som skaver. Det är som om diktsamlingen skrivits för en liten krets som delar samma jargong och perspektiv på världen. En krets som alla är införstådda med att man kan avguda Paris Hilton, titta på En shopaholics bekännelser och lyssna på Kesha – men bara på skoj.
Amanda Saveland
Elis Burrau: Röda dagar.
10TAL Bok, 2017.
