Efter att ha legat i träda under lång tid har den finlandssvenska kriminallitteraturen sakteliga börjat vakna till liv under senare år. Fler och fler författare har gjort den tidigare så ensamme Staffan Bruun sällskap på deckarscenen. En del har företagit enstaka inhopp i genren, men även några seriellt utkommande deckarsviter har sett dagens ljus. Exempelvis har Marianne Peltomaas romankvartett med Vera Gröhn i huvudrollen hyllats och filmatiserats, och på sistone har både Eva Frantz och Karin Erlandsson inlett varsin mysdeckarsvit, medan Tom Paxal precis avslutat en trilogi i det mera hårdkokta formatet.
En annan som härmed avslutar sin fartfyllda deckartrilogi är Benjamin Laustiola; Mannen från Amman utgör sista delen om taxichauffören Bartolomeus ”Barry” Landstam och dennes fru, kommissarie Maria Landstam. Liksom tidigare tar Laustiola avstamp i Helsingfors för att låta historiens tentakler sprida sig över världen. Utgångspunkten är två bröder, vars livsöden tar minst sagt skilda vägar. Under en semesterresa i Turkiet på 1970-talet kidnappas sexårige Jukka Teräs och förs sedermera till en koranskola i Jordanien, där han hjärntvättas och tränas att bli jihadist. Storebrodern Lauri ”Late” Teräs blir för sin del småningom president för mc-gänget Brödraskapet hemma i Finland. Strax innan Late blir mördad av ett rivaliserande gäng har Brödraskapets andreman lovat att söka upp brodern Jukka om det skulle hända Late något. Samtidigt får Jukka i uppdrag att planera ett terrordåd som ska utföras i Finland för al-Qaidas räkning.
Och spektakulärt och fartfyllt blir det: berättelsen rör sig mellan USA, Mellanöstern, Hamburg, Helsingfors och Kauhava, gängkrig och terrorhot vankas, Usama bin Ladin flänger förbi, amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA involveras och flygs över till Helsingfors för att bistå Maria Landstam och hennes finska kollegor, och mitt i elden hamnar Barry, som vanligt litet oförhappandes.
Härvidlag går spår att dras till Bruuns deckare med journalisttölpen Burt Kobbat – liksom denne återfinner Barry sig själv i de mest överraskande situationer, inte sällan med världspolitiska konnotationer. Liksom Bruun jobbar Laustiola också mycket med humor i sitt berättande – med skiftande resultat. Ofta infinner sig övertydligheter av typen ”Major Swahns inledning hade varit ofrivilligt komisk” där läsaren skrivs på näsan. Det torde vara läsarens sak att avgöra huruvida utsagan är lustig eller ej, och det är den sällan om ett påpekande om saken krävs. Störande är också att nästan samtliga karaktärer är så förbannat trögtänkta, vilket även det resulterar i gravt övertydligt narrativ där lägesbeskrivningarna ofta dras i långbänk för att alla (däribland läsaren) skall hänga med. Även här finns väl en önskan om komisk effekt, men det mynnar i stället ut i känslan att författaren saknar tilltro till läsarens kompetens.
Kontrasterna mellan vardagstillvaron hemma i radhuset i Svedängen och paret Landstams förmåga att placera sig i stormens världspolitiska öga är dock underhållande, och Laustiolas berättande är vid sidan av nämnda svaga partier tempostarkt och språket flinkt. Liksom i tidigare böcker satsar Laustiola stort, och tematiken är intressant och aktuell – må vara att mc-gängens och jihadismens ämnestrådar var för sig gott hade räckt att spinna separata historier av.
Med Mannen från Amman befäster Laustiola til syvende og sidst ändå sin naturliga plats i den ännu något tunnsådda finlandssvenska deckarfloran.
Tomi Riitamaa
Benjamin Laustiola:
Mannen från Amman.
Vilda Förlag, 2017.
