Främlingsfientlighet är den gemensamma nämnaren för de populistiska och högerextrema partierna i Europa. Först kanske vi tänker på Östeuropa – i Ungern och Polen är de i regeringsställning. Men också i Västeuropa växer dessa partiers inflytande. I Frankrike blev nationella frontens kandidat tvåa i presidentvalet och i Tyskland hade ett nygrundat högerpopulistiskt parti en så stor framgång i valet i höstas att regeringsbildningen stött på svårigheter. Hela debattklimatet har också förändrats. Främlingsfientligheten är starkast i den gamla DDR-delen av landet. I USA är Donald Trump den högljuddaste populisten som bland annat sprider brittiska rasistvideor.
Hur är det då i Finland? Vi har sedan länge ett etablerat populistiskt parti, som till och med tidvis suttit i regeringen, men det slog in på en öppet främlingsfientlig linje först i år. Då var det just denna fråga som framkallade ett ordförandeskifte, Timo Soini efterträddes av Jussi Halla-aho. Främlingsfientlighet har det alltid funnits övernog av i detta land, men först nu har den blommat upp på allvar på högsta nivå inom politiken.
Hur har det gått såhär? En grupp forskare, med Emilia Palonen som drivande kraft, har redan en tid ägnat sig åt att studera sannfinnarna och populismens retorik och vid ett seminarium nyligen presenterades boken Jätkät ja jytkyt som ett resultat av detta arbete. Det påbörjades för ett par år sedan och kom därför att koncentrera sig på Timo Soinis tid som ordförande och bland annat också på frågan varför sannfinnarna inte, åtminstone utåt, framträdde som riktigt så främlingshatande som man kunde ha tänkt sig. (I dessa kretsar riktas agget ofta inte bara mot utlänningar, utan också mot finlandssvenskar.)
Först i bokens slutskede kommer man till sannfinnarnas partikongress i juni 2017, där Jussi Halla-aho valdes till ny ordförande, Laura Huhtasaari och Teuvo Hakkarainen till viceordförande. Det framgår nog med önskvärd tydlighet att Halla-aho var den som systematiserade främlingshatet i Finland genom sin blogg Scripta och sitt inflytande inom det främlingsfientliga nätforumet Homma-foorumi. Ändå kunde det ha varit bra om man i projektet hade riktat in sig tydligare på Halla-aho och därmed också på främlingshatet.
Halla-ahos motkandidat var Sampo Terho, som varit ordförande för Suomalaisuuden liitto (Finskhetsförbundet) sedan 2009. Han har visat sig vara en aktivare svenskätare än Halla-aho. Han ägnas just ingen uppmärksamhet i boken, närmast bara ett citat från 2007, där han betecknar den finska nationalismen som ”ryggraden för världens minst korrumperade folk”. Han framstår ändå som en av Soinis närmaste män. Intrycket blir att Soini nog förstod främlingshatarna, men ville hålla dem på mattan för att kunna behålla sin post som utrikesminister.
Men Soini, kultur- och Europaminister Terho och försvarsminister Jussi Niinistö med sina stormanövrar verkar passa in i högerregeringens allmänna linje.
Peter Lodenius
Emilia Palonen & Tuija Saresma (red.): Jätkät ja jytkyt. Perussuomalaiset ja populismin retoriikka. Vastapaino, 2017.
