Valresultatet är en varningsklocka för SDP

av Janne Wass

Presidentvalet i Finland är i sig en rätt meningslös affär, även om vi kollektivt fortsätter att intala oss själva om att vår demokratiskt valda galjonsfigur besitter någon verklig världslig makt. Men trots det går det inte att blunda för den totala genomklappning som drabbade vänstern – framför allt det fordom så dominerande Socialdemokratiska partiet, vars kandidat fick futtiga 3,3 procent av rösterna. Och på basis av de socialdemokratiska reaktionerna är partiet självt inte närapå så vettskrämt av resultatet som det borde vara.

För att kort rekapitulera för våra svenska läsare som under söndagen antagligen var mer intresserade av Ingvar Kamprads bortgång än av det finländska presidentvalet: som avslutning på historiens tråkigaste valkampanj kammade den sittande borgerliga presidenten Sauli Niinistö hem en utplånande seger: samlingspartisten Niinistö fick hela 62,7 procent av alla röster. Mer om vad det här har för betydelse ska vi ta upp i en ledare vid annat tillfälle. Nu konstaterar vi att tvåan, De Grönas Pekka Haavisto var den enda som kunde erbjuda ens ett symboliskt motstånd med sina 12,4 procent av rösterna. Resten av kandidaterna, som representerade så gott som hela partispektret, fick nöja sig med röstetal på mellan 1,5 och 7 procent. Socialdemokratiska partiets Tuula Haatainen fick 3,3 och Vänsterförbundets Merja Kyllönen fick 3,0 procent av rösterna.

Det har upprepats gång efter annan att veckoslutets presidentval inte var ett partival, och att man inte ska dra några långtgående analyser om partiernas allmänna stöd utgående från resultatet. Det är lätt att hålla med om den analysen: som professor Göran Djupsund påpekade i Svenska Yles valvaka: det här valet handlade om att återvälja president Niinistö, inte politikern Niinistö eller ens personen Niinistö. Den sittande presidenten har manövrerat som en skicklig seglare mellan grynnorna, länsat, kryssat och halat ner seglen då kulingen blivit för styv. Lyckliga omständigheter och en konservativ väljarkår har bidragit till att Kung Niinistö kunnat gotta sig i Putin-aktiga opinionssiffror. Utrymmet för utmanare har varit mycket snävt.

Men detta ändrar inte på faktumet att endast drygt sex procent av väljarna gav sin röst åt ett vänsterparti, i ett land där vi varit vana vid att vänstern och högern varit jämnstarka, visserligen med en högerkantrande center i mitten. SDP:s kandidat Tuula Haatainen ska inte klandras för resultatet, hon är en kunnig och erfaren politiker som gjorde riktigt bra ifrån sig under kampanjen, och hade ett energiskt och hängivet team bakom sig.

Men det räcker i detta skede helt enkelt inte heller att som Johan Kvarnström i Arbetarbladet hylla Haatainens kampanj och skylla på diverse omständigheter för att hon inte fick högre stöd. Det krävs en grundläggande rannsakan av vänsterns predikament – och i synnerhet socialdemokraternas. Vänsterförbundets Merja Kyllönens resultat är visserligen inte heller något att hurra för, men utgående från partiets förutsättningar måste det betecknas som hyfsat. Vänsterförbundets bästa resultat i ett presidentval sedan 1988 (då som DFFF med Kalevi Kivistö som kandidat) var Paavo Arhinmäkis 5,5 procent 2012, och då var han landets hetaste vänsterpolitiker. Vänsterförbundet bygger som bäst upp sin nya generation, och Kyllönen är den enda toppolitikern i partiet med utrikespolitiska kvalifikationer, även om hon inte är lika mediesexig och karismatisk som en Arhinmäki eller en Li Andersson.

Inom SDP skulle det ha funnits flertalet kandidater med större meriter än Haatainen; Erkki Tuomioja, Eero Heinäluoma, Antti Rinne, Liisa Jaakonsaari, Jutta Urpilainen, Tarja Filatov, Lauri Ihalainen, Miapetra Kumpula-Natri, med flera, varav många har rätt omfattande erfarenhet av utrikespolitik i den ena eller andra formen. Alla dessa avböjde en kandidatur. Heinäluoma avböjde två gånger efter att partiordförande Rinne på sina bara knän bad honom att tänka om och uppoffra sig för partiet. Men det stod glasklart att ingen av dessa tungviktare ville riskera den prestigeförlust det skulle innebära att stå och stoltsera med SDP:s historias sämsta valresultat sedan Paavo Lipponens futtiga sju procent i valet 2012 – mot en totalt överlägsen Niinistö.

På ett personligt plan kan man förstå att framgångsrika politiker inte vill sabba sin image genom ett givet valnederlag. Men å andra sidan: skulle SDP vara ett starkt sammansvetsat parti som enat drog åt ett och samma håll, där det fanns en kultur av att stöda och heja på varandra och där partitoppen ställde upp för gräsrötterna, skulle ett lågt valresultat inte vara någon katastrof. Se på Vänsterförbundet, där partigarnityret mangrant ställt sig bakom Kyllönen. Jämför detta med SDP, där veteraner som Erkki Tuomioja, Lasse Lehtinen, Paavo Lipponen och Jacob Söderman öppet ställde sig bakom Niinistös kampanj innan Haatainen utsågs till kandidat, och där ex-ordföranden Urpilainen deltog i Niinistös kampanjöppning. Ordförande Antti Rinne var den som hela tiden insisterade på att partiet skulle ha en egen kandidat, men i själva kampanjen lyste han sedan med sin frånvaro.

Min avsikt är inte här att hylla Vf framom SDP. Vänsterförbundet har sina alldeles egna demoner att kämpa med, och det är anmärkningsvärt att partiet trots finanskriser, Kiky-avtal, Juha Sipilä, Sote-reformer och politiska juggernauter som Paavo Arhinmäki och Li Andersson, inte lyckats höja sitt stöd mer än en futtig procent. Det här är också något som ältats på Ny Tids sidor. Men Vänsterförbundet har gjort upp med sin historia, förnyat sitt parti, och står i dag kanske mer enat och samstämmigt än det någonsin gjort sedan DFFF:s födelse 1944. Dess stöd må inte vara skyhögt, men det är stabilt. Det kan man tyvärr inte säga om landets andra vänsterparti.

Efter att de regeringar som Lipponens och Eero Heinäluomas SDP suttit med i bidragit till en allt mer högerorienterad politik, rasade stödet för SDP, och Heinäluoma lämnade över ett parti på drift åt en ung Jutta Urpilainen, som inte hade de inflytelserika facksossarnas stöd. Redan från tidigare rådde inom partiet splittringar mellan Lipponens högerorienterade falang och vänsterfalangen, som i dag på toppnivå representeras av en ganska ensam Erkki Tuomioja, efter att Antti Kalliomäki och Tarja Halonen pensionerat sig. Den elakt benämnda ”fackmaffian” tog slutligen kontroll över partiet då fackveteranen Eero Heinäluoma valdes till ordförande 2005, vilket väckte den motreaktion som förde fram Jutta Urpilainen till ordförandepallen 2008. Urpilainen i sin tur utmanövrerades av fackfalangen, som 2014 röstade fram en annan fackboss, Antti Rinne, som ordförande. Urpilainen sågs av många som en potentiell förnyare av partiet, en ung kvinna som kunde inleda en liknande reformprocess som Vänsterförbundet genomgott. Som finansminister i Jyrki Katainens regnbågsregering fick hon ändå mördande kritik av partiets vänsterfalang, och förnyelsen kom av sig.

Nu kommer någon naturligtvis att påpeka att SDP enligt Yles senaste mätning är näst största parti efter Samlingspartiet, vilket visserligen är sant. Men det krävs inte mer än ännu ett illa övervägt regeringssamarbete med Samlingspartiet för att siffrorna ska rasa igen. SDP:s problem är mer strukturella än vad en opinionsmätning i oppositionsställning visar. I det förra riksdagsvalet röstade enbart 7 procent av väljarna under 50 på SDP – motsvarande siffra för Vänsterförbundet var 14. Det är högst oroväckande statistik för SDP, och partiet har gjort föga för att åtgärda detta problem inför framtiden.

Bland annat Tuomioja och tidigare riksdagsledamoten Mikael Jungner har utförligt och högljutt kritiserat den kultur av manipulation och inre stridigheter som rått inom SDP. De båda, som ideologiskt befunnit sig på diametralt motsatta sidor i partiet, har visserligen beskrivits som gnällspikar och partisplittrare, men som Jungner uttryckt det: när Jungner och Tuomioja är överens om något, lönar det sig att lyssna. Utifrån ser SDP ut som ett parti där det råder förvirring och förtroendebrist, och som trots ypperlig chans att slå ur oppisitionsposition mot en historiskt brunblå regering inte har lyckats samla leden. Partiet har haft svårt att orientera sig i förhållande till de växande emancipatoriska rörelserna och den identitetspolitiska rödgröna generation som förhåller sig skeptiskt till klassisk partipolitik.

Det skulle vara lätt att kritisera ordförande Antti Rinne som i sin gråa fackpampsframtoning känns som ett spöke från det förflutna, och som försökt möta de nya rörelserna med klumpigheter som ”äijäfeminismi” (gubbfeminism/killfeminism). Men då gör man det onödigt lätt för sig – problemet är inte Rinne, utan hela den soppa ledde till att Rinne, uppenbarligen först efter en viss övertalningsprocess, knuffades fram som partiordförande för ett parti i kaos. Det är ingen avundsvärd uppgift att försöka samla alla de traditioner och faktioner som samlas inom det socialdemokratiska partiet.

På många sätt påminner situationen om den som Vänsterförbundet befann sig i för 10-15 år sedan. Öppet krig rasade inom Vf då ordförande Suvi-Anne Siimes försökte rensa ut taistoiterna ur partiet, och många analytiker förutspådde att hela det forna DFFF skulle implodera och förpassas till historien. Partiets politiker var till största delen ålderstigna överlevare av Sovjetunionens fall som kämpade för att finna fotfäste i den nya verkligheten, och inom Vänsterförbundet oroade man sig för återväxten, då de unga aktivisterna hellre sökte sig till De Gröna, som präglades av en ungdomlig anarkism och radikalism.

När Siimes lämnade partiet med smällande dörrar 2006, togs partiledarskapet över av den grå eminensen Martti Korhonen, som på många punkter går att jämföra med Rinne. Inte heller Korhonen var någon förnyare som hade fingret på tidens puls, och under hans ordförandeskap började man allmänt tala om att solen höll på att gå ned över Vänsterförbundet. Men Korhonen lyckades gjuta olja på vågorna och förhöll sig öppet till de nya röster som började höras från den spretiga ungdomsorganisationen Vänsterunga, där en högljudd rabulist vid namn Paavo Arhinmäki höll på att bygga en helt ny rörelse kring sig. Arhinmäki förlorade föga överraskande ordförandekampen mot Korhonen 2007, men inom partiet sågs ungtuppen allmänt som Vänsterns framtid, och i stället för att hindra honom från att stiga i partiets led, välkomnades han 2010 som ny ledare, med Korhonens varma välsignelse.

Det finns inom SDP flera unga eller relativt unga politiker som skulle kunna staka ut en väg för ett progressivt, modernt och feministiskt parti. Inbördes maktkamp, nepotism och röstfiske har ändå i åratal motarbetat en verklig förändring, och resultatet har blivit den identitetslöshet som kulminerade i det totala haveri som inträffade inför presidentvalet 2018.

Finlands välfärd står och faller med ett starkt och framåtblickande, ärligt vänstergrönt orienterat, socialdemokratiskt parti – det har det gjort historiskt, och så kommer det att förhålla sig också i framtiden. Det är dags för de gamla rävarna inom SDP att begrava sina stridsyxor och lägga Finlands bästa framför personliga maktsträvanden. Låt de unga löftena ta plats på partiets centrala poster, släpp fram dem i medierna och ge dem fria tyglar att forma partiets nya identitet. Allt för många unga, lovande politiker inom SDP har med åren försvunnit ut i partiets periferi som tjänstemän eller figurer som fått ropa ur marginalen, och socialdemokraterna har inte råd att förlora ännu en generation. Socialdemokraterna är lika litet ett solnedgångens parti som Vänsterförbundet, men det krävs en seriös och öppen reformprocess för att sossarna ska kunna återta sin maktposition i finländsk politik. För att framstå som ett verkligt alternativ till status quo måste också SDP göra rent hus med sin högerfalang. Mikael Jungners och Juhana Vartiainens avhopp var följdriktiga, men också i politik och eventuell regeringsmedverkan bör SDP för att gå framåt tydligare framstå som ett äkta vänsterparti. Det kräver också en intern analys som inte kommer att vara trevlig för alla inblandade. Också i fråga om framtida regeringssamarbeten gäller det för SDP att klart och tydligt hålla Samlingspartiet på armslängds avstånd. Att som efter presidentvalet kalla en samlingspartistisk brakseger för en ”socialdemokratisk seger” för att ”Niinistö omfattat socialdemokratisk utrikespolitik” är inte ett steg i rätt riktning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

1 kommentar

Ernst Mecke 8 februari, 2018 - 01:42

What Janne is writing here reminds indeed VERY much of the situation in which the German social democrats are right now and in which Britain’s Labour Party has been for a while since. At the moment the German SPD is busy digging its grave still a bit deeper by negotiating about a coalition with the German CDU/CSU ONLY (instead of, following the advice it got from a number of people, insisting that the Green party be taken into the planned coalition as a necessary counterweight to the far-right CSU).
The situation in Britain’s Labour Party was that Tony Blair had tried to create a ”New Labour”, which had gone wrong (to follow the neoliberal bandwagon had turned out to be misleading). Right now the party is under the leadership of Jeremy Corbyn busy returning to the old ideas of Social Democracy. And similar things are going on in the USA under the leadership of Bernie Sanders and some others. The success of these new movements is helped by the obvious bankruptcy of the neoliberal methods.
If one takes a closer look at the situation in Germany, the SPD seems to suffer from several problems: (a) there is a perceived need to demonstrate that the party is ”competent to be in a government” (this according to the standards of the media – who unluckily are NOT in the hands of the SPD); (b) there is the worry that jobs might get lost if one would follow a consequent green line (the worry is shared by the unions, and environmentally it is just in Germany quite a problem because of the jobs in coal mining including open-pit mining of lignite); (c) there is the mistrust against refugees and ”parasites” as cultivated by the political Right (and partly also by traditional trade union ideology), which makes it difficult to get a political alternative to some middle-right policy widely accepted; and (d) the present generation of leading persons in the party has been living so long with these considerations in their heads that they may well be simply unable to change course.
In order to improve the situation of SDP, SPD and parties in a similar situation it might be necessary first of all to find some people whose heads are still open for some new ideas (and better not some polit broilers whose talent is just never to displease their superiors). And what one should put into the new heads are some insights which one can meanwhile take from freely available books (such as Ha-Joon Chang’s ”23 Things …” – of the Finnish version there is meanwhile the 3rd print being sold at a very fair price -, and for some ideas how a better future could look like one could recommend Rutger Bregman’s ”Utopia for Realists – …”). The most important insight to spread would be that the ”trickle-down theory” (= the idea that it were good for everybody if our rich ones get still richer) is simply wrong and that it is, rather, something like a religion which is spread by very interested groups of our society (who, though, do NOT have the welfare of everybody in mind – for which proof can easily be found even from the media). One could say that one would have to re-invent the class struggle, Big Money against everybody else. And ”everybody else” would have to be taught to unite and keep being united against Big Money, in spite of the temptation of moralizing (this would need quite some explaining, but it should certainly be made clear that moralizing is a tool of Big Money) and of the fear of losing jobs by environmental considerations (also this would need explaining, but also the promise of help(!) with finding new jobs fast – this latter idea a very good point against our present government, which uses the whip as the only tool for problem solving). And for the spreading of Ha-Joon Chang’s and other progressive ideas there is the method which has been proven VERY successful during 1968 and after: one has to concentrate on some easily accessible and good books and MENTION and QUOTE them AGAIN and AGAIN and AGAIN (with the effect that people gradually become curious and with time discover that they really do not have any good reasons to set against the ideas of these books).

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.